Åttonde Föreläsningen. 15/3 62

Åttonde Föreläsningen. 15/3 62.

1 Vid Dvina och vidHvita hafvets sydvestra kust berättas om Tschuderne att de voro ett hedniskt folk, som i allt »följde deras egen lag». De sysslade med åkerbruk och boskapsskötsel samt voro väl förfarne i smiden och andra fyndiga konster. Vid Dvina bodde de tillsammans i byar, men annars föredrogo de ensligheten, byggde sina gårdar på högt belägna ställen och begrafvade äfven sina döda i kullarna. För öfrigt skildras de som ett starkt och resligt folk; äfven deras kor, hästar och annan boskap ha varit af ovanlig storlek. Deras skatter voro omätliga, men de nedgrofvo dem i jorden och läto dem blifva der liggande, och der skaådana skatter äro begrafna, der ser man ännu stundom en ljus låge (= drakeld, aarnin hautaspråk: finska) lysa om nätterna. Talrikast voro Tschuderne bosatte vid Cholmogaor, der äfven deras kneser bodde; der drefvo en stark handel och hade ett tempel, jemte en offerplats. Slutligen blefvo de besegrade, hvarefter somlige flydde undan, men andra qvarstadnade, antogo kristendomen och sammansmälte med landets öfrige inbyggare.

2 Något längre i söder norr variera berättelserna. Äfven här, i den s. k. Mesenska kretsen, som nu bebos af Ryssar, Syrjäner och|40||94| och Samojeder, ha Tschuderna lemnat talrika spår. Men de synas här varit glesare och stått på en lägre kulturgrad fattigare: de sägas ha bott i jordgropar och underjordiska hålor, hvaraf spår ännu anträffas. Deras egendom utgjordes af renar, bäfrar, räfvar, guld och silfver. För att skydda dessa skatter mot den vilda Samojedstammen Karatschea, nödgades de ofta nedgräfva dem i jorden, på sjöholmar, under klippor, t. o. m. under flodernas botten. Med de inbrytande Ryssarne ha Tschuderne legat i häftiga fejder, och då, säger traditionen, har en rysk tsar velat bilägga tvisten genom ett slags envig mellan en Tschud och en Rysse. De skulle hvardera afhugga ett träd, och den som först blefve färdig med sitt arbete, hans folk skulle besitta landet. Tschuden, eller finnen, begynte, enligt sin vana att göra allting grundeligt, hugga trädet vid roten; men Ryssen förstod sin sak bättre och tog det ej så noga, hvarföre han afhögg trädet i toppen. Derigenom blef han först färdig och vann alltså landet till sin egendom. – Härefter, säges det, drogo sig Tschuderne in i jorden och lefva der i rik besittning af deras mammuthdjur (renar), bäfrar, räfvar, guld, silfver och andra dyrbarheter. Ehuru boende under jorden, sägas de äga förmågan att i osynlig gestalt färdas ofvan jord, i synnerhet på ön Kalgaljeff, der Samojederne ofta höra hundar skälla och röster förnimmas, utan att något tält finnes i hela nejden.

3 Afkläder man nu dessa sägner deras mythiska gestalt (t. ex. underjorden, af deras skatter och bostäder) så finner man redan häraf, utom af ortsnamn och finska qvarlefvor i dessa nejders nuvar. ryska språk, att Tschuderna utan allt tvifvel varit af finsk härkomst. Castrén går längre och leder till klar öfvertygelse derom, att den del af Tschuderne, som Nestor benämner Savolotskaja Tschud, voro de fordne Bjarmerne och att desse Bjarmer voro en förgrening af Karelarne. Vi skola t. v.tills vidare stadna vid det första resultatet och anse det till fullo utredt att Tschuderne hörde till finska folkstammen.

4 Redan ljudlikheten i namnen leder oss till den förmodan, att Tschuder och Skyther äro samma namn och beteckna samma folk. Men ljudlikheten ensam berättigar|41||95| oss icke, tvärtemot så många lärde forskares mening, till ett sådant vigtigt antagande, som leder oss till alldeles nya och vidsträckta utsigter öfver finska folkets forntid. Vi måste uppsöka flera skäl, och sådana finnas i mängd.

5 Hela den gamla historien är uppfylld af ett hemlighetsfullt folk, hkethvilket likasom bildar den dunkla och gåtlika fond, på mot hvilken de vestasiatiska och sydeuropeiska folkens hjeltegestalter framstå i en ljusare dager. Hvem känner icke Skytherne, som alltifrån historiens fader Herodotos, ända till göthen Jornandes och medeltidens häfdatecknare genom årtusenden fortforo att stå som en oöfverskådelig folkmur omkring norden af den då bekanta civiliserade verlden? Detta besynnerliga, vidtutbredda, krigiska folk, som troddes besitta en hemlig vishet, – som täflade med enligt Herodotos inläts sig i täflan med Egyptierne om företrädet i ålder och ursprunglighet, – som uppsatte konungar på Ninives och Babylons throner och, enligt Justinus, i 1500 år gjorde hela vestra Asien skattskyldigt under sig; – som kämpade redan med patriarken Abraham och underlade sig befolkade det land, derifrån han drog in i Palæstina; – som besegrade Cyaxares och i 28 år beherrskade det mäktiga Medien, tilldess att deras höfdingar blefvo forräd alla på en natt ombragta med list; – detta folk, som slog och dödade den dittills obesegrade verldsstormaren Cyrus och nedgjorde på en dag 200,000 perser; – detta folk, som gäckade Darius och hans 700000 man, inbjöd, lockade honom till deras förfäders grafvar och tvang honom till ett skymfligt och olycksbringande återtåg; – som låg i ständiga fejder med grekernes kolonier vid Svarta hafvet och i Thracien; – som slog Philpip af Macedonien och nedgjorde en af Alexander den stores härar; – som utgjorde kärnan af Mithridates härar mot romarne och något senare i fejd mot dem uppsatte konung Phraates (?) på Parthernes thron; ja som ännu i början af den kristna tideräkningen svärmade i tallösa skaror kring romerska rikets norra gränser; – detta folk, dessa Skyther – hvilken stam ha de tillhört? Hvilket språk ha de talat? Och hvart hafva de sedan försvunnit, begrafne i folkvandringens böljor? Otaliga gissningar ha blifvit framställda, en omätliga lärdom har blifvit upp nedlagd|42||96| på dessa gåtfulla frågors besvarande, och likväl hafva de intill denna dag icke erhållit en fullt tillfredsställande lösning. Wi skola blott nämna de förnämsta förklaringarna.

6 En af många antagen mening om Skythernes härkomst är att anse detta namn för en vag, fluktuerande benämning, som i forntiden blifvit traditionelt brukligt till att betaeckna de nordliga folken i allmänhet; hvaraf skulle följa, att med Skyther förstås ibland en, ibland en annan af de många folkstammar som tumlade om hvarandra i Asien norrom Altai, i Europa norrom Ister, l.eller Donau, och Svarta hafvet, än Celter, än Sarmater, än Germaner o. s. v. Utan tvifvel har mycken oreda verkligen herrskat i detta afseende, hkethvilket var naturligt med den ringa kännedom man efter Herodotus och före Tacitus ägde om de nordliga folken. Men Skytherne uppträdde vid alltför många tillfällen som en bestämd nation, de voro alltför egendomligt betecknade genom vissa seder och karaktersdrag, för att man man dermed kunde förstå nordliga folk i allmhtallmänhet, och gissningarna ha slutligen delat sig mellan de slaviska och germaniska stammarna såsom de fordne Skythernes afkomlingar. Jag vill icke uppehålla mig vid de bevis, på hkahvilka neml.nemligen man velat stöda dessa hypotheser, t. ex. beskrifningensvårtytt på Skytherne såsom ett folk af ljus ansigtsfärg, reslig vext o. s. v., hkahvilka kännetecken vi nyss hörde Castrén åberopa i annan betydelse, neml. som karakteristika för finnarne vid Altai. Jag bör endast nämna, att först Schlötzer, (?) några forskare ehuru med mycken tvekan, sedermera Klaproth med mera bestämdhet och, bland de våra forskare, äfven Gottlund i företalet till sintt år 1834 utgifna »Försök att förklara Taciti omdömen öfver Finnarne», tydligt uttalat den förmodan, att Skythernes kärna och massa utgjorde en finsk folkstam. – Äfven flera äldre finske forskare ha varit denna upptäckt på spåren, men dels blifvit ledde åt sidan genom den en lång tid fixa idén om Finnarnes härstamnikomst från Israels tio stammar, som bortfördes af Salmanassar i fångenskapen, dels blifvit afskräckte af de lärda notabiliteter, hkahvilka framförallt velat göra Germanerne Skytherne till en SkGermanisk folkstam.

7 Schlötzer (?) och sedan Gottlund äro äfven de, som först frapperats af denMan finner lätt en påfallande ljudlikheten mellan Tschuder och Skyther. Namnet Skyth är ett germaniskt ord, lätt|43||97| igenkännligt i ordet Skytte, med hkethvilket det ursprungligen hade samma betydelse, liksom namnet German ursprungl.ursprungligen betyder Här-man, krigsman, krigsfolk och blef, från ett apellativum hos Germanerne sjelfve, ett proprium hos Romarne. Men under det att Germanernes förnämsta vapen voro stridsklubban, stridsyxen och i senare tider spjut lans och svärd, voro just Skytherne i hela forntiden berömde såsom verldens skickligaste bågskyttar, en skicklighet, hkenhvilken utan tvifvel gifvit upphof åt deras namn, Skyther = Skyttar, och hkenhvilken konst från dem öfvergick till flera vestasiatiska folk, ishtisynnerhet Perserne och Partherne. Joriginal: jemför beskickningen till Darius. Perserne kallade Skytherne Sager eller Sacer, hkethvilket, enligt Gottlund jemför med Samer och hvari man möjligen kunde igenkänna roten till sankarispråk: finska. Men dessa likheter må lemnas i deras värde. = Sukuspråk: finska. Sakspråk: annat l. Sokspråk: annat var troligen Skythernes eget folknamn = (Nasvårtytts=Sag=eter; Ko-sak-er; en jakutstam kallas ännu Sokaler. Jag vill ej heller, i likhet med Gnd, anställa några minutiösa jemförelser mellan Skytherne och nutidens Finnar, – t. ex. den att Finnarne ännu i dag tillhöra Europas ypperste skarpskyttar och som sådane vunnit ryktbarhet i alla senare krig! Det finnes andra och vigtigare skäl, som i denna dunkla fråga leda oss närmare målet.

8 1) Det finns intet folk som genom årtusenden varit så ryktbart för sina smiden som Finnarne. Vi känna t. ex. huru Skandinaverne från de äldsta tider täflade om att erhålla finska svärd, finska brynjor och harnesk o. s. v. såsom vapen oemotståndliga i anfall, ogenomträngliga till försvar; och alldeles samma sägen finna vi i Rd om det Tschudiska sagofolket. Men just denna underbara smidekonst tillskrefs i forntiden äfven Skytherne. Redan Herodotos omtalar den med beundran; Aeschyli tragiska hjeltar fäkta neml.nemligen med skythiska svärd; dessa vapen, som först af fenicier, och sedan af grekiskea sjömfarande fördes från Sv. hafvets kustkolonier till vestern ansågos ännu i Romarnes tid såsom oemotståndliga och lyckobringande.

9 2) Men dermed var en annan egenskap nära förenad, neml.nemligen Skythernes öfver hela forntiden ryktbara trollkonst. Der låg i allmhtallmänhet en mystisk dager öfver den okända norden och underlättade alla underbara sägner from dessa verldstrakters inbyggare. (KCynoaphali, etc.). Dertill komma tydliga spår, för att ej säga bevis, att Skytherne verkligen idkat hemliga konster och stodo för dem i ett så stort anseende, att de lyckade grundlägga en egen|44||98| kast af vise hos Mederne, de för sin stjernkunskap m. m. berömde Kaldéerne, hvarom snart mera. Hesiodos omtalar folken vid Sv. hafvets norra kuster som trollkarlar (?) – och Argonautiska tåget visar hvad man tänkte om dessa kuster. Hos Herodotos och alla äldre förff.författare förekomma talrika spår af samma tro på Skythernes trolldom. Mithridates stod i synnerligt rop för dylika konster. Äfven de skythiska vapnens underbara egenskaper stodo dermed i nära shangsammanhang, likasom de finska vapnens hos Skandinaverne. »De trollske Skythernes pilar» omtalas af Hesiod Aeschylus (?) m. fl. Med ett ord, sammma mystiska trolldomsrykte, som i senare tider fallit på Finnarnes lott, föll i forntiden på Skythernes, och skulle ha framträdt ännu bjertare, derest icke de egyptiska mysterierna, som likväl voro af entt helt annat ursprung, hade så lifligt anslagit ishti synnerhet grekernes inbillning.

10 Men att tvenne folk, det ena förloradt i forntidens dunkel, det andra sträckande sina rötter från vår tid ända bort till samma sagoålder, skulle ha varit vida ryktbara alldeles för samma egenskaper och underbara makt, leder betraktaren genast på den förmodan att ett sådant sträffandesammanträffande ej kan vara tillfälligt, och utan måste grunda sig på en nära förvandtskap mellan dessa folk.

11 Då kommer Castrén och visar oss det Tschudiska (Skythiska) namnet utbredt öfver hela nordvestra Asien, likasom ett bredt spår, på hkethvilket man från vår tid och vår verldstrakt kan leta sig fram till längst förgångna tidehvarf och fjerran nejder i söder. Och på samma gång visar han oss det finska stamsätet i Altai, dit alla spår peka från norr, likasom alla spår ifrån söder peka till samma berg, och hkenhvilken trakt utgör den naturliga medelpunkten, i hkenhvilken alla dessa folkelementer snart sagdt bevisligen hafva koncentrerats.