Fjerde Föreläsningen. 25/10 54
Kommentaari
Kommentar
stycke – textställe – kommentar
1 Mores (lat.) seder.
1 Argonauterne stridskämpar som följde med Jason på skeppet Argos för att hämta det Gyllene skinnet (ur den grekiska mytologin).
1 Macrobierne (grek.) »de långlivade».
1 Cimmerierne forntida nomadiserande indoeuropeisk folkgrupp, framför allt känd från assyriska och grekiska källor.
1 fot tills sannolikt felskrivning av fots till.
1 Incredibilia de Thule insula Detta verk av Diogenes har inte bevarats, men man känner till delar av handlingen tack vare att Fotios I (ca 810–893) skrev ett sammandrag av det.
3 Drusi ryktbara tåg till Elben Claudius var den första romerske generalen som nådde fram till floderna Weser och Elbe efter att ha inlett krig mot germanerna 13 f.Kr.
3 centurion officer i den romerska armén, med befäl över en centuria (80–120 man).
3 Chaucerne Chauker, forngermansk nordlig folkstam.
3 rullor pro (bok)rullar.
3 nomina propria (lat.) egennamnen.
4 Litus septentrionale (lat.) Den Nordliga kusten.
4 expedierat behandlat.
4 södre parallellform till södra.
4 »Exeundum deinde est [...] legendum.» »Till följande måste vi lämna Svarta havet för att beskriva Europas yttre regioner, och korsande Ripheiska bergen måste vi segla längs med den vänstra sidan av norra oceanens kust tills vi kommer till Cadiz.» Plinius d.ä., Naturalis historiæ, liber IV (omkr. 77). Översatt från H. Rachams engelska översättning från 1938 av Jens Grandell.
5 »Insulæ complures sine nominibus [...] Timæus prodidit.» »Det har rapporterats att det finns ett antal öar utan namn i denna riktning, men enligt Timaios beskrivning finns det en som heter Raunonia (Bannomanna), liggande utanför Skytien, på en dags resas avstånd från kusten, på vars strand vågorna sköljer upp bärnsten på våren.» Plinius d.ä., Naturalis historiæ, liber IV (omkr. 77). Översatt från H. Rachams engelska översättning från 1938 av Jens Grandell.
5 »Reliqua litora incerta signata fama.» »Resten av dessa kuster är endast kända i detalj genom meddelanden av tvivelaktig auktoritet.» Plinius d.ä., Naturalis historiæ, liber IV (omkr. 77). Översatt från H. Rachams engelska översättning från 1938 av Jens Grandell.
7 »Amalchium eum Hækatæus [...] Chronium.» »Mot norr ligger oceanen; bortom floden Paropamiso där den sköljer över den skytiska kusten kallar Hekataios den för Amalkiska havet, ett namn som på den lokala befolkningens språk betyder ’frusen’; Philemon säger att det Kimbriska namnet för det är Morimarusa (det är döda havet) från Paropamiso till udden Rubeas, och därifrån tar havet Chronium vid.» Plinius d.ä., Naturalis historiæ, liber IV (omkr. 77). Översatt från H. Rachams engelska översättning från 1938 av Jens Grandell.
12 »Feruntur et Oonæ, [...] tota contegant.» (lat.) »Det har också rapporterats om några öar, kallade Oonæ, där invånarna lever av fågelägg och havre, och om andra där människorna föds med hästfötter, varifrån deras grekiska namn härstammar; det finns andra som kallas för Enbart öron-öarna där infödningarna har mycket stora öron, som täcker hela deras i övrigt nakna kropp.» Plinius d.ä., Naturalis historiæ, liber IV (omkr. 77). Översatt från H. Rachams engelska översättning från 1938 av Jens Grandell.
13 insulae sine nominibus (lat.) öar utan namn.
13 otvunget osökt.
13 avena vetenskapligt namn på ett släkte gräs med ca 200 arter.
13 Samojedkostym [...] medförde Castrén gjorde ett antal forskningsresor under 1830- och 1840-talen, bl.a. till Lappland, ryska Karelen och Sibirien. Den mest omfattande av dessa gick 1845–1849 till Sibirien.
13 Hellusier och Oscioner varelser som enligt Tacitus ska ha levat i närheten av finnarna.
14 Gosselin återfinner dessa öar i Rügen, Usedom och Wollin. Se P. F. J. Gosselin, Recherches sur la géographie systématique et positive des Anciens, pour servir de base à l’histoire de la géographie ancienne. Tome quatrieme (1813), s. 133.
15 »Incipit deinde clarior [...] Germaniæ.» (lat.) »Från denna punkt börjar mera bestämd information öppnas upp, börjandes med folket Ingævonum, som är det första vi råkar på i Tyskland.» Plinius d.ä., Naturalis historiæ, liber IV (omkr. 77). Översatt från H. Rachams engelska översättning från 1938 av Jens Grandell.
16 »Sevo mons ibi [...] Epigia.» (lat). »Här finns ett massivt berg, Sevo, lika stort som de i Riphæiska kejdan, vilket bildar en enorm vik som sträcker sig till den Cimbriska udden; viken kallas Codaniska golfen och är översållad med öar. Den kändaste av dessa är Scandinavia; dess storlek har inte kunnat fastställas, och så vitt man vet är endast en del av den bebodd, infödningarna Hillevionerna bor i 500 byar och kallar sin ö för en annan värld. Epigia tros vara lika stor.» Plinius d.ä., Naturalis historiæ, liber IV (omkr. 77). Översatt från H. Rachams engelska översättning från 1938 av Jens Grandell.
17 Hilleviones Hillevioner, enligt Plinius d.ä. benämning på Skandinaviens invånare. Möjligen identiska med Tacitus svioner.
17 Orbis veteribus notus Denna karta av Jean Baptiste Bourguignon d’Anville från 1794 föreställer världen så som den kändes under antiken.
17 sarmatiska folken Sarmater, troligen persiskt folk, som på 300-talet f.Kr. invandrade i sydöstra Europa.
17 Veneder namn på flera forntida folkgrupper. Antik benämning på slaver bosatta vid Wisła.
17 Scirrher Skirer, östgermanskt folk, som ursprungligen bodde vid Östersjön och Weichsel.
18 à la bonheur (fra.) pro: à la bonne heure, får gå.
18 Sevo mons efficit sinum, qui Codanus vocatur (lat.) Sevo bildar en vik, som kallas Codaniska golfen.
22 Cimbrerna Kimbrer, germansk stam som av antika författare (Plinius, Tacitus, Ptolemaios) geografiskt placerades i det område som i dag är Jylland.
22 »primum indi noscitur [...] juga.» (lat.) »Efter den punkten är den första kända platsen Lytarmis, en udde i Celtica, och floden Carambucis, där den Ripheiska bergskedjan slutar och det stränga klimatet blir mildare.» Plinius d.ä., Naturalis historiæ, liber IV (omkr. 77). Översatt från H. Rachams engelska översättning från 1938 av Jens Grandell.
24 »flexus ingens» (lat.) »krökning av landet».
24 »Mare pigrum et prope immotum» (lat.) ett stillastående och orörligt hav.
Fjerde Föreläsningen. 25/10 54
1 Innan vi från de äldre tider, till hvilka Pytheas hör, öfvergå till tiderna omkring och efter Christi födelse, böra vi i korthet nämna några grekiske skriftställare, som haft åtskilligt att berätta om norden. Mores. GFenicierne. Grekerne. Homerus. Hesiodus etc. Argonauterne. Hesiodus etc. Aristoteles. Eratosthenes. Pytheas. Mela. Plinius. Hafven. Plinius. Märkvärdiga i detta afseende äro sagorna om Argonauternes återtåg, hvaraf man känner tre, en på latin och två på grekiska. Den ena af de sistnämnde nöjer sig atmed att låta argonauterne, förföljde af konung Æeta i Kolchis, segla uppför Donau och o. s. v., bära sitt skepp på axeln och komma ut i Adriatiska hafvet. Den andra sagan, eller romanen, om man så vill, låter dem segla ut genom M Azovska sjön till norraut. oceanen Efter nio dagar och nio nätter kommo de till det stora hafvet, seglade ofvanom kaspiska nejderna, förbi Scyther, Hyperboréer, Nomader, nalkades på 10:de dagen Ripheeiska bergen, reste vidare och kommo genom trånga sund till det Saturniska hafvet (här ha vi Mare Chronium), som ock kallas det döda (Mder ha vi Morimarusa), besökte Macrobierne och Cimmerierne, hvilka icke se solen på hela året, emedan den skymmes af Riph. bergen och dess topp Calpe. Derefter gingo de till fot tills en klippa, derifrån floden Acheron utflyter långs på den kalla kusten, kommo sedermera till öarne Iernei och Peueessa samt slutligen tillbaka till Medelhafvet förbi Herkules stoder. Ungefär en dylik resa omtalar Antonius Diogenes uti sin skrift Incredibilia de Thule insula, der han låter en viss Dinias göra samma äfventyrliga resa och formera bekantskap med entt mångberest fruntimmer på Thule, Dercyllis, som bland annat besökt de dödas land (Morimassvårtytt).utanför pappret (radslut) Dessa romaner uppkommo vid Alexander den stores tid samtidigt med Pytheas – och ha egentligen den betydelse att visa de traditionela och mythiska föreställningarna om norden ännu vid Pytheas tid. Geografin har direkt föga att inhämta häraf.
|26| |50|2 (Se sidan 23, 24) Cæsarsvårtytt m. fl.
3 Om vi således finna oss bedragne i vårt hopp på Mela, så kunna vi vänta en desto rikare skörd hos hans samtida Plinius. Och deri misstage vi oss icke. Plinius är för nordens äldsta historia och geografi den vigtigaste af alla klassiska författare. Det är bekant att han var af förnäm börd, hade af en utom en af sin tids mest bildade män, en verldsman på engång af högst ovanlig beläsenhet och af vidsträckt egen erfarenhet – han hade lefde kort efter Drusi ryktbara tåg till Elben, tjente sjelf som officer centurion i kriget mot Chaucerne och omkom som man vet, vid Vesu af de giftiga ångorna vid Vesuvii ryktbara utbrott år 79 e. Chr. I hans upp Han antages i allmänhet ha skrifvit med mycken smak, men ringa kritik; bland de tusen eller tvåtusen skrifna rullor, som lågo framför honom, excerperade han med oerhörd flit – många motsägande uppgifter förekomma i hans verk; man måste derföre särskilja Plinius som kompilatorn, från Plinius som ögonvittne eller som antecknare ur första hand. Det är numera svårt att säga, hvilka af hans nordiska uppgifter tillhöra denna sednare och pålitligare kategori af hans lärda undersökningar. Olyckligtvis äro äktheten af sjelfva nomina propriaspråk: latin svår att afgöra.
4 Sammanställer manLåtom oss nu se hvad Plinius egentligen har att förtälja om norden. I hans mening utgör sträckan från Cadiz till Schelde Rhen Europas vesterland. Härifrån och så vidare norrut åt öster och norr sträcker sig Europas Litus septentrionalespråk: latin. Denna linie åter hade tre afdelningar: den bekanta från Rhen till Elbe; den obekanta genom dunkla rykten anade från Elbe till Weichseln; och den fabelaktiga från Weichseln vidare öster- och norrut. Plinius börjar i norden med den sistnämnda. Efter att ha expedierat det södre och inre Europa, kommer|27||51| han till Svarta hafvet och derifrån vidare norrut. »Exeundum deinde est, ut extera Europa dicantur: transgressisque Riphæos montes, litus oceani septemtrionalis in læva. donec perveniatur Gades, legendum.språk: latin» Således öfverstiger han Riph. bergen, Ural, hvilka han föreställer sig gå från öster till vester, samt får norra oceanen, d. v. s. Östersjön, på venster hand. Nu heter det.
5 »Insulæ complures sine nominibus eo situ traduntur. Ex quibus ante Scythiam quæ apellatus Raunonia (Bannomanna) unam abesse diei cursu, in quam veris tempore fluctibus electrum ejiciætur, Timæus prodidit.språk: latin» – Det är samma Raunonia, Rumi Schytæ – Raugonia – Raudani – Raume i Norge – Raumo i Finland – som redan nämndes. – »Reliqua litora incerta signata fama.språk: latin»
6 obl. sine nominibusspråk: latin
7 Widare kommer han till oceanus septemtrionalis: »Amalchium eum Hækatæus apellata Paropamiso amne, qua Schytiam alluit; quod nomen ejus gentis significat congelatum. Philemon Morimarusam a Cimbris vocari, h. e. mortuum mare usque ad promontorium Rubeas; ultra deinde Chronium.»original: Chroniumspråk: latin
8 (uttydningar sid. 22)
9 Paropamisus = Himalaya: Aristoteles säger: från Paropamisus kan man se ända till ishafvet.
10 Derefter nämnes ön Baltia eller Basilia, om hvilken vi redan nämnt efter med anledn. af Pytheas.
11 Derpå heter det:
12 »Feruntur et Oonæ, in quibus ovis avium et avenis incolæ vivant: aliæ, in quibus equinis pedibus homines nascantur, Hippopodes apellati: Fanesiorum aliae, in quibus nuda alioquin corpora prægrandes ipsorum aures tota contegant.språk: latin»
13 När Plinius kort förut talar om insulae sine nominibusspråk: latin, så tyckas också de sistnämnda kunna hänföras till denna klass, ty namnen äro alla|28||52| blott karakteriseringar och dessutom grekiska Insu Fanesii äro Melas Panotii hvilka vi tillsvidare lemna derhän,. Dessa fabler ha otvifvelaktigt ett faktum till grund, och dertill ett, som otvunget låter lämpa sig på flera nordiska folkslag. Äggätare voro i äldre tider alla kustinvånare, likasom ännu i dag öboerne i Söderhafvet och invånarne på Färöarne o. Hebriderne, – hvilkas klippiga stränder bebos af en oräknelig mängd sjöfågelsvärmar. Man vet att t. ex. vid Ishafvets stränder och vid de lappska floderna fågelägg ännu förekomma i största ymnighet. Den avenaspråk: latin Plinius omtalar som födoämne var troligen ett af de äldst odlade kornslagen. – Hippopoder, Hästfötter, kan otvunget förklaras som den poetiska benämningen på skidlöpare. Hvilken uppmärksamhet detta sätt att färdas har väckt hos sydlänningen, finner man af det sednare namnet Skridfinnar, som så länge och så allmänt bibehöll sig, och när man tänker sig skidlöparens förmåga att täfla med den snabbaste häst och dertill lägger skidornas form, som i fabeln så lätt kunde antaga gestalten af ett slags hofvar, så är ja man nästan öfvertygad, att ingenting annat kunnat menas med desse Hippopoder. Fanesii, eller rättare Panotii, med deras långa öron, som betäcka hela kroppen, beteckna påtagligen icke annat än djurhudarne, som buros af våra förfäder och ännu i dag bäras af Lappar, Samojeder och andra högnordiska folkslag. De af HH.Herrarne som sett en fullständig Samojedkostym med dess betäckning för öronen, halsen och nacken – en sådan som t. ex. Castrén medförde – kunna intyga, att första anblicken påminner någonting vilddjurslikt, och och att mycket naturligt kunna gifva anledning till föreställningen om en sådan långörad varelse, en Paniot, som Mela och Plinius omtala. Tacitus dito. Hellusier och Oscioner.
14 Här ha vi således ett ethnografiskt faktum|29||53| hämtadt ur sjelfva fabeln, hvilket är det första vi ännu anträffadt, som slår in på vår finska nord. Olyckligtvis är det för allmänt nordiskt, för att kunna med bestämdhet fixeras såsom tillämpas på våra förfäder, och så länge vi ej kunna stöda det på andra mera direkta, ha vi ännu icke rättighet att förvandla denna ethnografiska bestämning till en geografisk, d. v. s. förklara Plinii Insulæspråk: latin Oonæ, Hippopodum ochspråk: latin Fanesiorum för finska skärgården. Gosselin återfinner dessa öar i Rügen, Usedom och Wollin. Men – låt oss gå vidare.
15 Plinius öfvergår nu till den Germaniens kusten från Weichseln till Elbe, om hvilken han säger: »Incipit deinde clarior aperiri fama ab gente Ingævonum, quæ est prima inde Germaniæ.språk: latin» Hvilka Ingevonerne voreo, är icke fullt utredt; man anser namnet för ett apellativum, som betecknar ett folk boende på hafsstranden. Härefter omtalar säger han: Sevoberget (namnet beslägtadt med Sveones) – men om dermed förstås Norges Kjöl är svårt att afgöra:
16 »Sevo mons ibi immensus, nech Riphæis pigis minor, immanem ad Cimbrorum usque promontorium efficit sinum, qui Codanus vocatur, refertus insulis, qvarum clarissima Scandinavia est,»svårtytt o. s. v. in compertæ magnitudinis, portionem tantum ejus, quod sit notum, Hillevionum gente quingentis pagis in colente pagis, quæ alterum orbem terrarum eam apellat. Nec est minor opinione Epigia.»språk: latin
17 Om Plinii Sevo äro Norges Kjo Seveberg eller, som andra påstå, en förblandning med Schlesiska bergskedjor, kan för oss vara af mindre vigt; säkert är att det antages omsluta en stor hafsvik, Sinus Codanus, och att denna påtagligen|30||54| är en del af Östersjön, samt att der ligga tvenne stora öar, Scandinavia och Epigia. Den förra är klar och bestämd, vi kunna derföre lemna den och dess Hilleviones, å sido eller som några läsa: Sveones å sido. Af högsta vigt deremot för oss är Epigia, redan derföre, att den lärde Harduin på eget bevåg ändrat läsarten till Eningia, d. v. s. Fenningia, – och detta namn Eningia finna HH.Herrarne i de vanliga upplagorna af Orbis veteribus notus såsom betecknande Finland. Denna åsigt har man bestridt på flera, som det vill synas, goda skäl. Först invändes, att alla kända äldre handskrifter läsa Epigia och att ändringen varianten Eningia således är godtycklig oberättigad; 2) att ingen annan grekisk eller romersk författare nämner detta land; 3) att det nuvarande Finland vid Plinii tid efter all historisk sannolikhet icke var kändt under sitt nuvarande namn och icke ens beboddes af sitt nuvarande folk, samt 4) att detta Epigia tydligen är i Romarnes mun förvrängda Hippogaia, Epigäa, Epigia, samt 5) att det sammanhang, i hvilket det nämnes hos Plinius, strax före de sarmatiska folken, Veneder, Scirrher m. fl., snarare antyder ett land ungefär i nejden af det nuvarande Liffland eller vestra Ryssland. Gosselin: Seland, gamla Heiningen.
18 Men så plausibla dessa grunder synas vid första påseendet, så svaga blifva de vid en närmare granskning. Att namnet Namnet Eningaia bör utmönstras, tyckes temligen klart à la bonheurspråk: franska, det är i sin ordning. Men just denna omständighet talar Finland bar vid Plinii tid ett annatdra namn, det är ock afgjordt. Greker och Romare kände icke dessa namn, de må sedan ha varit Jotland, Quenland, Österland eller hvilka skandinaviska benämningar som helst. Men då kommer fjerde punkten, som harleder hvilken ger namnet Epigia samma ursprung som Hippopoderne, skidlöparne, och detta sammanträffande|31||55| förtjenar så mycket mera vår uppmärksamhet, som femte motskälet just åberopar sammanställningen hos Plinius med de sarmatiska folken, särskildt Venederne, hvilkas namn påtagligen är beslägtadt med namnet Fenni – men båda dessa namn, ehuru tillhörande olika folk, synas ursprungligen vara characteristicaoriginal: characterististica och i allmänhet beteckna kärrinbyggare, aforiginal: att det forngermaniska Fennenspråk: annat, kärr. Man kunde derföre, just af motskälen, ledas på den tanken, att Plinius hade en dunkel föreställning tradition om Östersjöns verkliga form, ehuru han efter hela s reducerade den efter sittn och hela forntidens föreställning om Litus septentrionalisspråk: latin och således, när han säger: Sevo mons efficit sinum, qui Codanus vocaturspråk: latin, dermed syfta och i sammanhang dermed nämner de stora öarne Scandinavia och Epigia, i sjelfva verket har en aning om Bottniska viken som ursprungligen afrundats och begränsats af fjälltrakterna. Detta Epigia, detta skidlöparnes land, blefve då, oakta denna ö, som säges vara icke mindre än det okändt stora och med 500 byar bebyggda Scandinavien, blefve då, oaktadt alla invändningar, ändock vårt Finland, såsom man länge trott, men ehuru på andra skäl och utan behof af några förändrade läsarter.
19 MMen MM. HH.Mina herrar det händer oss ofta i den när vi genomvandra den dunkla natten af forntiden, att vi hänföras, bländas af ett skimmer, som vid första anblicken synes oss vara den klara dagen och som likväl efterhand förbleknar för eftertanken och visar sig vara endast en skön illusion. Wi måste, på vetenskapens gebit, taga oss till vara|32||56| för sådana villor och, om också ogerna, följa den säkrare regeln att tvifla och undersöka. Det vore ännu förhastadt, att på så enstaka och osäker grund söka bygga ett fast resultat, och således måste vi, innan vi ha någon rättighet att fixera vårt lands läge i den klassiska forntidens föreställning, se oss lemna denna hypothes oafgjord och se oss om efter andra och starkare stödjepunkter. Dessa finne vi ej på annat sätt, än derigenom att vi samla och så nogrannt som möjligt fixera Östersjöns och nordens geografiska fakta i forntiden, för att således af det ena och bekanta sluta till det andra och obekanta.
20 Epigaia: Seland (Gosselin) Heiningen
21 Esthia (Malte Brun)
22 Efter att ha uppräknat folken på Sarmatiens kust till Weichseln nämner Plinius Sinus hafsviken Cylipenus, ön Latris och den till Cimbrerna gränsande viken Lagnus. Sammanhanget utvisar att dessa punkter böra sökas längre vesterut. I Lagnus har man vetat återfinna Stora bält Kieler bugten, i Latris den urgamla staden Leidre på Seeland Femern, och i Cylipenus dock mera osäkert viken vid Travemünde. Derefter uppräknar Plinius Promontorium Cimbrorum, det n. v.nuvarande Skagoen, halfön Cartris, Jutland och kommer så vidare i sin beskrifning utom Östersjön. till de 23 öarne Men under det att han skildrar Germaniens folk återkommer han till dess norra kuster och bestämmer uppräknar ytterligare flera geografiska punkter, hvaribland de sednast af Pytheas namngifna. Och en annan gång, sedan Plinius i 5:te och 6:te boken beskrifvit Asien, gör han en ny utflykt till Ishafvet samt omtalar Schyther och Hyperboreer samt: »primumkonsekvensändrat/normaliserat indi noscitur promontorium Celticæ Lytarmis, fluvius Carambucis, ubbi lassata cum siderum|33||57| vi Riphæorum montium deficiunt juga.språk: latin» Denna Lytarmis är i så måtto märkvärdig, att den temligen enstämmigt af alla geografer antages vara den nordligaste punkt, som Plinius känner, och beklagligen för vårt Epigia ligger denna punkt ännu något söder om oss, nemligen norra udden af Curland, Domesnäs, hvaremot Carambucis antages vara Niemen, och då ön Elixoia, hvilken Hekatæus omnämner vid Carambucis utlopp antages – jag måste bekänna, på svaga grunder, vara Curische Nehrung utanför Curische Haff.
23 Så mycket nu om Plinius. HH.Herrarne finna att vi af honom lärt känna en mängd geografiska punkter i och vid Östersjön, men att med få undantag blott de vestliga äro sådana att de med med någon säkerhet kunna bestämmas på kartan. Ju längre beskrifningen vågar sig öster- och norrut, desto mer löper den fara att förirra sig i namnlikheter och toma gissningar väderdrifvas af hypothesernas kastvindar. Ännu ha vi icke funnit någon fast ankarplats på vår upptäcktsresa efter det gamla Finland; återstår att se, om vi finna en sådan hos Plinii efterföljare.
|34| |58|24 Nitton år efter Plinii död uppträdde Tacitus, hvars som så odödligt inristat i häfderna Roms herrlighet och dess djupa förfall. För den nordiska historien och ethnografin äro hans båda arbeten De Germania och Vita Agricolæ af utomordentlig vigt; men för geografin står der oändligt mindre att hämta för Svenskarne isynnerhet är han en hufvudkälla; för Finnarne och Esterne är hana honom att tacka för det äldsta genljudet af deras namn i forntiden. Båda dessa namn Fenni och Æesthesi äro till börden geografiska, det ena betecknar ett kärrinbyggare, det andra betecknar i allmänhet ett folk österutifrån boende österut, och det är mer än sannolikt, att båda namnen i deras början successivt blifvit tillagda flera folk. Men båda placeras af Tacitus på Östersjöns södra kust uti den »flexus ingensspråk: latin», som börjar med Cimbrerna och slutar ytterst med Finnarne – och förlora derigenom för vårt ämne sin mesta betydenhet. Om Östersjön som hos honom heter Mare Suevicum i öfrigt vet Tacitus mindre än Plinius; han nämner hvarken Sinus Codanicus, eller Scandinavia, eller Epigia. Han omtalar endast »i det stora hafvet norrom Germanien» Svionernes stater med deras mäktiga flottor och ytterom dem ett »Mare pigrum et prope immotumspråk: latin», i fri öfversättning ett sofvande haf, och detsamma upprepar han i Vita Agricolæ, der han nämner Thule – och på ett annat ställe säger han poetiskt vackert om de nordliga hafven, att man der »hör gudarnes röster och ser dem uppstiga ur hafvet, så att man skönjer deras gestalt och strålarne kring deras hufvuden.»
25 För öfrigt kommer Taciti föreställning om Östersjön närmare sanna förhållandet, än hans föregångares. Han skildrar Sueviska hafvet väl som en öppen vik af oceanen, men tillika gående i en ofantelig böjning högt åt norden.