Trettiosjette Föreläsningen. 07/12 65

Trettiosjette Föreläsningen. 07/12 65.

1 Nöden. Saltet. Tjärin Jakter. Tjära. Spioner, förbud, 2 tr till Åbo. – Hästar, kor, Karelen. Demoralisation. Vanryktade qvinnor. – Förrädare. – F.Finska desertörer.

2 1716 Kemi: Björksten Keuru. R.Rysk transport i Längelmäki. En skräddare tillgrep bytet; galen. – Tre bröder. – Ännu en djup graf, öfver hkenhvilken landsvägen går på en bro. Med den hafva Härkm. p. befästat det enda ställe på 12 mils sträcka i norr och söder, der fienden kunnat från Jyväskylä sidan framtränga åt Pihlajavesi och Wirdois. Stället ligger ett stenkast från Keuru kyrka, der Tarhia sjö skjuter fram åt Kelvelenlahti. Grafven gräfdes öfver det knappt 10 f.fot breda näset, och alla båtar bortskaffades från ö. sidan till den v. Här värjdes fiend landet en tid bortåt med stort mannamod, men slutl.slutligen kom fienden öfver medelst sin öfvermakt och genom kunskapare, som röjde böndernes ställning. Härkm. p. måste då med sitt folk retirera till Ampiala höga backe, en af Maanselkäs högsta toppar i medl. Fd. Dit förföljde dem »Sissar»; – slutl.slutligen badstugulafve – Uppbrände. – Nära detta ställe är Jylhän kivi – lös stenhäll – begagnades under st.stora ofreden att gifva signaler.

3 Sedernas upplösning: År 17164 d. 16 Juni infördes af en länsman till f.finska högqvarteret i Brahestad en fången r.rysk dragon, som befanns vara en f.finsk prestdotter, hemma från Joutseno sn i Wiborgs län, vid namn Annikka Svahn och hon berättade om sina öden följande. Hon hade efter Wiborgs kapitulation blifvit med 10 andra qvinnor tillfångatagen i skogen och förd till Pbg, der hon förblifvit 3 år i fångenskap, tilldess hon 1713 blef omdöpt till grek. läran med namnet Ulliana (Juliana).|232| Sedan blef hon, tillika med 50 andra fångna qvinnor anställd som dragon vid Wologodska dragonregtetsvårtytt, med hkethvilket hon deltog i f.finska kasvårtyttmpagnen. Var med vid Borgå, blef sårad i Pelkäne slag och deltog äfven i slaget vid Storkyro., der hon varit i handgemäng mot de österb. femmänningarne. Tapperhet. Dervid blefvo RneRyssarne först tillbakadrifne, dervid hon och hon och 4 andra qvinl.qvinliga dragoner ropat pardon, efter de voro landsmaninnor och fruntimmer, men femmänn. hade föga aktat derpå, utan nedhuggit 2 af amazonerne, hvarpå Annika och de två andra gömt sig under en snödrifva – framdragne – käpprapp af RneRyssarne. Sedan skickades hon af sin öfverste med bref från Sulkava i Savolaks till presten i Pieksämäki, men stötte under vägen på en hofslagare, som kände henne, emedan han förut varit fången hos RneRyssarne, dervid hon varit satt att bevaka honom, och sedan hade han rymt. Han grep henne och förde henne till Brahest.

4 – Vid samma r.ryska dragonreg.dragonregemente äfven 30 af Brakels. –

5 –Förvildningen. Vargarne ströko omkring på ljusa dagen – anföllo med utomordentlig djerfhet vandrare på landsvägarne – och sedan de engång förlorat vilddjurens instinktlika fruktan för mskanmenniskan och fått smak för mskoköttmenniskokött, såg man dem ofta lura tätt invid gårdarne på hvarochen om någon vågade sig utom grinden. – Inga vapen.

6 Menniskorofven. Obs Tradition. Gen. grefve Gustaf Douglas, som från sv.svensk tjenst öfvergått till rysk, hade vid ett af de under tsar Peters tid vanliga vilda dryckeslagen, påskhelgen 1719, råkat i delo med en högre r.rysk officer gen. gevaldiger och under ruset dödat honom. Douglas blef derföre dömd till döden, men benådades af tsaren med tvångsarbete på fästning. Mot slutet af samma år skall då tsar Peter ha träffat honom dragande en kärra och frågat huru detta arbete behagat honom, hvarpå D. erbjudit sig att ställa friköpa sig med några hundrade duglige soldater. Tsaren hade derpå svarat att han Mot detta löfte hade då D. återfått sina förra värdigheter, och genast lät han i Fd med stor oblidkelig stränghet utskrifva soldater för r.ryska armén. – De r.ryska tjenstemännen mutades med bondens sista skärf – socknarna sammanskott – rekryterne rymde – landet utblottades –|233| – 1716 utskrefvos parfolk. – Ingen frivilligt. – Militär – togo tredubbelt. – Förteckningar. I Östb. – 2,374 mördade, 4784 fångne.

7 Emellertid sökte RneRyssarne att organisera en styrelse i landet, hkethvilket mötte stora svårigheter, emedan de fleste tjenstemän och många prester jemte deras biskop hade flytt öfver till Sv. – Generalguvernör öfver Fd var furst Michail Michailovitsch Galitzin, en ädel och rättänkande krigare, som hkenhvilken utförde sin herrskares befallningar så skonsamt, som det i hans ställning var möjligt, och derföre tillvann sig mycken tillgifvenhet i det olyckliga landet. Mången hårdt misshandlad original: Ff.Finne sågs denna tid vandra den långa vägen till Åbo, för att klaga för furst G. sin nöd, och fick genast tillträde till fursten, som sökte godtgöra hvad han förmådde.

8 – Hans underbefälhafvare vid militären sågo, kanske ofta måste se genom fingrarne med soldaternes sjelfsvåld. – Föga bättre voro en del af de tjenstemän, som af r.ryska styrelsen tillsattes som landshöfdingar l.eller fogdar. Efter den redlige Tiesenhausen följde i Wasa en äkta bondeplågare vid namn Joachim Schmidtfelt, som utmärkte sig genom de oförskämdaste utpressningar, tilldess klagomålen mot honom blefvo så högljudda, att han slutligen blef afsatt. Under Schmidtfelts tid: Erik Burchard, borgmästare i Wasa. Efter honom Schmidtf. kom åter en redlig, mskoälskandemenniskoälskande man, Wolmar Ad. Stakelberg, som sökte ställa allt hvad han förmådde tillrätta. – I början nödgades presterne tjenstgöra som fogdar och anskaffa prompt alla förnödenheter. När detta mången gång ej lät sig göra, var det vanliga straffet, att presten ant. illa piskades, eller måste en kall vinternatt stå barfota ute i snön, hvarefter han någongång, som uti Jämsä, för ombyte ställdes att stå barfota på ett hett spjäll. Många tillsatte dervid lifvet. De kunde skatta sig lycklige, som bortfördes fångne till Åbo och Thus. – De senare åren förordnades skrifkunnige bönder i nejden af Wasa, att indrifva utlagorna – och skulle derföre af de öfrige uppbära ett slags aflöning.

9 RepetitionRepetition 25/2 70. 1716. – Nöden. Demoralisation. Förvildning. MskorofMenniskorof.

|234|

10 – RneRyssarne knut – Sv. reg.Svenska regeringen förrädare. Dessa redlige män, hkahvilka obemärkte och glömde tjenat sitt fädernesland i derasss yttersta nöd, rådslogo sinsemellan med största enighet huru de skulle i möjligaste måtto göra bordor de tunga bördorna skonsama, och deras klokhet, deras uppoffrande mödor hade mången socken att tacka för det att den icke i den hårda tiden gick alldeles under. – Tidernas trångmål ökades betydligt, när den nämnde grefve Douglas år 1720 förordnades efter f. Galitzin till gen. guvernör i Fd och visade sig vara en man, som icke visste af någon förskoning. Till landets lycka blef hans reg:teregemente icke långvarigt och afbröts af den snart derpå följande freden.

11 Under grefve Douglas styrelse inträffade i Åbo en plundring af egen beskaffenhet, som denna gång icke gällde skatter i vanlig mening, utan en stor antiqvarisk dyrbarhet, hkenhvilken då ännu af mången betraktades som ett nationens palladium.

12 Åbo T. 1800 N:o 6. I Åbo domkyrka förvarades neml. ännu Fds skyddspatrons, St Henriks ben, hkahvilka biskop Magnus Tavast i tiden låtit infatta i silfver = inlägga i silfverskrin. Silfret hade sannolikt försvunnit redan 1509, då domkyrkans klenodier plundrades af Dd.Danskarne Nu lät grefve Douglas d. 16 Okt. 1720 från domkyrkan borttaga äfven helgonets ben, tillika med ett stycke af det bröd arbetarne begagnat, när domkyrkan blef byggd, och hkethvilket skall ha varit hälften af en stor, ännu omöglad limpa. Benen och hufvudskålen blefvo i en gammal röd påse burne till grefven, och tvenne fältskärer fingo befallning att med ståltråd hopfästa hela skelettet, hvarefter detta skelett skickades till tsar Peters samlingar i Pbg. St H:s hufvudskål, ifall den var äkta, skall ha varit temligen liten och, likasom benen, balsamerad = fernissad.

13 Om relikens vidare öden har man sedan ej funnit minsta spår. Troligen ansågs den äfven af RneRyssarne som ett slags f.finsk nationalhelgedom.

|235|

14 Fds öden vid denna tid shängdesammanhängde alltför nära med dess konungs, för att vi skulle kunna lemna dessa utan original: utan uppmärksamhet. Fem år tillbragte kung Carl, jernhufvudet, 200 mil från sitt rike hos Turkarne, i början högt beundrad och firad, sedermera med möda tåldsvårtytt af politiska skäl och slutligen lik nästan bortvisad af Turkarne, dem han lyckats både reta och uttröttad, men under allt detta fruktad af sultanen och beundrad af folket för sina ovanliga egenskaper. K. C:s första skäl till dröjsmålet var att förmå sultanen till krig emot Rd – När detta misslyckats Ogerna uppgaf han denna favoritplan; – alla bref från hemlandet – alla föreställningar af kon:skonungens rådgifvare voro förgäfves – hans folk blödde, hans rike tycktes nära att falla i spillror, fiender öfversvämmade alla hans kuster och borttogo länder och fästningar.original: fästningar Och intet hopp om räddning fanns i något annat bröst än hans; men ingenting förmådde böja hans denna jernvilja. – Hans politiska beräkningar sveko, men icke hans mod. Man skulle göra honom orätt, om – Allt personligt. Mot August. Slagen och förödmjukad ville han icke återvända till det rike han lemnat som segrare. Han kunde, han ville ej tro på olyckan. Trodde ej berättelser.original: berättelser Allt skulle ännu godtgöras, tsar Peter förjagas, Dmk straffas, kon. Aug. afsättas, kon. Stanislaus tillsättas för andra gången. Derföre I detta afs. var k. C. verkligen »i med- och motgång lika, sin lyckas öfverman.» Och derföre bar flyktingen i Turkiet sitt hufvud lika högt, som segraren vid Narva. Derföre skickade han till Sthm den ena befallningen efter den andra, att uppsätta nya härar, att skicka honom hundratusende och millioner daler – – Han underhöll i Bender en stor och kostsam svit – han var skuldsatt – han begärde af sultanen låna 600,000 daler »till respenningar» – han fick dem och begärde mera – 50,000 man. Det var då r.ryska partiet lyckades öfvertala sultan Achmed att skicka sina janitscharer mot Bender – och d. 1 Febr. 1713 inträffade »lejonjagten», kalabaliken i B., hkenhvilken man kallat »ensam i verldshistorien». – Fången, men behandlad med vördnad, fördes den obesegrade hjelten till Demotika och sedan till slottet Timurtasch, der han i 43 veckor låg till sängs och spelade schack – han, för hkenhvilken de hårdaste kroppsansträngn. voro en lek, – och detta sannolikt blott för att undvika ett personligt möte och rangstrid med sultanen.

|236|

15 RepetitionRepetition. Nöden. Yttersta tidernas mörker. Förvildningen. Demoralisationen. Rofdjuren. Kölden. »Elden i spiseln.» RnesRyssarnes styrelse. Galitzin. Schmidtfelt. Bönderne. St Henriks ben. K. C. i Turkiet. (Återfärd Sept.–Nov. 1714.) Riksdagen 1713.

16 Men hvad inga råd, inga böner, inga hotelser, inga klagorop af hans folk hade förmått, det förmådde slutligen de planer, som hemma i Sv. hotade att omhvälfva hans thron. Riket var bragt till det yttersta, och allt hade råkat i villervalla ej blott genom krigen, utan ännu mer genom det vidunderliga försöket att enväldigt styra ett rike på 200 mils afstånd, der med den tidens kommunikat. en hemställan till kon.konungen behöfde minst 3 à 4 månader, innan svar hann anlända från Turkiet. – RnesRyssarnes intågande i Åbo 1713 gaf förskräckelsen uti Sv. ett förtvifladt mod. I Nov. s.samma år beslöt skalladessammankallades ständerna, rådet öfvertalade prinsessan U. E. att taga sitt säte i detsamma, och ett starkt parti arbetade på att förklara henne för regentinna och tvärtemot kon:skonungens vilja sluta fred. – Med detta budskap reste riksr. gen. Lieven till Demotika – och nu beslöt k. C. resa hem – D. 20 Sept. 1714 reste k. C. från Demotika – hans resa var fabelaktig, som hela hans lif – Åtföljd af 750, kom han d. 8 Okt. till Walachiets gränser – och derefter fortsatte han resan gen. Österrike, åtföljdesvårläst p.g.a. strykning endast af tvenne bland sina trogne, Rosen och Düring, af hkahvilka dock sedan R. fick stadna efter. På 146 dygn red kon.konungen omkr. 190 sv.svenska mil under namn af kapten Carl Frisk och ständig fara att blifva igenkänd, ty hans porträtt fanns i hvarje vrå af Europa, tilldess att han anlände till Stralsunds portar d. 11 Nov. kl. 1 på natten och med möda blef insläppt. – Hans fötter voro då så svullna af ridten, att stöflarna måste –

17 Hans ankomst väckte bland de styrande i Sv. de mest olika känslor, men bland folket den mest odelade glädje. – Tjusningen.

18 Frese till C. XII.