Tolfte Föreläsningen. 25/11 54

|103| |129|

Tolfte Föreläsningen. 25/11 54.

1 Från denna tid blir uppträda Jemerna i historien med allt skarpare och bestämdare drag i den ryska krönikan. Mot dem vände Novgorod sin makt på samma gång som mot Bjarmerne. År 1022 inbröt den 22 årige storfursten Wladimir Jaroslavitsch på Jemernes område, men en p Novgorodernes hästar störtade af pest, och Jemerne kunde ej förmås att erlägga skatt. År 1079 blef storfursten Gläb Svätoslavitsch slagen af Jemerne. År 1105 misslyckades mot dem ett nytt härtåg från Novgorod. År 1113 besegrades Jemerne af storfursten Mistislav Wladimirovitsch och tvungos att erlägga tribut till Novgorod. Likväl kröktes ännu icke Jemernes styfva nacke. År 1124 drog storfursten Wsevolod Mistislavitsch i ny härnad mot Jemerne och led stora besvärligheter. Kort derpå, eller år 1130, var det som samme furste erof underkufvade större delen af Bjarmaland. Ware sig nu att Jemerne från det hållet fingo förstärkning af flyende stamförvandter, eller att de rörde sig friare, i samma mån Novgorod hade mera att skaffa i öster och norr, alltnog vid samma tid ser man Jemerne djerfvare och än någonsin. År 1142 angrepo de nejderna af staden Ladoga, men slogos tillbaka med stor manspillan; 1149 om vintern gingo de 1000 man starka öfver det frusna hafvet, härjade Woternes land på sydsidan om hafsviken i Narovatrakterne och drefvos med knapp nöd tillbaka. Efter den tiden tiger ryska krönikan i 40 år om Jemerne. Orsaken är klar. Svenskarne bröto in från vester; der blef annat att tänka på. Men det varade ej längre än till 1186, så hör man åter omtalas ett ströftåg från Novgorod mot Jemerne. 1191 förnyades härjningarna och sträckte|104||130| sig långt inåt Finland; då, säger man, brändes också det nyss anlagda Åbo. År 1227 seglade furst Jaroslaw Wsevolodovitsch med Novgoroderne öfver hafvet, »bekrigade hela landet» och tog många fångar. Året derpå seglade Jemerne 2000 man starke på Lodjor öfver Ladoga, härjade dess sydöstra kust och togo många fångar. År 1256 inföll storfursten Alexander Nevsky med härjning och plundring i Jemernes land. Och förlorade mycket folk. År 1311 skedde det sista stora härtåget från Novgorod mot Jemernes land, hvarom vi strax få mera att säga.

2 Den långa listan på dessa ömsesidiga fejder och härjningar är synes vid första påseendet ofruktbar för geografin. Men det är likväl ej så. De konstatera, att börja med, det faktum för oss vigtiga faktum, att hela, eller nästan hela denna seklernas blodiga dram utspelades vid Ladogas sydöstra, södra, sydvestra kust och kring innersta fjärdarna af Finska viken. Det var der som Slavänerne anföllo Jemernes center, sedan de redan förut uppslukat deras söd östra flygel. Man kunde säga att Ladoga var det dåvarande Finlands medelpunkt, den bassin, kring hvilken dess strider utkämpades och dess folk famlade efter fasta bostäder. Detta lum Många spår deraf, ehuru oklara, förvirrade, återfinnas ännu på denna tummelplats för halfvilda stammar. Men dessa spår tillhöra för det mesta historien, och jag får i det afseendet hänvisa till tvenne arbeten, som hvar för sig äro af intresse för dessa nejder, nemligen Gamla Finland, skildradt af Knorring, och Hippings arbete »Neva och Nyenskans».

3 Emellertid är det sista krigståget af 1311 i geografiskt hänseende af synnerligt intresse. Novgorodska krönikans berättelse derom lyder som följer: »År 6.819 (d. v. s. drogo Novgoroderne|105||131| med furst Dmitri Romanovitsch öfver bakom hafvet i krig mot Jemerne i Nemzernas land och bemäktigade sig, sedan de öfverseglat hafvet, först Handelsfloden, förbrände byarne deromkring, tillfångatogo de förnämste en hop af folket och nedhöggo all boskap. Der blef Konstantin, Iljin Stanimirovitsch’ son, dödad under flygten medan han var stadd på efterspaningar. Derefter gjorde de sig till herrar öfver hela svarta floden och kommo långsmed den till staden Vanaja, hvilken de intogo och brände; men Nemzerne drogo sig inom det starkt befästade och på en otillgänglig bergshöjd belägna kastellet, derifrån de skickade och helsningar att anhålla om fred. Härtill vägrade Novgoroderne och qvarblefvo i tre dygn dagar och tre nätter, under hvilka de härjade distrikterna, förbrände stora byar, förstörde all gröda rikedom och qvarlemnade af boskapen icke så mycket som ett horn engång. Derpå bemäktigade de sig floden Och då de sedan tågade tillbaka, intogo de Kaugala å och sedermera Pernofloden å samt drogo så tillbaka ut i hafvet och återkommo alla helbregda till Novgorod, till stor glädje för erkebiskopen och hela staden.»

4 Jmfr Suomi 1848 sid. 81, 82.

5 Här ha vi således fem eller sex geografiska detaljer: Handelsfloden, Svarta floden, staden Vanaj, ett befästadt slott, Perno samt Kaugala och Perno årar. Hvar dessa böra sökas har blifvit mycket omtvistadt och beror naturligtvis på hvar man bör söka hela detta Jemernes område för härjningarna vid början af 1300talet. Hvad uttrycket Nemzer angår så betecknar Ryssen dermed ännu i dag de vestra närmast boende vestra folken i allmänhet. Ordet har derföre vexelvis blifvit tillämpadt än på Tyskar, än på Svenskar, än på Finnar, ehuru hvardera af dem också förekomma under skilda benämningar. Nemzernas land är således ett sväfvande geografiskt begrepp, ungefär som det fordna Skyth, Skythien och det sednare dermed beslägtade Tschud, Tschudskojespråk: ryska.

|106| |132|

6 Den berömde historieforskaren Lehrberg anser nu att Novgoroderne år 1311 öfverseglat Finska viken, och derefter vikit åt norr in i den Bottniska och hamnat vid Kumo elf, hvars mynning tidigt bar namnet Tavastehamn, hvilken således skulle vara den omtalda Handelsfloden. Derefter skulle de ha färdats uppför floden in i Rautavesi och Kulovesi sjöar samt derifrån till Nokia fors, hvilken skulle beteckna Svarta floden, af Nokiaspråk: finska, sot. Härifrån skulle de ha kommit till Vanajavesi och Vonå eller Vanaja kyrka, der man då skulle återfinna den s. k. staden Vanaj. Det omtalda kastellet anser Lehrberg vara Tavastehus. Af Kaugala å kan han ej upptäcka något spår, men antar dess läge i sydvestra Nyland, på den grund, att Novgoroderne framkommit till Perno, hvarifrån de åter begifvit sig hemåt Novgorod.

7 HH.Herrarne finner att en sådan färd genom ett fientligt land, der man hvarje ögonblick måste frukta anfall eller försåt och dervi man beständigt tidt och ofta varit tvungen att draga sina lodjor öfver land – och dessa fartyg kunna ej ha varit alldeles små, då man hade en så lång resa att göra till sjöss – den färden, säger jag, måste ha varit mäkta äfventyrlig. Kumo elf har åtminstone 20 forsar och fall, som väl föga kunna passeras med större farkoster, allraminst uppföre strömmen. Men äfven om man med skäl kan antaga att elfven för 500 år sedan varit mera segelbar – ty jag skall framdeles bevisa att forsbildningen i våra floder är en fortgående naturrevolution och till stor del af nyare datum – så återstår likväl en sådan mängd af osannolikheter för ett sådant tåg – bland andra att Novgoroderne skulle förbiseglat Åbo och banat sig väg genom en labyrinth af sjöar, der|107||133| den bäst underrättade inföding skulle kommit till korta, att man obetingadt måste förkasta Lehrbergs hypothes, såsom grundad på en stor obekantskap med lokala förhållanden. Ännu större okunnighet förråder den berömde Karamsin, som antager att svarta floden betecknat Kumo elf och handelsfloden Kymmene elf. Staden Vanaj skulle, enligt honom, vara Vanhakylä i Ulfsby, och Jemernamnet återfinner han ännu i Jämsä socken. Den sista anmärkningen kan ha skäl för sig, men för öfrigt finna HH.Herrarne att en Karamsins kombination af floderna Kumo och Kymmene är geografiskt otänkbar och icke ens förtjenar en vederläggning.

8 Jemte Lehrberg och Karamsin ha äfven flera nyare andra försökt i gissningar om samma ämne, och bland dem är prosten Hipping, som utförligt behandlat det i sina »Bemerkungen über einen in den russischen Chroniken erwähnten Kriegszug der Russen nach Finnland». Hipping söker här bevisa, att med Handelsfloden förstås Pojoviken, som vid de tiderna varit mycket besökt af hansestädernes köpmän. Karis å, som utfaller i samma vik, anser han vara den omtalade svarta floden och han stöder denna gissning, bland annat, på det der belägna Svartå bruk. Novgoroderne skulle således ha färdats uppför Karis å, derifrån till Lojo sjö, derifrån till Hiidenwesi eller Wichtis sjö, hvarp der de skulle ha qvarlemnat sina båtar och sedan till fots begifvit sig inåt Jemernes land. Var Staden Vanaj kan Hipping ej upptäcka, ehuru han förmodar den beteckna en ort i Tavastland (Vanaja), men kastellet anser han vara Aulangon linna, ett högt berg vidpass 2 verst från Tavastehus.|108||134| Således skulle Novgoroderne ha plundrat nejderna kring Tavastehus och derifrån återgått till sina fartyg i Wichtis; men emedan trakten var utplundrad, ha de tågat till hafskusten genom Kyrkslätt och Esbo, då Esbo å skulle beteckna vara densamma som krönikans Kaugala, emedan i dess granskap ännu finnes Kauhala by. Derifrån ha de långs kusten färdats till Perno, der de åter gått i land, för att plundra, och sedan begifvit sig hem igen.

9 Sådan är Hippings åsigt; den publicerades 1820, och Rein han tyckes hylla som anför samma mening i sin kronologi öfver Finlands forntid, 1831, låter den gälla hvad den förmår. Emellertid har den Hippingska hypothesen funnit flera motståndare, bland hvilka en ganska klyftig signatur i Morgonbladet för 1839, hvars åsigter i hufvudsaken delas af Akiander i hans förtjenstfulla utdrag ur ryska krönikor, införda i Suomi för 1848. Man måste också medge att Hippings åsigt lider af inre osannolikheter, som göra att den svårligen kan bestå inför en noggrannare pröfning. Att med lodjor segla uppför den lilla Karis å och komma ända till Hiidenvesi, vore ett mästerstycke i navigation. Att åter från Hiidenvesi marschera till fots ända fram till Wonå med fiender i ryggen och på alla sidor vore i strategiskt hänseende ett icke mindre underbart fälttåg. Att obehindradt plundra i närheten af det då redan 60 år gamla Tavasteborg, Hämeenlinna, och icke ens nämna detta fäste i krönikan, är historiskt osannolikt, om icke otroligt. Och slutligen att från Hiidenvesi åter segla ut genom Esbo å, som upprinner 3 mil derifrån, är vore likaså förunderligt och skulle förutsätta en synnerligoriginal: synnerlighet ihärdighet att släpa lodjorna genom den tidens skogar. Hipping har dessutom den mening att detta tåg förnämligast gällde Svenskarne, hvilket icke på något sätt antydes af krönikan.

|109| |135|

10 Wi se af dessa och otaliga andra exempel huru farligt det är och huru lätt man kan råka på villspår, när man låter förleda sig af blotta namnlikheter, utan mäktigare stöd och inre sannolikhet. Mot alla dessa hypotheser har man ställt en annan, som visserligen något djerf och åtkomlig för inkast, också den, men i alla fall af så en stor både geografisk och historisk sannolikhet, att jag för min del är fullkomligt öfvertygad om dess riktighet i hufvudsaken.

11 Först och främst är det historiskt utredt, att Jemerne i XI:te seklet innehade östra och sydöstra Ladogastranden, och att flera af de nämnda krigstågen från Novgorod företogos mot denna trakt och att i allmänhet Ladoga var skådeplatsen för den tidens mäktigaste folkrörelser. Dernäst är det bekant, att en utgrening af den ostindiska handeln öfver Ryssland, särdeles närmast efter Bjarmernes fall, leddes genom öfver Ladoga ut till Östersjön, och deraf har man ännu märkvärdiga spår i den mängd af österländska mynt från 10:de och 11:te seklerna, hvilka för 20 till 30 år sedan blifvit funna dels i Rautus socken, dels i trakterna af Kexholm. Allt utvisar att det var här som det gällde att bryta Jemernes makt, genom att förstöra deras handel, som hotade att höja dem till makten och rikedomen af ett nytt Bjarmerfolk.

12 Vidare omtalar Novgorodska krönikan, att år 1310 Novgoroderne med fartyg gingo öfver sjön och kommo till ån Usjärvi, der de nedrefvo den gamla staden och uppförde en ny vid utloppet. När man härmed sammanlägger en uppgift i den äldsta geografi, som finnes öfver Ryssland, »att Ursevo sjö på ena sidan utfaller i Wuoksa och på andra sidan genom Uservo å i den Karelska sjön, som åter utfaller i Nevo», (eller Ladoga)|110||136| så ledes man otvunget till det resultat, att Karelska sjön måste vara Ladoga, eller en del af Ladoga, men Uservo, Ursevo, Uusjärvi deremot Suvanto,. och den stad som Novgor Wi veta att Suvanto ända till 1818, då den genom en märkvärdig naturrevolution inom få timmar banade sig väg till Ladoga, stängdes från denna sjö genom en låg sandås af endast ½ versts bredd. Denna ås har sannolikt under seklernas lopp blifvit bildad genom en sandvall, uppkastad af Ladoga under stark ostliga stormar, och man har derföre något skäl att förmoda, det Suvantos fördämning åt detta håll är af nyare datum och att den ännu år 1311 verkligen utfallit i Ladoga, en förmodan som ytterligare styrkes deraf att Suvantos vatten fordom stått mycket lägre än före 1818, emedan man då fann en mängd trädstubbar rotade i den då blottade sjöbottnen. Suvantospråk: finska betyder också i finskan ett stillastående vatten i en flod, och det är geologiskt utredt, att Suvantos däld ej är annat än en fortsättning af Wuoksens. När Nu vet man nu vet att Suvanto genom sin jemna bredd af vidpass 2 verst ännu i dag har likhet med en stor flod. Man vet äfven att på det ställe, der Taipale skans nu är belägen, fanns ännu i drottning Christinas tid en köping med handelsprivilegier. Af allt detta har man anledning förmoda, att den stad som Novgoroderne förstörde 1310 varit Taipale köping och att Suvantos utlopp vid den tiden med sitt ypperliga lägete varit den verkliga Handelsfloden. Har man engång detta faktum gifvet, så klarna de öfriga af sig sjelfva. Det egentliga östra Suvanto kallas ännu af Ryssarne Tschornaja Rjäkaspråk: ryska, svarta floden, och så finner man att Novgoroderne ansett mynningen och Suvantos öfre krökta|111||137| del för tvenne olika floder. Från Suvanto ha de seglat förbi Kiviniemi in i Wuoksen, och här på en holme vid Tiunekoski fors finnas ännu ruinerna af en gammal borg. Krönikans Kaugala Å igenfinnes med lätthet i en af Wuoksens otaliga bifloder, som utfaller genom Kaukola kapell; och icke långt derifrån finnes Perno by, förbi hvilken Wuoksens nordligaste gren utfaller i Ladoga, och denna väg ha således Novgoroderne tagit för återfärden. VStaden Vanaj, finnes icke bestämdt, möjligen är det Vanhalinna men eller Vanhajamaa, som finnes i närheten, och för resten är namnet, härledt af Vanhaspråk: finska, så gamma vanligt, att det öfverallt kunnat träffa Novgorodernes öron. Från Ilmensjön ha de genom Wolehov seglat ut i Ladoga, från Ladoga in i Suvanto, från Suvanto in i Wuoksen och från Wuoksen åter ut i Ladoga samt så vidare hemåt. Hafvet var således Ladoga, som ofta får denna hederstitel och verkligen förtjenar den. För öfrigt variera denna insjös namn på många sätt. Man hör t. ex. Nestor kalla Ladoga Stora Neva sjön; af andra kallas den Hvita insjön, och man finner t. o. m. att man ansett Ladoga och Hvita hafvet för samma sjö – eller åtminstone med hvarandra förenade – likasom den fordna föreställningen om Kaspiska hafvets förbindelse med norra oceanen.

13 Allt detta konstaterar nu hvad vi redan i början nämnde, nemligen Ladogas centrala betydelse för södra Finlands forntid, och dessutom det faktum, att Jemerne ännu i början af 14:de seklet innehaft dess vestra kust. Det är sannolikt att dessa Novgorods härjningar bidragit att jaga dem inåt det nuvarande Tavastland. Härmed sammanhänga andra geografiska data af intresse.|112||138| Man har tT. ex. i geologiskt hänseende är Ladogatrakten och närmaste delen af Wiborgs län den märkvärdigaste i Finland; ethnografiskt har man den ännu ej tillfyllest utredda stamförvandtskapen af Äyrämöisetspråk: finska och Savakotspråk: finska; historiskt har man den likaså litet lösta gåtan af Kexholms första upphof. Allt detta nödgas vi förbigå och stadna vid det redan i början antydda faktum, att det äldre egentliga Jemerlandet vid Ladoga afklipptes och smalt ihop på bredden derigenom att Jemerne dels trängdes vesterut, dels förlorade sig i de påträngande Karelska och Slavänska folken. Man har anledning förmoda, att medan en del af Jemerne i sin vandring vesterut höllo sig närmare kusten, har en annan skara från Wuoksen, der man ännu tror sig igenkänna deras namn i Jäskis, Jääski, utbredt sig öfver Ruokalaks, Puumala, Christina och Mäntyharju till hjertat af det nuvarande Tavastland. Och här möter ockoriginal: och genast en dager reflex från svenska historiens korståg, som närmast och egentligast var riktadt mot Jemerne.