|7|

Inledning till Finlands Historia. Plan den 26 Sept. 1871.

1 Förord. Öfversigt.

Landet:

1) Daning.

2) Bevis för landets betäckande af vatten.

3) Bevis för vattuminsk landhöjningen.

4) Dess beskaffenhet och orsaker.

5) Dess resultater.

6) Öfversigt af den geologiska daningen.

7) Finlands höjder och dalar.

8) Geografiskt läge. Geonosi.

9) Klimat.

10.) Vexter.

11) Djur

12) Vår tids Finland.

Folket.

13) Stammen och vaggan.

146) Bjarmerna.

154) Lapparne etc.

167) Karelarne

15) Qvenerne.

18) Esterne.

19) Tavasterne.

20) Finska folket i trängre betydelse.

21) Svenskarne.

22) Ryssarne

23) Andra kolonister

24) Finska folket i sin helhet.

|8| |1||9|

Föreläsningar öfver Finlands Historia.
Hösttermin 1861.

Första Föreläsningen 12/10 61.

4 MM. HH.Mina Herrar

5 Sjöposition
Landposition.
Konfiguration
Naturliga gränser.
Bergformation.
Jordens daning.
Sjöarna. –

6 Sålänge i dessa salar ännu den stämma ljudat, som en hel mansålder igenom för vexlande akademiska generationer medså värdigt och varmt fört den finska historiens talan, sålänge har det icke tillkommit andramig att i samma ämne uppträda med framställningar, som till så stor del måste byggas på föregångarens verk. Men sedan kanslirådet professor Rein förliden höst afträdde från sin långa och hedrande akademiska bana, för att – till våra häfders lycka lyckligtvis ännu med obrutna krafter – egna sig åt häfdateckning och statistiska arbeten, har jag, ansett mig böra upptaga som hvilken har den äran räkna mig bland hans lärjungar, ansett mig böra upptaga ett ämnet, som icke kan, icke får öfverlemnas åt tystnaden.

7 Jag behöfver ej tillägga att jag gör det med en farhåga, som är naturlig både för ämnets och framställningens skuld.original: , Hvar och en af HH.Herrarne vet att den Finlands historia ännu icke är skrifven – och icke kan vara det – att allt hvad härtills i detta för oss vigtiga ämne blifvit med så mycken flit|2||10| och så aktningsvärda forskningar derom samladt och antecknadt, egentligen utgör förstudier, förarbeten, material, hvarur Finlands historia en dag skall framgå fullständigare i detalj och klarare i öfversigt, än vår samtid förmått att sammanfatta framställa den. Något mer än ett förarbete tillmäter jag mig visst icke heller att framställa. Min uppgift skall blifva att sammanfatta de forskningar, som härtills blifvit gjorda, att ordna dem i vskapligt system så vidt jag förmår och att ur dem framkalla en så tydlig bild som möjligt af vårt lands öden och vårt folks historiska utveckling allt intill nuvarande tid.

8 Detta har också varit mitt bemödande under de sju år jag haft den äran från denna plats föredraga en kurs i de ämnen, hvilka kunna betraktas som inledning och förberedelse till vårt nuvarande ämne. Jag Under fem år jJag har samlat hvad som varit tillgängligt materialer för att utreda och beriktiga Finlands fysiska geografi; de följande två åren har jag jag har sökt framställa egnat åt bestämt geografins och historiens literatur om och i Finland – samt åt ethnografi samt ethnografi. Jag skulle fela mot sanningen, om jag sade att dessa undersökningar, dessa framställningar lemnat ett tillfredsställande resultat. Jag har tvärtom gjort samma erfarenhet, som troligen alla, hvilka också med större krafter egnat vårt land en uppmärksamhet i detalj, att stora luckor ännu återstå att fylla – långa och mödosama förarbeten ännu att undangöra. Dessa ämnen likna|3||11| utsigten öfver ett finskt landskap i den tidiga morgonstunden. Tillåt mig som liknelse: Vår fädernehydda omgifves af en vidsträckt skog. Dimman omtöcknar ännu slätter och dalar, så långt ögat når; endast höjederna framstå belysta af morgonsolen, och här och der har ett luftdrag förskingrat töcknen, så att tornet af en kyrka, taken af en by eller skördarna på ett åkerfält blifva skönjbara för betraktarens öga. En man – det är Porthan – har ledt oss upp till höjden, hvarifrån vi kunna omfatta och begränsa landskapet. Tvenne andra – Arvidson och Rein – ha utstakat breda vägar i skogen och röjt på båda sidor hvad de förmått. Andra arbetare – bland hvilka vi här må nämna Tengström, Lagus, Grönblad, Tigerstedt, Akiander, Cygnæus, Elmgren, Rabbe, Forsman, Bomansson o. fl. a.och flera andra ha med en alltid minnesvärd kärlek för vskapvetenskap och fosterland fortsatt detta rödjningsarbete och efterhand låtit skuggorna bragt dager öfver en stor del af ödemarkerna. Wi känna vägen, vi ana målet, vi veta gränsen, vi åtskilja grupperna; skogen är trakthuggen, för att nyttja ett tekniskt uttryck;, framtidens verk är men den är ännu icke affattad på karta. Hälften af verket är gjordt – hälften är fort en framtid förbehållet. Wår tid skall icke gör hvad den förmår, för att närma dess fullbordan.

9 MM. HH.Mina Herrar

10 Wi måste söka att bestämdt uppfatta vårt ämne och vårt mål. Hvad är vårt ämne? Hvad söka vi? Hvad önska vi få klart för oss? Är det finska landet för sig, å ena sidan som en naturföreteelse|4||12| å andra sidan som ett undantag, for en factor i folkets lynne, öden och utveckling? Eller är det folket, som en fristående individualitet, obundet vid torfvan af dess fädernesvårtyttjord, och på engång utgångspunkt och ändamål i sig sjelf? Eller är det slutligen sammanfattningen af dem båda: landet såsom naturbestämning inverkande på folket – folket såsom andlig, intelligent kraft inverkande på landet och sträfvande att lösgöra sig från naturtvånget – båda med samma kulturhistoriska ändamål: fri utveckling, nationel sjelfständighet?

11 Så har jag uppfattat det. Det skall bli klart under gången af vårt ämne. I sjelfva verket äger historien icke en högre synpunkt. Werldshistorien är sammansatt af idel sådana individualiteter, och enskildheter folkindivider, och först genom att vara sig sjelf, genom att uppfylla sin särskilda mission, intager ett folk sin plats i densamma.

12 Det finska folket har sin, och dess tid nalkas. Den dag som är, är betydelsefull. För att komma till den punkt der vi stå i dag, med gårdagen bakom oss, morgondagen framför oss, – dertill ha vi behöft årtusendens mödor, hårda strider, bittra försakelser. Att uppvisa den historiska kontinuiteten, – att fasthålla den tråd, som genomlöper en lång serie af öden och ännu i dag binder oss starkt vid det förgångna – att ställa de skilda facerna af vår utvecklingsbana klart framför oss, äfven under sådana perioder, der denna utveckling skenbart skridit tillbaka – och att, på grund af denna undersökning, söka framvisa Finlands, det finska folkets mission, sådan den varit,|5||13| sådan den är och sådan den måste blifva, för att vara sig sjelf trogen – det är det mål, jag vid behandlingen af detta ämne föresatt mig. Jag riskerar dervid hellre att misslyckas, än att fatta ämnet för trångt. Hvad mer, om ens kraft är för ringa – om han måste lemna sitt arbete ofullständigt och half bristfälligt åt lyckligare efterträdare? Det vigtiga är att ett folk icke ställer sitt mål för lågt – att en nation vexer upp vid stora tankar. – Ty huru starkt än skenet må tala deremot – en sanning, en manlig sanning blir det dock alltid, att ett myndigt folk såväl som en myndig man bär sjelf ansvaretar för sina öden – sjelf bär skulden, om det förtrampas, – sjelf äran, om det åter reser sig till en plats i historien.

13 Gången af den framställning jag nu har äran begynna blir ungefär följande. Jag kommer först att tala om Finlands landet naturförhållanden, landet, om dess läge, dess daning, dess naturförhållanden och deras tillbakaverkan på inbyggarne; – vidare om Finlands framträdande i geografin, med en kort öfversigt af geografins literatur; – dernäst om våra historiska källor och historien med återblick på våra historiska källor – derefter om finska stammen, öfver hvars vida område vi komma till finska folket – vidare om dess gudasaga och ursprungliga ställning under oberoendets tid, samt slutligen om Svenskarne i Finland, med hvilkas uppträdande vår vårt lands egentliga historia börjar och fortgår. Jag behöfver knappt tillägga, att denna historia måste hafva sitt ämne, likasom|6||14| sitt ändamål inom sig sjelf, så att synpunkten af en svensk provincialhistoria före 1808 lika afgjordt förnekas, som tillvaron af en rysk provincialhistoria efter 1808. Ett försök i denna riktning finnes förut i texten till ett bekant plancheverk, Finland framställdt i teckningar. Svårigheten ligger i landets politiska historia, hvars osjelfständighet är faktisk, om också ej utan spår af sjelfbestämning under vissa perioder. Men enligt min tanke bör man ej framleta uppenbarelserna af ettn folkgenius uti dess ofrihet, utan fastmer i dess frihet, hvilken här faller inom det kulturhistoriska området – och uppfattas ämnet så, blir den finska historiens tyngdpunkt en annan, än man härtills föreställt sig. Dess hufvudinnehåll blir då en stor, genom seklerna gående konflikt mellan tre väsentligen olika folkstammar – mellan tre väsentligen olika verldsåskådningar – mellan trevå, för att ej säga tre religionsläror – och slutligen mellan österländskt barbari och vesterländsk civilisation. Att Finland – ett ringa område mellan landmassorna i öster och vester – och att finska folket, en ännu ringare minoritet mellan tvenne öfvermäktiga grannstammar – under denna inemot tusenåriga konflikt fått sitta suttit ständigt i mellanhand, trängats af båda, stundom öfverväldigats och likväl ständigt åter resat sig – ständigt bevarat sig sjelf, under det att land och folk långsamt assimilerat en del af de påträngande främmande elementerna – det ger vår historia|7||15| ett så högst egendomligt dramatiskt intresse och påkallar i så hög grad en tänkande betraktares uppmärksamhet, att saknaden af historiens sjelfständiga politiska innehåll deri finner en rik ersättning. Måhända påminna sig HH.Herrarne en sats, som först uttalades i ströskriften Joukahainen för 1845, af innehåll att Finland icke ägt en historia före dess första egna kontrakt om sin blifvande politiska ställning, afslutad på Borgå landtdag 1809 – en sats som på den tiden väckte någon uppmärksamhet och från svenska sidan en skarp polemik. Jag lemnar derhän detn paradox, som torde ligga i en ensidig tillämpning af den Hegelska satsen, att historien först i staten finner sitt fullständiga uttryck och att derföre ett folk utan politisk autonomi icke heller äger någon historia. I grunden var dock hela denna sats intet annat än en reservation mot den nyssnämnda framställningen af vår historia såsom en provincialhistoria.

I. Landet.

1. Om Finlands läge.

14 Finlandska uthalfön bildar nordöstra vallen mot Östersjöns vågbäcken och är för detta haf af den största betydelse, emedan den på båda sidor om sig bildar Östersjöns längsta armar, Bottniska och Finska vikarna. Tänker man sig Finland borta, skulle Ösjön varäga ettn oval rundning, ungefär som Kaspiska hafvet, och vara större till vattenmassan mera imponerande, men till sin betydelse i öfrigt af vida ringare betydelse för norden, emedan ett rundt haf äger den minsta möjliga kust och på kusternas sträckning och mångfald beror dock hafvens inverkan på landet och civilisation.|8||16| Det är således Finland, som mer än något annat land vid Östersjön bestämmer, detta hafs modi förmedlar Ösjöns konfigurationen af detta nordens Medelhaf,.