Tionde Föreläsningen 8/3 72
Kommentaari
Kommentar
stycke – textställe – kommentar
3 Herulerne Benämning på germanska folkgrupper från mitten av 200-talet e.Kr. till mitten av 500-talet.
3 Göther goter, benämning på vissa germanfolk under antiken och tidig medeltid. Deras ursprung är okänt.
3 Hunner nomadfolk som omkring år 400 utlöste folkvandringarna.
3 Suever sveber, germansk stamgrupp.
3 Vandaler historiskt germanfolk vars ursprung är osäkert. Skapade på 400-talet ett omfattande rike vid Medelhavet med centrum i Karthago.
5 folkegendomlighet folkkaraktär.
7 Muselmännen muslimerna.
7 Fanarioterne benämning på ett antal förmögna grekiska familjer, som bodde i stadsdelen Fener (grekiska Fanar) i Konstantinopel och som framför allt under 1700-talet hade en starkt gynnad ställning i Osmanska riket. (NE)
8 Albanesernes albanernas.
9 Sulioterne kristen albansk folkstam, deltog på Greklands sida i upproret mot Osmanska riket.
11 det lilla Gkd, så länge kämpade öfvergifvet af Europa Stormakterna såg, speciellt efter Wienkongressen, med ogillande på varje frihetsrörelse som kunde rubba balansen i Europa. Storbritannien och Frankrike uppfattade de ryska krigen mot Turkiet och Rysslands stöd till balkanfolken som ett försök att dominera Sydosteuropa. När det s.k. grekiska frihetskriget bröt ut 1821, fick det därför trots sympatier och frivilliga bland filhellenerna inget stöd av de kristna stormakterna. (NE)
11 intilldess att det slutligen erkändes af de europ. makterna år 1827 Den 6 juli 1827 slöts Londonfördraget mellan Frankrike, Storbritannien och Ryssland, som efter flera års förhandlingar hade beslutat sig för att ingripa i kriget på Greklands sida.
11 freden i Adrianopel 1829 återinförde detta folk bland de sjelfständiga nationernas antal I freden i Adrianopel, som avslutade kriget mellan Ryssland och Turkiet, stipulerades att Grekland skulle bli en autonom del av Turkiet.
13 Homœopathisk hellenism. urvattnad hellenism.
Tionde Föreläsningen 8/3 72.
1 Grekerne.
2 I stället kom det romerska väldet och med detsamma nya folkelementer inträngde från alla delar af romerska riket till det berömda Achaja, dels för att blifva delaktige af dess handel och rikedomar, dels för att der inhämta tidens högsta bildningoriginal: bildnings och högsta konstfärdighet. Grekeland var då som en allmän marknadsplats. Det är torde vara omöjligt att beräkna alla de tillflöden af nya folk, som inströmmade i Grekeland under det halfva årtusende, som detta land lydde Roms spira. Visst är blott, att redan i de tre första seklerna efter Christus, när Grekerne sjelfve voro utbredde öfver hela den kända verlden, deras nationalitet redan undergått så betydande förändringar, att endast en ringa återstod af den verkliga kärnan fanns qvar och vidhöll, med tillhjelp af sin öfvermäktiga kultur någon del af fädernes lynne och seder.
3 Derefter inbröto den stora folkvandringens härjande vågor öfver Grekeland och qvarlemnade en förvirrad blandning af nya och gamla folkelementer. Redan år 278 f. Ch. hade Gallerne genom Thermopylæ inträngt i Grekeland, men blefvo till största delen nedgjorde. År 266 e. Ch. blefvo Ahtthén, Argos, Sparta och större delen af det gamla Grekeland ödelagda af Herulerne. Sedan följde efter hvarandra Göther, Hunner, Suever, Vandaler och flera Germaniska folk. Alla Grekelands städer lågo i ruiner. Återstoden af Hellenerne flydde åt alla håll, barbarerne nedsatte sig på den klassiska jorden. Grekeland tillhörde nu det Östromerska, sedermera det Byzantinska kejsaredömet, och en Constantinopel blef en öfvervägande grekisk stad. Men med undantag af språket och literaturen, voro all Österlandets folk der sammanblandade.
|68|4 Grekerne. Byzanz.
5 Numera, under ett helt årtusen igenom, voro Grekerne icke mera en nation, utan ett namn, en fortlefvande tradition. I C:pel utbildade sig visserligen, genom makten af denna tradition och grekisk kultur, na ett slags nationalitet, men af som var stolt aöfver sina anor, men som i sj. v.sjelfva verket var snarare en asiatisk folkegendomlighet och som äfven lefde under den österländska despotismens ok. De Greker, som öfverlistade och bedrogo Korsfararne, voro allt annat än Hellener, – ett förslafvadt, kosmopolitiskt folk, hkethvilket dock i all sin förnedring bibehöll åtminstone namnet och de stora kulturminnenas arf. Ännu fortforo dessa vanslägtade Greker att i sin stolthet anse alla andra folk för barbarer. År 1204 intogo korsfararne Const:pel, det latinska kejsaredömet införde afven hvad man kallade germaniskt barbari, – det störtades, och en ringa qvarlefva af det grekiska kejsaredömet bibehöll sig inom hufvudstadens fasta murar, tilldess att Const:pel intogs af Turkarne år 1453. Så mäktigt var ännu Grekelands stora minne, att den tyske kejsaren Fredrik III utgjöt tårar vid underrättelsen om Constantinopels intagande och hela Vesterlandet blef slaget med häpnad. De grekiska larde För andra gången förlorade Grekerne sitt fädernesland och förspriddes åt alla håll. Deras lärde flydde till Italien och föranledde der en ny uppblomstring af de klassiska studierna. – Efter den tiden hörde man flera sekler igenom icke mera talas om ett Grekiskt folk.
|69|6 Grekerne.
7 Emellertid fanns dock ännu en qvarlefva af detta folk utan fädernesland och upprätthölls, dels af sina minnen, dels af religionshat mot deras otrogne Muselmännen. Patriarkerne, biskoparne och deras ksvårläst p.g.a. strykning dem en ny qvarlefva af rikets förra adel, Fanarioterne, sökte väl med slafvisk undergifvenhet att tillvinna sig segrarnes bevågenhet. Men Sultanerne funno det öfverensstämmande med sin politik, att förskaffa sig anhängare bland de besegrade. Men en del af jordegendomen hade stadnat i de förre invånarnes besittning. På öarne, på Peloponesus, i Epirus och Macedonien hade ett jordägande bondestånd bibehållit sig och tolererades af Osmanerne, endast de erlade skatt och förhöllo sig stilla. Bland dessa lägre regioner af det besegrade, det förnedrade folket glödde ett outsläckligt hat mot deras tros fiender och ärfdes från slägte till slägte genom seklerna.
8 Emellertid begynte det Turkiska väldet efter Soliman I att gå den snara upplösning till möte, som är alla asiatiska väldens öde. Och medan Turkiet afmattades, vexte Ryssland. Gemensamheten i tro och politiska intressen bildade i 18:de seklet ett ryskt- parti grekiskt parti, som i hemlighet konspirerade mot Osmanernes välde. Rd understödde sina anhängare. Redan i turk. kriget 1736–39 föreslog Münnich kejsarinnan Anna en systematisk uppvigligng af alla i Turkiets provinser kringströdde Greker. Först år 1770 kom denna plan till utförande. Ett allmänt uppror utbrast i Grekland, men understöddes lamt af den ryska flottan och dränktes i blod under Albanesernes sablar.
9 19 år derefter utbrast franska revolutionen och tände frihetens hopp hos alla förtryckta nationer. De tappre Sulioterne sände bud till Pburg, att begära kulor och krut samt en storfurste till Grekelands konung. Det var Konstantin Pavlovitsch. – Från denna tid kämpade Sulioterne mot Ali pascha af Janina.
|70|10 Grekerne.
11 Resningen blef omsider undertryckt, men uppflammade ständigt ånyo, tilldess att Alex. Ypsilanti år 1821 höjde den Grekiska frihetens fana i Moldau. Derefter följde detta minnesrikaste frihetskrig alltsedan Nederländernas, hvari det lilla Gkd, så länge stod kämpade öfvergifvet af Europa mot en kolossal öfvermakt och så ofta ansågs förloradt, men dock alltid ånyo reste sig med en oväntad kraft, intilldess att det slutligen erkändes af de europ. makterna år 1827. Slaget vid Navarino och freden i Adrianopel 1829 återinförde detta folk bland de sjelfständiga nationernas antal.
12 Hvad är det, som har gjort Grekelands stSammanfatta vi således det föreg, finne vi, att detoriginal: Det nuvar. Grekiska folket är således sammansatt af en mängd na olika folk. Pelasgerne bilda urstammen, och denna kärna blef befruktad af Hellenernes tapperhet och intelligens. Hellenerne inträngde i olika nyanserade folkgrupper Semitiska och Egypt. folkelementer. – i enheten var en stor mångfald. Den nationela upplösningen begynte i kolonierna och fortsattes genom det Macedoniska väldet: Nu tillkommo celtiska och okända folkelementer – Derefter romerska – sedan germaner – sedan Hunner – sedan Sl en stark blandning af Slaviska folkelementer – slutligen Byzantinare – och sista turkiska folk – Grekerne spriddes kring verlden och rekyterade sig från alla nationer. –
13 – Homœopathisk hellenism.