Femte Föreläsningen. 12/10 63

|40||504|

Femte Föreläsningen. 12/10 63.

1 När vi öfverskåda det svenska väldet i Fd, känna vi oss stå inför ett stort historiskt faktum, som icke är tillintetgörelse, utan lif, icke förtryck, utan i grunden frihet. Ett folk öfverväldigar och kufvar ett annat: – det sker med vapnens makt och rätt, det kännes tung,t, likasom fäderneslandet sjelf förblödt uti striden. Men denna känsla var här en öfvergående. Två kämpar hade brottats: den ena har stupat, den andra har satt sitt knä på hans bröst, men qväfver icke sin motståndare. Den fallne reser sig, striden förnyas med samma utgång, andra gången, tredje gången. Då uppstår en tredje kämpe på valplatsen. De två förste vända sig mot den nyae motståndaren och blanda i dessa strider sitt blod på slagfälten. Efterhand ha de båda kämparne lärt sig att akta hvarandras mandom; de ingå fostbrödralag; den ena betäcker den andra med sin sköld, och denne delar med sin nye broder sin äldre erfarenhet. Småningom blir detta band allt fastare och knyter de ursprunglige fienderne genom många sekler tillsamman – i vexlande öden – i lust och nöd – intilldess att historiens genius finner den förste segrarens mission vara fulländad och den först besegrade vara mogen att inträda bland fullmyndige män.

2 Man kan icke nog fasthålla den synpunkten, att Fds förhållande till Sverige alltid – med undantag af sjelfva eröfringsperioden – varit bygdt på en stor lifsprincip för dem båda, neml. jemnlikhetens och frihetens. Af frukterna känner man trädet. Genom historien går en Nemesis, som alltid låter ett förtryckande folk gå sjelf under genom det mått det mätit åt andra. Hade sv.svenska väldet i Fd varit förtryckande, så skulle Fd ofelbart ha blifvit en börda för Sverige., såsom Italien för Österrike, såsom Nederländerna för Spanien.|41||505| Deraf finner man i Fds historia under sv.svenska väldet intet spår. Man finner stundom spår af nationernas egoism, oftare dock af en äldre, en yngre broders inbördes kärlek vänskap. – Det är oriktigt att anse Sv. endast ha gifvit, Fd endast ha emottagit. I historien gälla samma tyngdlagar, som gälla i universum: äfven de mindre massorna attrahera de större. Sv.Svenska väldet i Fd utgör en vexelverkan emellan de båda folken, och i verkligheten har denna börjat långt före Erik d. h. tid. Sveriges fFinnar hade gifvit skandinaverne hälften af deras gamla gudalära långt innan Finlands Svenskar i utbyte gåfvo oss den kristne guden och vesterländsk civilisation. Gamla räkningar funnos att qvitta, nya skulder uppstodo å båda sidor. Jag behöfver endast erinra, huru gåfvan af svensk lag, svensk bildning ochåterbetalats med gengåfvan af finsk duglighet, finsk intelligens – huru sjelfva äran att deltaga i Sveriges lysande historia blifvit köpt med strömmar af finskt blod – huru efter en Carl XII följde en Arvid Horn. Minst lika mycket svenfinskt blod flyter i svenska ådror, som svenskt blod i finska, och i de båda folkens innersta lynne ingå drag, hkahvilka de omisskänneligen lånat af hvarandra under seklernas lopp. Eller hvaraf kommer det, att Danmarks och Noriges nyare historia är i alla afseenden underlägsen den svenska. Af många orsaker visserligen, men en bland de djupaste och derföre en bland de gömdaste är den, att det Skandinaviens stora, utåtstormande genius i svenskarnes bröst erhöll en ny kraft: den sega förmågan att bära ofantliga tyngder utan att brista, – och denna förmåga – hvem kan tvifla derpå? – är finsk.

3 När vi således vidhålla synpunkten af en vexelverkan mellan de båda folken, skall detta aldrig hindra oss att med det öppnaste erkännande hela betydelsen|42||506| af svensk humanitet, svensk frihet, som i det stora hela öfverallt varit det sv.svenska väldets grunddrag i Fd. Vi äga ganska nära bevis på ett motsatt förhållande mellan segrare och besegrade i Estland, Liffland, Kurland och Preussen. Följderna ha varit likaså motsatta. Vi skola endast akta oss att anse hvad vi genom Svv.Svenskarne erhållit såsom något utifrån påklädt den finska folkanden. Vi ha emottagit det som gengåfva, och vi ha införlifvat det till vårt eget. Der behöfdes en stormvind för att inkasta den europeiska civilisationens frön öfver vårt afsta is, vågor och ödemarker afstängda land: denna vind kom från vester, och hvarje dess lifsfrön fattade småningom rot i den finska jorden.

4 Svenska eröfringen kom till oss på tvenne sätt: genom kolonisation och genom vapen. Dess närmast fruktbara frön voro likaså tvenne: kristendomen och det borgerliga samhället. – Vi skola först betrakta kristendomens införande.

5 Den hedniska mythen i Skandinav. hade med xdomenkristendomen många beröringspunkter, hkahvilka lättade dess införande der. Föreställningen om en Allfader, – mythen om Walhall och Niffelhem, – mythen om de första mskornamenniskorna Ask och Embla – kannedom bruket af offer – seden att uppföra tempel och tillbedja gudabilder – seden att bestänka de nyfödda barnen med vatten och gifva dem namn – allt detta kunde med lätthet förvandlas till Xnakristna föreställningar.

6 I Fd deremot stötte xdomenkristendomen på hårdare motsats uti den hedniska folktron. Jag har redan nämnt, huru den hos vårt folk rotade så djupt rotade asiatiska magin gjorde mskanmenniskan = Gud och hindrade henne att med xdomenskristendomens känsla af synd och behof af försoning knäböja inför den Allsmäktiges thron. Hos Ff.Finnarne fanns visserligen en urgammal orientalisk föreställning om en öfvergud, Jumala = den fordne solguden, – men mycket dunkel och bortskymd af senare myther. Vidare saknade Lika dunkla voro Ff:sFinnarnes föreställningar om ett lif efter detta och en vedergällning efter döden – iI deras Tuonela förde lefde onda och goda|43||507| i samma sorgsna, drömlika skymning, som Odysseus fann hjeltarne i den grekiska underverlden. – Offer fun voro ej okända äfven hos Ff.Finnarne, men inga försoningsoffer, som kunde närma sig den judiskt-XnaKristna föreställningen. Fff.Finnarne hade inga Läran om synden, nåden, försoningen, uppståndelsen och en evig vedergällning måste derföre länge förefalla Ff.Finnarne dunkel och obegriplig. DeFf.Finnarne hade inga tempel, inga prester, knappt några oformliga gudabilder – de voro således oförberedda för den yttre Xnakristna kulten. Äfven flera af xdomenskristendomens yttre påbud måste synas dem som ett ingrepp i deras enskilda frihet: – fastorna – sön- och helgdagars firande – tionden – vigseln – barns utsättande – förbudet mot blodshämd och egenhandsrätt – nedhuggandet af deras heliga lunder., och fordran att de skulle anse sina gamla gudar som djeflar. Sjelfva Tillika var denras första undervisningen i xdomenkristendomen mycket bristfällig. Missionärerne måste begagna tolkar, ofta okunnige och likgiltige huru de öfversatte trosns artiklarna, förökade med de för Ff.Finnarne lika obegripliga katholska dogmerna om jungfru Maria, påfven och de sju sakramenterna. Under dessa förhållanden var det ursäktligt, om ett halfvildt naturfolk icke förmådde göra en skillnad mellan den handen som räckte dem korset och den hand som hotade dem med svärdet – om de ansågo XdomKristendom och främmande öfvervälde vara detsamma och begagnade första tillfälle att åter afskudda sig ett ok, som det dubbla bandet på deras gamla frihet och deras gamla tro.

7 Missionärerne voro icke okunnige om alla dessa svåra hinder i deras väg och sökte derföre omgifva religionen med all den mystiska prakt, som anstår inbillningen hos ett naturfolk. Denna högtidliga messa, som hade något af trollsångens mystiska allvar – dessa krucifixer, som liknade hemlighetsfulla trollstafvar – dessa harpor, som begagnades innan man hade orgel och som liknade kantele – dessa brokiga fanor och guldsömmade messkjortor som anslogo Ff:sFinnarnes asiatiska svaghet för lysande färger –|44||508| dessa brokiga messböcker (kirjatspråk: finska) – vaxljusen, rökelserna, hostian, vigvattnet, korstecknet, sjelfva de på ett obekant språk frammumlade bönerna, som liknade besvärjelser – allt detta mystiska och underbara måste anslå ett folk af mager och förvärfvade xdomenkristendomen uti dess första sekler flera anhängare, än all religiös undervisning förmådde göra det. Efterhand begynte de nya gudarna uti folktron få en plats vid sidan utaf de gamla, som icke derföre öfvergåfvos – jungfru Maria ishti synnerhet vann tidigast insteg i folktron – och Ff.Finnarne begynte småningom förlika sig med läran om treenigheten ipå dent naiva sätt, att de föreställde sig öfverguden Jumala, som nu blef en kristen gud, vara en husfader med sin familj – likasom Ukko, Tapio och andra gudar – så att jungfru Maria blef hans gemål och Christus hans son.

8 På detta sätt kämpade länge två olika strömmar i folktron emot hvarandra. Under hel Nära halftannat sekel efter Erik d. h. hade den hedniska tron med dess bittra hat ,emot xdomenkristendomen fientliga forest öfverhand och sammansmälte med kampen emot det främmande politiska öfverväldet. Detta långa och fasansfulla blodsdop, som xdomenkristendomen undergick uti Finland, utgör tillika sv.svenska väldets eröfringsperiod, eller tidehvarfvet från 1157 till 1293 – under hkenhvilken tid den börjande finska kyrkan stödde sig på fästet af svenska svärd.

9 Den kSt Henrik befann sig här egentligen på en missionsresa. Den kyrka han grundlade i Fd hade ännu icke värdigheten af ett eget stift, utan underlydde närmast biskopen i Upsala och dernäst erkebiskopen i Lund. Henriks första efterträdare hette Rudolf och anses ha styrt den finska församlingen från 1158 till 1178 – båda årtalen osäkra – då Rudolf säges ha blifvit dödad af Karelska sjöröfvare.

|45||509|

10 (furste afsättlig. – domare – Posadnik verkställande)

11 Knappt hade neml. sv.svenska väldet sökt få fotfäste i Fd, innan det väckte mot sig ifrån öster en storm, som sedan fortfor i 6 ½ århundrade. Fd, beläget emellan de slaviska och skandinaviska folken, blef det trätofrö som kastade dessa båda nationaliteter i fejd mot hvarandra, men stridens slutändamål var Östersjöväldet. Svenskarne hade länge, först omedelbart genom sina vikingaflottor och sedan medelbart genom Rds svenska furstar varit österns beherrskare. Wladimir den stores segrar och Rds öfvergång till grekiska läran upplöste dessa gamla band mellan de två nationerna. Efter Wladimirs död föll det mäktigt uppblomstrande ryska riket åter uti ett svaghetstillstånd genom inbördes fejder; men kärnan af dess kraft folk, med en god andel svenskt blod i sina ådror, samlade sig vid Ilmensjön uti fristaden Novgorod. Detta Novgorod var egentl. en handelsrepublik med fria institutioner, som det aftvungit de ryske furstarne, och begynte i 12:te seklet utsträcka sina handelsförbindelser öfver Östersjön ända till Lybeck. Det var således naturligt, att denna republik med fruktan och afund såg det fordna svenska Östersjöväldet åter rotfästa sig vid Fds kuster. Redan år 1142 sägaes en sv.svensk flotta ha öfverfallit handelsfartyg från Nvg. Kriget bröt löst, man vet ej när, men 1164 se vi Sv. från Fd företaga ett misslyckadt anfall mot dent fordomna svenska hufvudfästet i öster, staden Ladoga. Nu stod Novgorod i förbund med Karelarne, och desse åter lågo, som vanligt, i fejd med Tavasterne. Kriget bröt löst, man vet ej när, men år 1164 se Kriget utbredde sig till Fds, ja ända till Sv:s kuster och påfven Alexander III klagar bitterligen att de nyss omvände Ff.Finnarne, såsnart de hotas af fienders anfall, söka skydd hos de kristne, men strax åter afsvära den kristna tron, såsnart faran är öfverstånden. 1186 gjorde Novgoroder och Karelare ett härjningståg uti Fd. 1187 eller 88 hände det sällsama, att slöts ett stort anfallsförbund mellan de slaviska folken och finnarne – d. v. s. Vender,original: Vender Ester, Ingrare och Karelare, foret blodigt härjade Sveriges kuster seglade uppför Mälaren, brände Sigtuna, Sveriges rikaste stad, dödade Upsalas erkebiskop och härjade vida Mälarens kuster.|46||510| Vid samma tid kämpades både i öster och söder. 1191 härjade ånyo Novgor.original: Nogor. och Karelare grymt uti Tavastland. 1196 landstegade en svensk flotta vid Estlands kuster och tvang en del af befolkningen att antaga dopet. 1198 sägas ryssarne hafva »ödelagt Åbo» – första gången vi höra denna stad nämnas. Troligen var det endast en köping ringa by i närheten af det nya svenska fästet.

12 Så förgick xdomenskristendomens första halfva sekel i Fd under en lång, enformig rad af vilda ödeläggelser. Efter Rudolf trädde satt en okan föga känd klerk vid namn III. Folqvinus uppå St Henriks stol, utan makt eller snille att fullfölja hans verk. Han trädde af – man vet icke när eller huru – och ingen vågade på länge åtaga sig detn tacklösa, farliga äran att vara den finska kyrkans herde. Då grydde inqvisitionens tidehvarf, kättarne i alla när korståg predikades emot Albigenserne Det fanns en domherre i Upsala vid namn Thom länder man begynte i Frankrike, Tyskland och andra länder utrota kättarne med eld och svärd, och Roms påfvar, som gerna ville äga en förmur i norden emot den greki förhatliga grekiska läran, beslöto att använda samma medel mot de kätterske Ff.Finnarne, som – fastän redan döpte – beständigt ånyo återföllo till deras gamla afgudar. I Upsala fanns en domherre vid namn IV. Thomas, född engländare, en ytterst snillrik och kraftfull, men äfven ytterst våldsam och man, tillhörande dominikanerorden, hkenhvilken stiftades år 1170 enkom för kättarnes omvändelse. Denne Thomas blef år 1209 af erkebiskopen i Lund utnämnd till Fds förste biskop, hvarigenom f.finska kyrkan blef särskildt stift. I 36 år sökte denne kro energiske och obeveklige kättarapostel att på sitt sätt omvända Fd, med ett mod, en ihärdighet som förtjena efterverldens beundran, om också medlen måste fördömas. Hans verksamhet är egentl. känd genom påfvebrefven|47||511| från denna tid och finnes skildrad af Rein i en samvetsgrann lefnadsteckning. Sv.Svenska väldet, af hkenthvilket Th. kunnat vänta sitt naturliga stöd, låg denna tid brutet och maktlöst, under blodiga inbördes fejder mellan Sver Erikska och Sverkerska ätterna, och såg sig länge urståndsatt att bispringa f.finska kyrkan. Men långt ifrån att deraf nedslås, gaf fann ansåg biskop Th. tiden vara mogen för en djerf och storartad plan, som fullkomligt låg uti tidens hierarkiska lynne – detta tidehvarf, som bannlyste kejsare och bortskänkte konungariken som län under påfliga stolen. Thomas plan, som sedan upptogs af flera bland hans mäktigaste efterträdare, var att af Fd göra en sjelfständig, af Sv. oberoende stat, ett slags theokrati eller kyrkostat, som, styrd af sina biskopar, endast skulle erkänna påfven i Rom som sin öfverherre. Med denna plan i sigte, sökte Th. sitt enda stöd i Rom, der kristenhetens kraftfullaste påfvar Innocentius III och Gregorius IX med ifver omfattade detta tillfälle att stadga sin makt i norden. Bulla efter bulla manade kristenheten till f.finska kyrkans försvar och kamp emot hedningarne. Med bBiträded af dessa korsfarare, sjelf omgjordad drog biskop Th. kring landet med korset i ena, svärdet i andra handen, öfverallt uppresande Herrans vingård med en dominikaners hela fanatism mot de gudlöse kättarne. Attf dDetta omvändelsenit kunna vi bedöma utaf dess frukter. År 1220 berättas, att »f.finska kyrkan återkommit till sanningens kunskap». Men åren derpå reste sig den till döds hetsade hedendomen med ett raseri, hvars like man dittills ännu aldrig skådat. De hedniske Tavasterne förbundo sig med sina gamla fiender Karelarne och hemsökte de kristne i Fd med den grymmaste ödeläggelse. Novgorod skickade all sin makt mot det sv.svenska väldet i Fd. – Men biskop Th. förlorade icke modet.|48||512| Med otroliga ansträngningar rustades i tre år ett stort korståg af svenskar, norrmän, döpte Ff.Finnar, slutligen äfven af Lifflands svärdsriddare, som 1240 förenade sig att tillintetgöra den ryska makten. Anfallet skedde mot Ladoga, men misslyckades totalt. Alexander Nevski slog de förbundna härarna – bisk. Th. såg ett helt lifs ansträngningar ånyo förspillda – och begärde år 1245, bruten af ålder och samvetsqval, afsked ifrån sitt embete. Tre år derefter dog han i Wisby. Han hade mottagit f.finska kyrkan som en ruin och lemnade henne som en fullkomlig ödemark.

13 Mongolerne 10 mil med fr. Nvg.

14 Karelarne döpte 1227

15 Tolerans. –

16 FåSjelfva hans stora plan till en finsk kyrkostat gick under med honom, i det att hans närmaste efterträdare V. Bero eller Björn som vårdade återstoden afträdde till Sveriges konung den skatt, som Fds biskopar dittills uppburit af landet. Måhända Sannolikt var detta priset för det nya korståg, hvarmed Folkkungen Birger Jarl till Bjelbo år 1249 fulländade medlersta Fds eröfring. Den långvariga striden mellan Erikska och Sverk. ättaerna hade slutat med Knut den långes fall i slaget vid Sparrsätra 1234 och hans son Holmgeirs död år 1248. Sv. kunde åter samla sin makt, medan den ryska makten Novgorods segrande vapen förlamades af Mongolernes annalkande, och om våren 1249 utseglade från Mälaren en lysande svensk flotta, som i antal och manstyrka säges ha öfverträffat Erik d. h:s. Detta korståg gällde xdomenskristendomens mest förbittrade och grymmaste motståndare i Fd: Tavasterne.

17 Meningarne äro delade om stället, der Birger Jarl landstigit. Det har skett, säger krönikan, i Tavasternes hamn. Man Enhälligt har man dock numera förkastat – den gamla tradition, att han skulle landstigit i Öbotten och anlagt Korsholm – Nyare förf.författare gissa på Hangö, med Pojo viken, Haliko å, Salo å, eller Kymmene elf, som fordom bar namnet Ankoper l.eller Handelsfloden. – Afståndet derifrån 22 mil. Wanda. – Vid Kymmene Karelarne –

|49||513|

18 Sannolikt voro Tavasterne i hög grad försvagade af den nästföreg.nästföregående ryska fejden och ur stånd att försvara sig invid kusten. – B. J. fann dock nödigt att intränga i hjertat af deras land och der, på en kulle invid Wanajavesi anlägga fästet Tavasteborg, det sedermera s. k. Thus slott. – Detta var nödvändigt redan derföre att han dröjde öfver vintern i landet – ett bevis på att han hade allvar med sin eröfring. och var betänkt på att kufva hela Fd; – äfven Karelarne, som skulle anfallas följande sommar. Denna plan gick om intet, till följd deraf, att konung Erik Läspe afled d. 2 Febr. år 1250, blott 34 år g.gammal – hvarefter den mäktige Ivar Blå till Gröneborg skalladesammankallade Svearne till konungaval på Distingsmarknaden i Upsala och lät – Jarl Birger – oåtspord – välja hans tioårige son Valdemar till konung. – Missnöjd med detta val, emedan han sjelf eftersträfvade kronan, skyndade B. tillbaka om våren 1250, sedan han qvarlemnat en besättning uti sitt nya fäste – och deraf förklaras hvarföre hans tillämnade eröfring af hela Fd ej sträckte sig längre än till att kufva Tavasternes område intill höglandet mellan Näsijärvi och Päjäne. – Ej ens norra Tav:land. – Fds högland. – Okufvade voro ännu hela Karelen, hela Savolaks, norra Tav:land och hela Österbotten.

19 (Wdmar IIsvårtytt år 1205 på Ösel)

20 (B. Jarl med ett ris i ena, en gissel i andra handen)

21 En tradition tillskrifver B. Jarl byggandet af Hattula kyrka (omtalad första g.gången 1334). – Åbo slott, Kastelholm, Korsholm.

22 Biskopsval. Hohenstauff.

23 Efter biskop Bero följde på biskopsstolen VI. Ragvald I (1258–1266) och efter honom VIII. Catillus l.eller Kettil (1266–1286). Alla dessa tre biskopar voro tillsatte af Sveriges konung – ett bevis, att den verdsliga makten, förtörnad öfver biskop Thomas’ sjelfständighetsplaner, ville förekomma dylika för framtiden. Troligen gick var detta kyrkans beroende för hierarkerne i hög grad olägligt. – För att lösgöra sig derifrån lät Ragvald uppbära en egen skatt under namn af Matskoth – och Catillus lat gjo utverkade år 1276 inrättandet af ett domkapittel i Räntämäki (Nousis).|50||514| – Efter Catillus följde år 1286 till 1290 Johannes I och efter honom Magnus I 1291–1308. – den förste infödde man på St Henriks stol. Åbo – Kuustö 1300.