Sjunde Föreläsningen. 10/10 64

|52|

Sjunde Föreläsningen. 10/10 64.

1 Carl IX var en stark och bister herre, till kroppen liksom till själen, båda utan skoning tagna i anspråk. Han finnes vanligen afbildad i rustning, klädd i jern från hufvud till fot, såsom äfven hela hans personlighet hade någonting jernhårdt. Öfver den höga, stränga pannan, fårad utaf bekymren, framskjöto på ålderdomen tre glesa grå hårlockar. De skarpa ögonen tycktes genomborra allt, hvarpå deras blickar föllo. Den höga näsan, dent beslutsama draget kring munnen, de grå mustacherna och det korta pipskägget, allt förenade sig att göra hans utseende barskt och befallande, mera egnadt – Sådan var han ock mest i sitt yttre sätt. Han hade visste i ungdomen kunnat gora mer än någon att vinna tillgifvenhet genom ett öppet, förtroligt sätt, ishti synnerhet med de lägre samhällsklasserna. På I senare år blef barskheten öfvervägande: »det rätter och packer eder efter!» Tiderna voro ock sådana, att deras bisterhet Under den Man måste ihågkomma den bistra tid, i hkenhvilken han lefde. Under den råa formen bodde ett kärnfast allvar, som Sv. dittills icke sett alltsedan Magnus Ladulås, med hkenhvilken Carl IX ej utan skäl blifvit jemförd. – Huru föga bekymrad han var om valet af medel för det mål han sig förelagt, – huru litet han väjde skyggade för att utgjuta blod, – derpå ha vi sett tillräckliga prof. Och likväl kunde denne blodige tyrann – som han af många kallades – vekna ända till tårar af kärlek, när han lade sin hårda hand på sonen G. Adolfs ljuslockiga hufvud och sade, med tanken på allt hvad hans rastlösa själ måste lemna ofulländadt efter sig: ille facietspråk: latin!

2 Som hans person, så var äfven hans lefnadssätt: härdadt och enkelt: middag kl. 10, qvällsvard kl. 4 lyx. – sSträngt arbete ständigt. lyx. Derföre hann han otroligt mycket: under 11 års regering utförde han lika förvånande storverk, som G. Wasa under 37 och Carl XI under 25 års regering. – Hans fel: gunstlingar.

3 Carl IX var en lärd herre med skarpt förstånd. I sin tids trotvister blandade han sig med mycken häftighet. Han gynnade läroverken: Upsala akademi steg under hans tid för första gången till någon betydenhet. 1600 mag. Derjemte praktisk. Elisabeth.

4 Hans styrelse efterlemnade i Sv. många kraftiga och välgörande spår. Vi skola vara korta derom, för att underoriginal: Under honom blef riket|53| för första gången refvadt och uppmätt på karta. Skattläggningens genomförande är hans verk. En ny Början till ett nytt, förbättradt lagverk lagskipn:slagskipningens ordnande och den första rättegångsstadga i riket äro efter honom hedrande minnen. Han anlade Götheborg,original: Götheborg Carlstad, Mariestad, Mariefred, Filipstad.; han han lät kolonisera och uppodla ödemarkerna i det inre af Sv. – bergsbruket – och skickade missionärer att omvända Lapparne. skattlägga I allmhetallmänhet visar oss historien om denna regering, som upphäfde sig på en störtad thron och med förnekande af den legitima rätten i thronens arfsföljd, en stor och genomgående kamp mot anarkin, för den lagliga ordningen, – mot godtycket, för rättvisan. Det var i främsta rummet tryggandetoriginal: trygandet af allas rätt mot någras godtycke, – således i skyddandet af folkets rätt mot embetsmännens och adelns förtryck – det var detta, som i Sv. förvärfvade Carl IX namnet af bondekonung och en tillgifvenhet, som glömde hans hårdhet, för att endast minnas hans stora verk arbete för lag och rätt. – Bergsmännen kallade honom store Carl, och bland bönderne gick länge den sägen, att »sålänge själaringningen varade efter store Carl, greto både gamla och unga, och det var liksom hade allt blifvit öde och dödt i landet.»

5 Hvad Fd angår, är det antecknadt, att dess bönder brukade kalla Carl IX: »hyvä kuningasspråk: finska.» Vi skola söka att göra det klart för oss, om och huru han förtjenade detta namn.

6 Om Fds tillstånd i början af 17:de seklet äga vi, utom andra ganska rika källor, bland dem tvenne upplysande afhandl. af hrr Waaranen och Ignatius. Vi finna, att landet af kon. Johan III och Sigismund lemnades i ett så olyckligtt och förvirradt tillstånd, att våra lagbundna tider med dess tryggade samhällsordning knappt kunna göra sig en föreställning derom. En olycka etc. Efter r.ryska krigets härjn.härjningar följde svåra missvexter och härjande farsoter.|54| I fyra år, frånoriginal: Från och med år 1601 t. och med år 1604, förstörde täta froster, och hagelfall och vårflöden landtmannens gröda. 1601: stora froståret. En del orter, såsom Rautalampi och Jämsä, fingo 1601 alldeles ingen säd från åkern; andra högst ringa. – Skaror af fo mskormenniskor hungrade ihjäl – andra nödgades äta döda hästar och hundar. Från Ijo berättas, att några af förtviflan sålt sina barn till Rd. Många vandrade ut – en del från v. Fd till Sverige, men äfven der stupade folk af hunger på Sthms gator.original: gator Ständernaoriginal: ständerna – andra fFrån östra Fd vandrade åter skaror af folk till Rd; äfven der härjade hungersnöden, mskoköttmenniskokött såldes i piroger på torgen och mödrarna dödade sina egna barn. Minst 200,000 mskormenniskor berättas hafva dött hungersdöden uti Moskva. Den allm. nöden och de otjenliga näringsämnen, hvartill folket måste taga sin tillflykt alstrade snart dödande sjukdomar, som utbredde sig från Rd öfver hela norden. Under loppet af 2 år och 4 månader, sägberätta r.ryska krönik. åren 1601 till 1603, bortsläpades från Moskvas gator 127,000 döda. Sv. och Fd blefvo hemsökte af samma dödande pest år 1604. Ingen läkare. På en del orter Få detaljer. I Nerpes o. Lappfjärd berättas befolkningen hafva blifvit alldeles utödd. »för det mesta», på andra orter alldeles utödd. – När Det var dock då på samma tid den ena hären efter den andra skickades från Fd till kriget i Liffld, der på sam pesten äfven rasade – när det var på samma tid den ena gärden efter den andra med stränghet utskrefs för arméns och flottans behofver. Det kan det således icke förundra, att ödeshemmanens antal tillvexte med förfärande hastighet och att det djupt undergräfda välståndet gick vidare tillbaka på ett sätt som hotade att snart förvandla hela landet till ödemark.

7 RepetitionRepetition 1/10 68. Novgorod 1611. Danska kriget. Carls död 30 Okt. 1611. Karakteristik. Sverige. – Fd. Ödemark.

8 Och likväl var olyckans mått icke på långt när rågadt med dessa landsplågor. Det förtryck, som folket led af krigsmän, fogdar och herrar, synes för våra tider nästan otroligt. Ryttare och knektar i deras borgläger beskattade allmogen efter godtfinnande, fråntogo bonden boskap och pgarpenningar,|55| framforo mot honom med hugg och slag, ja brukade stundom sveda bönderne med halm, för att utpressa deras sista skärf. – Adeln, som i Estland lärt sig der rådande seder, förtryckte på allt sätt sina underhafvande och behandlade dem föga bättre än slafvar, men fritogo dem på samma gång från gärder till kronan, hvarigenom skattebönderne blefvo desto mera betungade. Alla fortforo ännu att resa på bondens bekostnad och fordrade af honom fritt underhåll. Grofva underslef skedde vid knektars utskrifning, så att den som hade pgarpenningar till mutor gick fri, men de fattige måste lemna sista man ifrån plogen. Sjelfva presterne skydde icke att gå i bondens ladugård och uttaga en ko i likstol, om der ock funnos endast två. Djeknarne, som utskickades från skolstugorna för att viaticera, l.eller hoptigga sitt underhåll vid skolan, voro nog oförskämde att i Öbotten fordra af allmogen en ordentlig gärd, hkenhvilken de sjelfva bestämde: hvar bonde skulle gifva dem 1/2 spann säd, 1 kaka bröd, 1/2 mk pgarpenningar, 2 ljus, ett stycke kött och ett kalf- eller fårskinn. Folket syntes tillspillogifvet, när sjelfva skolungdomen uppträdde bland dess förtryckare. Landets värsta plågoris voro dock kronans egna fogdar, – orättrådige, snike prejare, som bestulo på engång kronan och folket, pålade olagliga gärder och debiterade som på restlängden hvad de redan uppburit. Dessa fogdar utnämnde åter sina underordnade uppbördsmän, som förforo på samma sätt. Emedan PgarPenningar funnos icke voro sällsyntasvårtytt, nästan all uppbörde skedde i skinn och andra persedlar: deraf behöllo fogdarna det bästa för sig och gåfvo det sämsta åt kronan. Så långt gick allmänt var prejeriet, att konungen brukade säga: när en fogde haft tjensten i sex år, kan man tryggt döma honom utan vidare ransakning till att hänga utan. – Detta kan icke förundra, när man läser huru en skrifvare befanns hafva – Pemar medan hert. Carl sjelf var i Åbo, – och en annan gång läser man hur Hans Furstl. Nådes hofsällskap »bortryckt» med sig vid uppresan till Öbotten en hop persedlar från Åbo slott, såsom säng- och linnekläder, tennfat och tallrikar, kittlar och grytor m. m. kronan till sköflings – Och så uttröttad var den förtryckta bonden af alla dessa prejerier, att Öbottens allmoge vid riksd. i Linkpg begärde få sjelf erlägga sina utlagor i Sthm samt att till fogdar och lagläsare erhålla svenskar.

|56|

9 Fd – Estland. Det fordrades en stark, en klok hand för att lindra afhjelpa så mycken nöd och stäfja så många oordningar. Carl IX tog i saken ömsom med foglighet, ömsom med jernhand. Liffl.Liffländska kriget gaf honom anledn. att till täta och långa besök i Fd, för att påskynda rustningarna.original: rustningarna, Dennssa besök begagnade han att göra sig noga underrättad om ställningen och fann här »fast större oordning, än någonstädes i riket». Hans Bönderne blefvo föremål för hans närmaste omsorg. De befriades från borgläger, från och gamla kronorester; de fingo rättighet att återtaga alla gods, hkahvilka adeln frånröfvat dem; fingo hvarjehanda eftergifter och 3 l.eller flera års skattefrihet, när de upptogo ödehemman; pPå samma sätt gynnades nybyggen i de s. k. erämarkerna. uUnder missvexten uppköptes spanmål och sändes till Fd. Mått och vigt ransakades för att förekomma underslef; särskilde tjenstemän utskickades för att undersöka landets ställning och kontrollera fogdarne. Mot För dessa framför andra var Carl IX en sträng buse. De flesta bondeplågarne afsattes åren 1602, 1603: några erhöllo repet till ordensband för trogen tjenst., Tyvärr och en särsk. fogdeordning för Fd utfärdades i Bborg 1602. Till en början visade sig helsosama verkningar. Men beklagl.original: Beklagl. var ogräset icke lätt att utrota, – efterträdarne blefvo föga bättre än företrädarne – och en stor del af den vigtiga förordningen stadnade på papperet, mutor och undersl.underslef och fortforo; det klagades, att man förgäfves ville slå vatten på gåsen. Derföre ser man åren 1607 och 1608 ånyo en skarp räfst öfvergå de f.finska fogdarne. »Många – klagar kon. till kammarrådet i Sthm, som ej utan skäl misstänktes för mutororiginal: mutor. – äro der i landet, som icke akta våra bref mer än en skoviska» ... »Den tjufvehopen borde veta att vi vilja hafva vårt tillfyllest, och bruka vi mera dem och andra sådana tjufvar, så må tusend djeflar bruka dem. Vi skola så hålla räkenskap med dem, att de skola fastna i galgen. Och vi vilja intet hafva ett kammarråd, som tager smicker för smör.» – Utan tvifvel Olyckan var nödgades ståth.ståthållarne sjelfve se genom fingrarne med dessa otrogne tjenare – gärderna skulle gå ut. –

|57|

10 Lika allvarsamt sökte kon. att tukta krigsfolkets öfvermod. Sjöfolket förlades i städerne, landtr.landtrupperna i byarna. Det förbjöds dem strängeligen att sjelfva utkräfva något af bonden eller draga omkring på egen hand. Vakt ställdes vid vägarna, Pprofosser kringskickades, att och de uppstudsige, de roflystne blefvo »tagne för hufvudet.» – Från Åbo utfärdades 1602 en ordning för krigsfolket; man finner att de ofta försålt kronans effekter åt köpmän. – I allt detta visar sig ett bemödande att förena kronans och folkets fördel intressen. Man igenkänner demokraten på thronen, som fordrar mycket, men också vill gifva motsvar. skydd och söker att qväsa dene anarkiska elementerna, hkahvilka lika djerft trotsade konung och folk. – I shtsynnerhet visar sig detta i Carl IX:s förhållande till den mäktiga f.finska adeln. Dess fientl. uppträdande mot honom under Sigismds fana gaf honom vapen i händerna, hkahvilka han icke lemnade obegagnade. Till en början var det bödelsbilan, som användes att krossa adelns motstånd. Men adeln gick för mycket i spetsen för folket, den representerade för mycket uteslutande både intelligensen och förmögenheten, för att kunna i längden umbäras. E Inre och yttre faror tvungo dock derföre Carl IX snart att valja utan att släppa tyglarne, söka försäkra sig om den f.finska adelns oumbärliga medverkan. – År 1600 och 1601 ser man derföre kon. (hert.) skänka förlåtelse åt de f.finska ädlingar, som underkastade sig hans välde och tjenat honom i Liffl., under förbehåll af ransakn.ransakning med deras förlänings- och pantegods. År 1602 bekräftades försoningen genom en särskild trohetsförsäkran af f.finska adeln, dat. Åbo d. 9 Jan. och undertecknad af 58 f.finska adelsmän, deribl. ätterna Boye – Jägerhorn t. Spurila och J. till Loppis – Tavast – Sabelhjerta – Björnram – Stjernkors – Skytte – Brand – Skalm – Wildeman – Frille – Creutz – Gröning – Ekelöf m. fl. – Adeln lofvar en obetingad trohet mot förbehåll af sin religion och sina privilegier. – Svar d. 15 Jan. Inga privilegier framför adeln i Sverige.