Trettonde Föreläsningen. 20/2 73

Lukuteksti

Trettonde Föreläsningen. 20/2 73.

1 Den f.finska mythens outvecklade former visara sig äfven i saknaden af en egentlig kult. Den enda religiösa handlingen var offret, som bestod af jagtens och fiskets byte eller jordens frugt eller metaller, men icke undantagsvisällan äfven af slagtade djur, än mindre men icke af af mskooffermenniskooffer. Offret gick så till, att jägaren beströk med den dödade elgens l.eller renens l.eller björnens blod eller med fiskens fett det heliga trädet, eller den h.heliga stenen. nedlades Der upphängdes djurets horn eller hufvud till gudarnes ära. Åt Tapio eget blod i en myrstack. iI den hel.heliga källan kastades guld, silfver stål l.eller koppar – på marken utspilldes mjölk, för att blidka lemma startmanalaisetkommentar – och vid dessa tillfällen anropades gudarne om beskydd eller om hämd. Läsningar, luvutspråk: finska, af många slag brukades, för att fördrifva de onda makterna, någon gång också|75| för att påkalla deras bistånd, när det gällde att förgöra en fiende. Läsningarne förrättades af de med gudarne i nära gemenskap stående tietäjätspråk: finska, men offren vanligen af husfadren eller husmodren, stundom äfven af andra. Särskildt invigde eller tillsatte prester funnos icke – – Likaså litet funnos tempel. Ff.Finnarne älskade att tillbedja sina gudar under himmelens fria hvalf eller vid hemmets tröskel, i skogens enslighet, vid den sorlande källan, den brusande forsen eller stranden af en speglande sjö. Sjelfva det Bjarmernes ryktbara Jumalatempletel vid stranden af Dvina synes blott ha bestått af en inhägnad, en lemma startskidgårdkommentar, inom hkenhvilken gudabilden fanns uppställd och skatterna voro nedgräfda. Gudahus, kyrkor, voro för Ff.Finnarne någonting så ovanligt, att kath.katholska kyrkan sedermera af klokhet förenade marknader med gudstjensterna på vissa högtidsdagar, för att locka folket dit från den enslighet, hvari det trifdes bäst.

2 nyckelordKulten.

3 Man kan icke obetingadt förneka, att ju Ff.Finnarne hade gudabilder, ty Bjarmernes Jumala var verkligen en sådan, sannolikt formad af österländske, måhända grekiske konstnärer i nejden af Svarta hafvet. Äfven hos lemma startOstjakerkommentar Ester och Lappar har man funnit plumpt tillyxade trädstammar i mskoliknelsemenniskoliknelse; men Lapparnes bekanta lemma startsejderkommentar äro antingen träd eller klippor af någon ovanlig skapnad, som ingifvit folket en vidskeplig vördnad. En sådan = lemma startStorjunkarenkommentar – 5 mskolikamenniskolika stenar på en ö i Torneå elf. Dessa sejder ha Lpp.Lapparne ända till sednare tider brukat bestryka med den dödade renens blod eller fett. Det är af detta och andra skäl sannolikt, att äfven Tav.Tavasterne och Kar.Karelarne kännt dyrkat sådana ovanliga naturföremål|76| och egnat dem – l.eller rättare den i dem inneboende haltian – en gudomlig vördnad. – Kring de heliga träden anställdes dansar af religiös betydelse. Sådana träds nedhuggande af de kristne presterne väckte en ytterlig förbittring. – I samband med gudarnes dyrkan stodo äfven vissa fester. Ukko anropades vårtiden om god årsvext vid en särskild högtid. En annan Ukkofest firades om hösten efter inbergad skörd; och på samma årstid firades Kekrifesten, när boskapen hemtogs från betesmarkerna. Vid dessa fester slagtades ett får, en kalf, en ren o. s. v. och förtärdes till gudarnes ära.

4 nyckelordKult. Ordet.

5 Vissa djur ansågos och vissa trädslag ansågos heliga. stå under gudarnes särskilda inflytande. Sådana voro björnen, örnen, bi göken, tuppen, biet, getingen, eken, enen, rönnen. Dessa djur och träd voro föremål för en särskild vördnad. Men alla dessa föremål, likasom gudar, mskormenniskor, lyckliga och olyckliga tilldragelser stodo under direkt inflytande af ordets makt. – Höstterm. 1862: III, sid.98.

6 I denna ordets makt ha vi nyckeln till den ryktbara finska magin. Den är otvifvelaktigt af urgammalt österländskt ursprung, en reflex af de fordna Chaldeiska och persiske magernes hemlighetsfulla visdom. Under årtusenden, genomlefda på långa vandringar, vidt skilda från moderlandet i orienten, har denna magi antagit lemma startegendomligakommentar finska former, men grundtanken – ordets skapande och alltbeherrskande makt – har bibehållit sig med en förvånande seghet.

|77|

7 nyckelordMagin.

8 Denna magi var ursprungligen en, men delade sig redan under hedendomen i hvad man kallar en hvit och en svart magi. (förklar.) Men nNär kristendomen kom, förlorade äfven den hvita magin sitt berättigande, på grund deraf, att den kristna verldsåskådningen väl erkände mskanmenniskan som Guds skapade afbild, men förklarade henne fallen under synd och förnekade desto mer efter fallet hennes enhet med Skaparen. Från denna tid förlorade ock den finska magin sin stora verldshistoriska betydelse, och nedrycktes från gudarnes gemenskap och förlöpte sig mer och mer i eländigt skrock. Men vördnaden för den magiska visdomen bibehöll sig, och derföre äro äfven den f.finska mythens heroer förnämligast utrustade med denna urgamla trollvishet, som stod i så högt anseende hos våra förfäder.

9 Kv. tyckes stundom förblanda dessa heroer med gudarne, men i sj. v.sjelfva verket sörjer Kv. tillräckligt för att deras mskligamenskliga svaghet träder i dagen, och det gudomliga hos dem är i verkligheten endast det mskligt gudomliga i mskanmenniskan: gudars vishet i mskorsmenniskors bröst. Heroer i motsats till haltior.

10 Om heroernes betydelse i mythen har man tre hypotheser: 1) lemma startde äldre mythologernes meningkommentar, att heroerne vore personifierade naturkrafter; – 2) Lönnrots hypothes, att de ursprungl. varit historiska personligheter, hkahvilka sedan sedan af folktron blifvit upphöjde till rangen af halfgudar; – samt 3) Castrens hypothes, hkenhvilken anser heroerne vara ursprungliga, men sedermera i folktron förmenskligade gudar. – Alla dessa tre hypotheser kunna utan svårighet förenas, om man antager, att den äldsta naturmythen efterhand|78| blifvit af folktron öfverflyttad på verkliga personer och verkliga händelser.

11 H. 1862: III sid. 100-104. Wn – hög ålder. OrfeusOdin.

12 nyckelordElementerna.

13 Men om Wn varit den ursprungl. jordguden, Ilmar:n den urspr. luftguden och Lkn den urspr. vattenguden, lemma startGuda-trilogi, Castrén.kommentar borde den f.finska mythen icke heller sakna en representant för det 4:de elementet elden. En sådan fanns dock icke, emedan eldguden, i den obetydliga gestalten af Panu, icke dyrkades som en sjelfständigag gudamakt, utan blott som en son af solen. Spåren af en urgammal soldyrkan finnas öfverallt i Kv., i Wns sköna solsång, i mythen om solens och månens instängande i kopparberget och i hela den vördnad, den kärlek, som öfverallt egnas ljuset. lemma startLindström söker solguden i Maan emonen, jordmodren,kommentar Lp.Lappska maderakka, lemma starthkenhvilken fordom dyrkats som den himmelske Ukkos gemål, Gandrkommentar – hon anropas ock att uppstiga ur jorden, för att gifva mskanmenniskan kraft och styrka. – Sampsa Pellervoinen.

14 Nattens moder var Louhi = Loke = Latona, = lemma startmater Deorumspråk: latinkommentar (Ta[-]oläslig handstil. hos Esterne). = Svarta Maria.

15 lemma startDessa voro, enl. Castrén, de förmenskligade gudarne i den f.finska mythen.kommentar

16 H. 1862: III sid. 107. Slägt:

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    stycke – textställe – kommentar

    1 manalaiset underjordiskt folk i finsk mytologi.

    1 skidgård palissad av rundvirke.

    3 Ostjaker finsk-ugrisk folkgrupp i västra Sibirien, längs Ob och dess bifloder, sedermera kallad chanter.

    3 sejdersejtar, särskilda stenstoder uppresta vid samernas forna offerplatser, fi. seita.

    3 Storjunkaren sejte med relativt definierat utseende.

    6 egendomliga karakteristiska.

    10 de äldre mythologernes mening Till dessa räknas framför allt H. G. Porthan, Erik Lencqvist, Christfrid Ganander, R. von Becker och Z. Topelius d.ä.

    13 Guda-trilogi, Castrèn. se Nordiska resor och forskningar. Tredje Bandet. Föreläsningar i finsk mytologi (1853), s. 321.

    13 Lindström söker solguden i Maan emonen, jordmodren, Johan Adolf Lindström, Om den Keltisk-Germaniska kulturens inverkan på Finska folket (1859), s. 79–80.

    13 hken fordom dyrkats som den himmelske Ukkos gemål, Gandr se Ganander, Mythologica fennica, eller förklaring öfver de nomina propria deastrorum, idolorum, locorum, virorum &c. (1789), s. 54.

    14 mater Deorum (lat.) gudarnas mor.

    15 Dessa voro, enl. Castrèn [...] mythen. se Nordiska resor och forskningar. Tredje Bandet. Föreläsningar i finsk mytologi (1853).

    Faksimile