Trettiosjunde Föreläsningen 8/12 71

|380|

Trettiosjunde Föreläsningen 8/12 71.

1 Paul I efterträddes af sin unge son och thronföljare, den för Fds historia så betydelsefulle Alexander I.Paul I var en af dessa melankoliska gestalter, som af skickelsen blifvit uppsatte på en enväldig thron, medan de långt lyckligare skulle ha uppfyllt sitt kall som medborgare i det enskilda lifvet. Denne furste Mellan honom och Sv:s G. IV A. funnos många likheter i karakter och lynne, öden och statsgrundsatser. Båda ägde många personliga dygder, många välmenta afsigter för deras rikens bästa. Båda voro som statsmän teml. inskränkte: man kunde knappt finna större motsatser, än Cath. II och G. III, jemförde med Paul I och G. IV A. Båda voro också, till sin olycka, hemfallne åt ett retligt, sjukligt, nyckfullt, misstänksamt lynne, svåra att de tålde inga motsägelser, de fördrogo ingen skymt af de liberala idéer, som då från Fr. utbredde sig öfver hela Europa. Båda voro således af grundsats och böjelse autokrater; men skilnaden var att G. A. bands af en besvuren konstitution, som, ehuru betydligt inknappad, likväl ännu lemnade hans folk en qvarlefva af deras urgamla frihet, medan Paul, uppfostrad af sin enväldiga moder Catharina och icke mötande något motstånd hos ett underdånigt folk, knappt kände en gräns för sitt godtycke. Paul kunde således inom sitt rike tillåta sig allt, medan G. A. nödgades åtminstone i det yttre bevara lagliga former. Men detta gaf också Pauls regering en karakter af öppenhet, som motsvarades af hans personliga böjelse. Ingen rysk sjelfherrskare sedan Peter I har så rättframtoriginal: rättfram, som Paul I förklarat tsarens vilja vara rikets lag.|381| Hvad Catharinas statsklokhet fann rådligt att stundom dölja under ett sken af laglighet, det vårdade sig Paul, med en nästan ridderlig öppenhet, alldeles icke att om att gifva annat namn eller färg, än den rena absolutismen. Jag anmärkte om G. IV A., att enväldet glider utför en sluttande bana. På samma sätt uppträdde i Rd enväldet under Paul I betydligt skärpt och likasom i en gröfre, brutalare, mera stötande form, än under Cath. II.

2 Som thronföljare hade Paul föga befattat sig med reg.ärender och tillbragt sin ungdom, delad mellan jagter och militärparader, på lustslottet Gatschina 45 verst från Pbg. Der var han en fri, lycklig, personligt älskad man, omgifven af en talrik familj och trogne underhafvande. På thronen väntade honom endast sorger och faror. Han var 42 år glgammal, när han kallades att bota refvorna af Cath:s regering, som, oaktadt all dess yttre glans, likväl hade kostat ofantligt mycket blod, och penningar, enskild välfärd och allm medborgerlig frihet. Hans första och riktiga tanke var derföre freden, i afsigt att utföra de inre reformer, som Cath. försummat. Till dessa hörde en reform af krigslagarna, univ.universitetet i Dorpat, med. kirurg.medico kirurgiska akademierna i Moskva och Pbg samt en mängd andra läroverk för praktiska ändamål. Men karakter.karakteristiskt för Pauls reger. är också, att under hans tid censuren formligen infördes i Rd. Censuren har allestädes varit årsbarn med den rena absolutismen, – demagogins ej mindre än kronans.

3 Paul I:s vigtigaste förordning är likväl den om thronföljden i Rd, till följd hvaraf kronan tillfaller regentens äldste son och, om denne dör utan bröstarfvingar, närmaste manlige arfving, men qvinna ärfver r.ryska thronen först sedan hela manslinien af det regerande huset utdött.

|382|

4 Oaktadt sina fredliga afsigter, invecklades Paul i krig med fr.franska republiken, som han ej kunde tåla. Suvoroff Italinski skar sina lysande lagrar och förde ryska vapen öfver Alperna; men mot dessa bragder blefvo utan varaktigt resultat, och på aftonen af sin lefnad befann sig Paul, liksom G. A., i brytning både med Fr. och Engld. Paul I:s hade, fiender voro liksom sin hans faders, förbittrade fiender förnämligast ärelystne gunstlingar, ställde i skuggande och väntande makten af ett thronombyte. Kejsarens död var den sorgliga utgången af en hofintrig, som närmast hade till syfte att öfverflytta kronan på thronföljarens hufvud. Paulsoriginal: Paul beslutsama vägran att underkasta sig denna förödmjukelse tvang de sammansvurne att förkorta hans dagar. Mellan denna revolution och den, som d. 13 Mars 1809 kostade G. IV Ad. hans krona, faunnsos också många likheter. Men i Sv. föll dynastin, under det att regenten sändes i landsflykt, i Rd förblef dynastin, medan regenten dog.

5 Paul I var 2 grgånger förmäld. – 1) med Augusta Wilhelm. af Hessen Darmstadt, som efter 3 års äktenskap dog barnlös; hade och sedan med sin senare gemål Maria af Würtemberg (Mar. Feodorovna), med hkenhvilken han hade 4 söner och 6 döttrar. Alla Af sönerne blefvo två kejsare: Alexander och Nikolai; de öfrige voro Konstantin och Michael. Af döttrarne var den ofta nämnda storf. Alexandra den äldsta. Yngsta dottern Anna Paulovna dog för 3 år sedan som drottning af Nederländerna.

6 Paul I efterträddes af sin unge son och thronföljare, den för Fds historia så betydelsefulle Alexander I. Alexander var jemnårig med den sv.svenska konungen och följaktligen 23 år glgammal. Han var den en bildskönaste yngling med sitt blonda hår och sina blå ögon, af en intagande mildhet och ett finkänsligt, i ungdomen mycket vekt, i äldre år något melankoliskt lynne. Naturen hade utrustat honom med de rikaste gåfvor både för hufvud och hjerta, och oaktadt alla hans lifs stormar, oaktadt alla statskonstens irrvägar, bibehöll han i alla skiften en prägel af ädelhet i hela sitt väsen. MorFarmodrens egenskaper hade öfvergått till honom betydligt mildrade, betydligt|383| förädlade, kanske också försvagade, men likväl ännu igenkänneliga. Den energi han längre fram under en tid af stora stormar och faror blef tvungen att utveckla, tillhörde mera hans förstånd, än hans hjerta, och han hade det moraliska modet att verkligen vilja bryta bryta med enväldets politiska tradition, som efterlemnat så blodiga spår på thronens trappor. Att han slutligen ändock misslyckades deri, utgjorde hans hjertesorg i sednare år. Hans eröfring af Fd var en konseqvens af den Peter d. I:s politik, som med jernarm utsträckte sig öfver ett helt sekels omskiften, men hans politik i öfrigt angående Fd var helt och hållen Alexanders egen, och det är derföre den blifvit så skarpt klandrad af det r.ryska nationalpartiet i våra dagar. Var det engång bestämdt af historiens tyngdlagar, att Fd skulle attraheras af den kolossala massan i öster, så var det utan tvifvel en lycklig skickelse, att detta inträffade under Alexander I:s regering och – under Alexander I:s ungdom.

7 Knappt hade A. I bestigit thronen, ännu uppskakad af sin faders sorgliga slut, innan han skyndade att upphäfva embargot på engelska skepp i ryska hamnar, och kort derpå afslöt han med Egld ett fördrag, som helt och hållet indrog Rd i den eng. politiken, till stor harm för Sv., som väl såg sig nu för ögonblicket befriadt från ett anfall af eng. flottan, men hvarken erhöll något skadestånd för Engsm:sEngelsmännens kaperier eller något slags trygghet för framtida ingrepp af denna då så våldsama makt, som nyss förut tillintetgjort Dmks sjömakt.

|384|

8 Sv. hade nu i Rd fått icke blott en vän mindre, utan nära nog en fiende mer. En kallsinnighet uppkom mellan de båda rikena och stegrades genom allehanda orsaker till en betänklig spänning. Dertill hörde den famösa historien om bryggan vid Abborfors. Kymmene elf delar sig här vid den dåvar. riksgränsen i två armar kring en ö benämnd Hermansaari, och båda rikena gjorde anspråk på besittningen af denna ö. Emedan man ej kunnat blifva ense derom, hade gen det redan blifvit ett häfdvunnet bruk att måla hälften af den bro, som ledde från ön till sv.svenska området, med svenska och andra hälften med ryska färger. OchuUndertiden hade brons underhåll ändock föranledt åtskilliga tvister.

9 1802 om sommaren gjorde G. A. med sin gemål en resa genom Fd, (hvarom framdeles mera). Vid denna tid – det var i Juli månad – hade åter en träta uppstått om brons underhåll, och när detta anmäldes för kon.konungen, befallde han, att bron, såsom varande sv.svenskt område, skulle icke allenast underhållas af sv.svenska kronan, utan också hel och hållen målas med svenska färger. Detta uppretade ryske tjenstemännen vid gränsen, så att de nästa natt läto öfvermåla ledstängerna med ryska färger. Följande natten öfvermålades åter de ryska färgerna med svenska. Så löjlig och obetydlig frågan än var, väckte den mycket uppseende i Pbg, och missnöjet ökades, när man i Pbg fick veta, att den nyfödde sv.svenske kronprinsen fått titeln storfurste af Finland. Em Häremot åberopades af RneRyssarne freden i Nystad, och man att titeln storf. af Fdstorfurste af Finland ingick i r.ryska thronföljarens titel. Hvarpå G. A. svarade sanningsenligt, att Fds storfurstetitel var äldre än freden i N.Nystad och att sednare fredsslut ej innehöllo några stadganden om ömsesidiga titlar.

|385|

10 Af dessa och andra orsaker liknade det sig på våren 1803 till ett krig med Rd. Men ovädret fördelade sig den gången, för att fem år sednare brista ut. Bryggan vid Abbf. målades som förut, och en gränsekommission nedsattes, för att förlika tvistigheterna.

11 Vid denna tid tvangs G. A. af sin ovänskap med Egld att börja underhandlingar med förste konsulnsvårtytt i fr.franska republiken, den då redan så mäktige Bonaparte, i hvars intresse det låg att få en ny bundsförvandt mot Engld. Men vänskapen räckte icke länge, ty hos G. IV Ad. voro begynte personliga sympathier eller antipathier få allt starkare öfvervigt öfver hans rikes intressen.

12 Kon.Konungen inbjöds vid samma tid af sin svåger i Baden att besöka Carlsruhe, och drottn., som vantrifdes i Sv. önskade ingenting högre. Med den ärelystna förhoppningen att från Td kunna utöfva ett inflytande på Europas öden, afreste G. A. med sin gemål d. 23 Juli 1803 till Baden, inkognito som grefve af Haga. Denna resa blef lång nog: den varade uti 18 månader, hvarunder inrikes styrelsen, liksom i Carl XII:s dagar, sköttes genom kurirer och förordningar från främmande land. Olyckligtvis var det derunder, som kon.konungen med sin okloka ärelystnad och sitt retliga lynne intrasslade sitt rike i sina egna hugskott och särskildt i det häftiga, oförsonliga hat, som han fattade till Napoleon efter hertig:s af Enghien bortröfvande från Baden och arkebusering i Vincennes. Redan Bonapartes egenskap att vara en parveny, som understod sig att tala till konungar som en jemnlike, var tillräcklig att uppreta kon:skonungens vrede. Omgifven af fr.franska emigranter, lät kon.konungen förmå sig till de mest vidtutseende stämplingar för en ko europ. koalition mot Napoleon, hvarafi följden snart blef krig mot en brytning med Frankrike på en tid, när Sv. icke ägde hvarken allierade eller egna tillgångar, men deremot osäkerhet vid alla sina gränser.

13 Kon. smickrade sig med att få spela den främsta rolen.

|386|

14 Vid denna tid inträffade hos kon.konungen en förändring som blef af olycksbringande följder. Hert. Carls svärmerier. Under sin vistelse i Baden lärde han känna den fromme Jung, mera känd under pseudonymen Stilling, prof. i nat.hushålln.nationalhushållning vid univ. i Marburg. – Andelära. – »Kristna religionens seger». – Med 17 kap.kapitlet vidtager en profetia om händelserna efter 1798. – »Vilddjuret ur hafvet» besegras af »trofast och sannfärdig» – Förklaras vara en man som eftersträfvar herraväldet öfver verlden, tilldess han »på hvita hästen» uppträder med sina himmelska härskaror. – Kurf. af Bajern: hederslegionens kors = »vilddjurets tecken»: Kon. af Preussen; G. A. återsände Sv.Svarta örns orden och återfordrade Serafimerkedjan, emedan Fredr. Wilh. mottagit hederslegionen. – Bad.Badiska hofvet komprometterades och nödgades, för att blifva kon.konungen qvitt, draga sig undan till ett af lustslotten. – Då afreste ändtl. G. A. d. 12 Juli 17804 från Baden, men icke hem, utan till Regensbg och Prag, sedan till Dresden, München. – Uppsats om kon.konungen i Monitören. – (Kon.Konungen oförsonlig) – Behandlar honom som en skolpojke. – Skiljer mellan Svv.Svenskarne och konungen.

15 – Följden: sv.svenska sändebudet återkallades från Paris, det franska förvisades från Sthm och alla franska böcker förbjödos till införsel i Sverige.

16 Först d. 7 Febr. 1805 återvände G. A. till Sv., efter att, som en vandrande riddare ha kringströfvat Tyskld och ingenting annat uträttat, än att han komprometterat sitt rike, sina vänner och sig sjelf.

17 RepetitionRepetition. Paul I. – Alexander I. – England. – Bron vid Abborfors. – Storfurstetiteln. – Resan till Baden. Vilddjuret. – Jung.