Fyrtionde Föreläsningen, 7 Dec. 1871

|271||289|

Fyrtionde Föreläsningen, 7 Dec. 1871.

1 Grunddragen i den finska folk-karakteren kunna sammanfattas i 4 ord: långtänkt, envis, sluten, lugn. Det är tydligt, att alla dessa egenheter stå med hvarandra i nära samband och ytterst härflyta ur samma rot, neml. en afspegling af den nordiska naturens egendomliga tysta allvar och försänkning uti sig sjelf. MskanMenniskan är en naturprodukt, såväl som furan l.eller björken, dock att lifvets öden i detalj utföra hvad naturen så storartadt grundlagt.

2 Asvårtytt.) Af lLångsamheten i uppfattning är ett nordiskt grunddrag, som väl förklarar nästan alla Finnens egenheter. Det är en egendomlig flegma i tanken, och känslan ungefär och fantasin, motsvarande flegman i rörelser och ungefär jemförlig med en del ämnens egenskap att mycket trögt fortplanta värme. Allt initiativ är för honom svårt: det är derföre han aldrig blifvit ett folk af någon politisk betydenhet, äfven när han kunnat blifva det. (Rurik) Jag har nämnt, huru F.Finnen behöfver tid för att tänka, känna och fatta beslut. Ingenting är hos honom snabbt, hvarken i intryck l.eller handling. Intrycken liksom arbeta sig långsamt in i hans själ genom ett skal pansar af is, och emedan han aldrig kan mäta dessa intryck efter minuten, saknar han af naturen förmågan att beräkna tid, eller hvad vi kalla värdera tiden. Jag har anfört några prof på denna oförmåga. Men den visar sig i omvändt förhållande äfven deri, att när ändtligen ett intryck hos F.Finnen trängt genom skalet, bemäktigat sig tanken, känslan och fantasin, och mognat till beslut, saknar han åter det rätta måttet att beräkna tiden för beslutets utförande. Då vill han i hast se allt gjordt, som han dittills försummat.|272||290| Långsamhet. Reflexion. Det jemna arbetet, som grundat Tyskens välstånd och som i vårt land hos den ryske köpmannen skapar ofta en stor förmögenhet nästan af intet, det ligger icke i F:sFinnens lynne. »Sofva och sedan fjeska» – begrunda och sedan öfveranstränga sig. Vinterdvala och sommarvaka omvexla i folklynnet, likasom i naturen. Detta gifver anledning till egna illusioner. Såsnart en ans I vårt land vill man på kort tid samla förmögenhet, och är den med ansträngning samlad;, inträder hvilans period, när man åter alls icke arbetar, utan anser sig berättigad att njuta ett lif utan möda. – På samma sätt inverkar långsamheten af känslans intryck. Man Finnen behöfver lång tid för att blifva bekant med en dittills främmande, och ytterligare en tid, för att denna bekantskap skall antaga karakteren af förtrogenhet eller vänskap. Detta visar sig närmast i umgängeslifvet, som röjer brist på förtrolighet och ofta rör sig inom en krets af bekanta, som träffas några gånger om året, för att utbyta betydelselösa artigheter. Man skulle tycka, att när vänskapen l.eller kärleken behöft så lång tid, för att mogna, borde den vara desto varaktigare. Utan tvifvel är detta ofta fallet, men vid jmf.jemförelse med andra nationer tviflar jag på, att man i Fd. finner talrikare fall af hvad man kallar evig vänskap l.eller evig kärlek, än hos andra folk. – Detta härrör åter af en sida i folklynnet, som står i nära samband med långsamheten, intryck, neml. en öfvervägande reflexion.

3 Det, som gör den f.finska folkkarakteren i allm.allmänhet kall, är just denna reflexion, som kommer deraf, att känslan så sällan får ett omedelbart spelrum. Innan den hunnit tränga igenom skalet, får reflexionen tid att kriticera: d. v. s. att döda|273||291| det omedelbara intrycket. Men vänskap och kärlek bero mycket mer af att glömma, än att respektera, ty med i detsamma reflexionen får inträde, försvinner det väsentliga elementet i dem båda, neml. hängifvenheten som glömmer sig sjelf för det älskade föremålet.

4 Reflexion. Satir. Trohet. När jag undantager barnet, som icke reflekterar, ynglingen, som är öppen för all hänförelse, och qvinnan, hvars hela natur i alla länder, hos alla folk är känsla och hängifvenhet och som här i norden först vid äldre år stundom begynner att kriticera lifvet, är reflexionen så öfvervägande här i norden i norden, att det behöfs den genom bildningen stegrade fantasin, för att frambringa en varmare grad af vänskap eller kärlek. Bland massan af folket finna vi utan tvifvel mycken tillgifvenhet och äfven varaktiga band af sympathi eller aktning, men aldrig mycket sällan den sydländska glöden, den obetingade hängifvenheten, som, utan att betänka sig, uppoffrar allt. Drog Älskande t. ex., som för hvarandra gå i döden, finna vi någon enda gång hos de lättrörligare Savolaksarne, eller hos den lifligare Sydösterbottningen, men den svala tillgifvenheten är regel, mellan makar, föräldrar och barn, syskon, älskande och vänner. Här läggera sig så många inkast och betänkligheter i vägen för den naturliga känslan, och derigenom får hvarje känsla en viss grad af obeständighet, tillbakadragenhet, som beror af bristen på en fullkomlig hängifvenhet utan reflexion.

5 Trohet, trofasthet, är ett drag, som både med rätt och orätt tillskrifves det f.finska folket, såsom ett karaktersdrag. Med rätta, derföre att en sådan trofasthet|274||292| verkligen uppenbarar sig, både i det enskilda lifvet, i samhällsförhållanden, i troheten mot monark och fädernesland. Trohet. Hela vår historia bär ett vittne derom: vi finna der, med ett enda undantag, inga politiska uppror, inga sociala omstörtningar, intet attentat mot monark eller statsskick; beständigt det stadiga, lugna fasthållandet vid laglig ordning och häfdvunnet samhällsskick. Men just detta beständiga lugn, som i tidernas stormar så ofta närmar sig en passiv orörlighet, vittnar tillika derom, att i detta vidhållande af det bestående ingår en naturlig flegma åtminstone i lika hög grad, som en fast öfvertygelse. Det är icke en hunds instinktlika trohet, men det är furan, som inga stormar rubba från hennes plats, derför att hon engång står der hon står. Vanans makt är i Fd mycket stark: rör hellre vid våra känslor, än vid våra vanor. Vi kunna fördraga, att man skymfar oss, att man misshandlar oss, men vi kunna icke fördraga, att man kallar oss ni i st.stället för herre och fru, eller att man vill lära oss äta korn- och hafrebröd i st.stället för råg. Men historiens traditionela vana kalla vi häfd, och den gamla häfden spelar en mycket betydande rol i den finska troheten. Skänkte man oss i dag det friaste, det fullkomligaste statsskick, som ännu lyckliggjort något land eller folk, så skulle vi i morgon få höra hundrade röster försäkra oss, att det dock varit bättre, om allt fått förblifva sådant det var. »Ollaan vanhollaan.språk: finska»

6 Envishet. I det sociala lifvet framträder denna sida af folklynnet ytterst markerad genom vidhängandet vid det gamla i föreställningar, fördomar, seder, bruk, arbetsmethoder o. s. v., och detta har medfört många olägenheter, men äfven fördelar. Vi kalla detta med ett klandrande uttryck finsk envishet, med ett berömmande uttryck finsk ihärdighet.|275||293| Envishet och ihärdighet. Den f.finska envisheten är så välbekant, att den i Sverige blifvit ett ordspråk, under det att ihärdigheten icke heller saknat sitt erkännande. Men envishet och ihärdighet äro endast ett större eller ringare mått af samma sak och härröra båda af samma långsamhet i uppfattning, som utgör det nordiska grunddraget hos vårt folk. Samma ihärdighet, som brutit bygd i ödemarkerna, som besegrat den hårda mon, det sanka kärret, den härjande frosten, som kastats från sin torfva af krig och hungersnöd och likväl beständigt återvändt dit tillbaka, för att ånyo begynna odlingens verk från början, – samma ihärdighet yttrar sig en annan gång såsom orubblig envishet, när det gäller att frångå fädernes bruk eller sina engång fattade fördomar och föreställningar. Gäller det något sådant, är F.Finnen alltid en tjurskalle; gäller det e. a. g.en annan gång att försvara lag och fädernesland, är han en hjelte.

7 Ombytlighet. Det förtjenar anmärkas, att denna till envishet stegrade fasthet i folkkarakteren likväl i detta århundrade begynt att här och der gifva vika. Vi finna detta i folkseden, som nu sedan 5svårtytt0 år undergått icke obetydliga förändringar. De dittills öfverallt i århundraden brukliga folkdrägterna hafva mer och mer original: och lemnat plats för ombytliga modernare drägter. Folklekar, folkdansar, folkvidskepelser utplånas i många delar af landet. Enkelheten i lefnadsvanorna har lemnat plats för en viss lyx. Sjelfva det förr så fasta vidhängandet vid bestående lag och statsskick är icke mera så orubbligt, som förr.|276||294| Ändrade åsigter. Man finner spår af en viss ombytlighet ... Orsaken är tvåfaldig: tidens nivellerande idéer ha efterhand, genom ökade kommunikationer, genom pressen och folkskolan, begynt att genomtränga äfven det f.finska folkets ispansar. Och å andra sidan har 1808 och 1809 års kris mäktigt, ehuru långsamt, uppskakat folkmedvetandet. Folket har visserligen öfverflyttat sin tillgifvenhet för det gamla statsskicket på det sedan inträdda nya. Kejsaren har blifvit hvad konungen fordom var: »korkia esivaltaspråk: finska» är densamma nu, som förut. Men man ombyter dock icke öfverhet och stat alldeles utan inverkan på statslifvets tendenser. Det är nu längesedan man försvarat ett fädernesland, och derigenom har man icke mer ett så lifligt medvetande af att ett fädernesland finnes. Kronan och land har för mångas uppfattning blifvit ett slags förmyndare, som bör sörja för allt och i shtsynnerhet förekomma hungersnöd. Men i och med dets.detsamma fäderneslandet stiger tillbaka, stiger dent enskilda intresset fram, och det starka bandet begynner lossna. Det var hög tid, att vi fingo landtdagar, ty af dem kunna vi åter hoppas ett förstärkande af allas solidaritet med det hela.

8 Till långsamheten i uppfattning höra vidare den slutenhet inom sig sjelf, som utmärker Finnen. Hans rätta natur är tillbakadragen, enslig och tyst. Jag har redan nämnt huru han är ett af de minst associabla folk, som finnas. Han är bäst hemma inom sig, i ödemarken eller i skötet af sin familj. Vi ha visserligen sådana nationela|277||295| periodiska folkförsamlingar, som marknader och ting och gudstjenster och bröllopp Association. Tystnad. Tal. Man får der höra mycket buller, och högljudda samqväm, ty äfven den mest tystlåtne måste stundom stoja. Men rätsidan af folklynnet finner man icke der. Det är undantaget, som gör dessa folkmöten besökta. Gör dem permanenta, och de skola bli folktoma. Associationen trifves icke rätt uti detta land, hvars natur är så öfvervägande enslig. (Exx.Exempel) Kommunalandan har svårt att slå rötter: dess sammankomster äro glest besökta; alla föreningar och sällskaper omfattas med intresse, sålänge de ha nyhetens behag, och bli så småningom folktoma. Bolagsstämmorna: (theatern).

9 Finnens tystnad kommer deraf, att hans idéer merändels långsamt reda sig till klarhet. Derföre är han ock sällan talare. Savolaksaren har jmfv.jemförelsevis den talföraste tungan. Men när Finnen talar, är han merändels bred och vidlyftig. Det kommer af samma långsamhet, orsak: han utbreder sig, emedan han saknar af samma orsak som hans runosångare upprepa den föregående strofen, innan de börjara en ny: han det breda ordsvallet ger honom tid att tänka på hvad han derefter skall anföra. Hans ordspråk deremot utmärka sig genom en kärnfull korthet, men dem hafva också generationer haft tid att uttänka. – Snarfyndighet saknar Finnen såväl i ord, som i handling.

10 Det är också den långsama uppfattningen af alla intryck, som gifver Finnen hans nordiska lugn. Det finnes på ytan,|278||296| emedan det finnes i djupet. Lugn. Det behöfs starka stormar, för att uppröra den skogbekransade, afstängda insjön. Det behöfs starka och fortsatta intryck, för att locka Finnen till vrede. Han uthärdar kallblodigt och tålmodigt skymf, oqväden, misshandling, likasom han uthärdar köld och hetta, mödor och försakelser. Men engång måttet för hans tålamod kan slutligen öfverskridas. Engång vred, blir han utan måtta i sin vrede och väjer då hvarken för förnuft eller öfvermakt. Det finns undantag från denna regel: Syd Östb.Österbottningen t. ex. är ömtålig för all skymf och allt våld. I städernas granskap finner man också ett visst öfvermod, och under bränvinets inflytande blir den tyste, tålmodige Finnen ofta oregerlig och skräflande. Men återkommen till sig sjelf, sådan han är i sitt väsendes rätta natur, blir han åter tyst, fördragsam, tillbakadragen, och sådan har han uppträdt i hela sin historia.

11 Satiren. När han får tid att samla sina intryck, visa sig två sidor af detta tysta och inåtvända folklynne. Den ena är den bekanta finska satiren, som kommer af hans skarpa, fastän långsama reflexion. Man skulle icke tro, att denne tyste betraktare af naturen och lifvet är till sitt väsende så satirisk, som han i verkligheten är. Han gisslar det dåraktiga och det löjliga stundom med en bitande, stundom med en godmodig humor, som är ytterst fyndig på en naturlig qvickhet.|279||297| Ha Med föga utsigt att hämna sig i handling, hämnar han sig desto bättre med ord, och hans spottqväden tillhöra det mest bitande något folk har frambragt. E. a. g.En annan gång beundrar man hos honom man åter en oefterhärmelig naivitet, som med sin friska natursanning likasom tränger till tingens kärna.

12 Begrundning. VskapVetenskap. Konst. Den andra sidan af hans lyn reflexion är den tysta begrundningen. Han älskar det sinnrika, det djuptänkta, det tankedigra, är derföre också en vän af gåtor och af regligiöst begrundande, som icke sällan blir grubbleri. Just detta gör honom mottaglig för de vskapervetenskaper, hkahvilka fordra den mesta ansträngning af tanken. Han älskar ishtisynnerhet mathematik och filosofisk spekulation, men kastar sig äfven med förkärlek på geografi, juridik, medicin. De empiriska vskapernavetenskaperna stå honom fjermare. – Med samma lynne älskar han konst, neml. den mera inåtvända, således främst musiken och poesin; men måleri och skulptur äro för honom mera främmande; för skulptur och arkitektur har han bestämda anlag. Och likaså i slöjd af den art, som ingår i lifvets praktiska behof, hvaremot han förblirfvit främmande för den högre förfiningens alster och en mera utbildad smak.

13 Sådant är i sina grunddrag detta folk, ur hvars rot vi framgått; – ett folk med en bestämd egendomlighet, betydande brister, betydande gåfvor, och som utan allt tvifvel är danadt för en högre bestämmelse såsom kulturfolk, än såsom en politisk nation. –

|280| || ||