Tjugonde Föreläsningen. 16/3 65

|140|

Tjugonde Föreläsningen. 16/3 65.

1 RepetitionRepetit. Horoskop. Studenterne. Universitetet. Lärarne. P. Waldus. 1642 De prudentia. Sudiosæ.språk: latin Manuale Fennonic. F. Bibeln 1642. I Rothovius.

2 Kristina. Få mskormenniskor, få regenter, få qvinnor hafva blifvit mera olika bedömda. Och full af gåtor är ännu denna karakter som på ett underbart sätt förenade farmodrens manh.manhaftiga sinnelag,original: sinnelag fadrens högburna ande och mäktiga tankar med modrens nycker, sitt tidehvarfvetss och könetss både fel och förtjenster.

3 KModren, den sköna, underliga, häftiga och nyckfulla Maria Eleonora af Brandenbg, har blifvit hårdt, för hårdt bedömd af de fleste sv.svenska historieskrifvare. Som drottning af Sv. och ishti synnerhet som G. A:s gemål var hon icke vuxen sin ställning och tidens stora anspråk. Förut: att hennes svaga själ var icke jemnbördig hans, och hans starka själ förstod icke hon. Huskors. Kärlek Ty Men om hon icke förstod honom, så förstod hon likväl att älska och beundra honom med en hängifvenhet utan gräns. Hon var hela sitt lif igenom ett barn, ett vekhjertadt, bortskämdt barn. I det Som enskilda lifvet person, som maka och mor, var hon säkerligen hvarken bättre eller sämre än mången annan qvinna, hvars af naturen ömma, fink hjerta icke och häftiga lynne icke motsvaradess af högre förståndsgåfvor och icke blifvit genom uppfostran fatt erhållit den nödiga sjelfbeherrskningen. Hon var född och bortklemad vid ett litet tyskt hof med helt andra seder; än – uppfostrad utan aning om någon försakelse, och smickrad ända från barndomen för sin ovanliga skönhet,. uUtan något begrepp om högre ändamål för lifvet, än att tjusa, behaga, älska och älskas, roa sig, pryda sig och utgöra medelpunkten för ett litet hof, der den sinnrikaste maskraden eller den utsöktaste toiletten utgjorde samtalsämnet för dagen, kastades hon plötsligt in i helt andra, för henne okända förhållanden. Hvilket oerhördt ombyte var icke hennes nya ställning som Sv:s drottning! Hur kallt, fattigt och bistert var icke detta land, hur trög och trumpen denna nation mot det folk och land, der drottn.drottningen vuxit upp! Och ännu dertill hkenhvilken bister tid, full af faror och hårda pröfningar, der man ofta nästan förgätit att skratta, dansa och roa sig och der dessa nöjen, detta behag, som för henne voro allt, af de flesta betraktades som verldslig fåfänga, ovärdig ett folk, hkethvilket just då kämpade på lif och död om den kristna trons frihet!|141| På detta I en sådan tid kom blef Maria El. till Sv:sSvenskarnes drottning. Hon förstod icke dem, de icke henne, och deraf alstrades ovilja, misstroende på båda sidor. Detta gick dock, och mycket förläts, medan kon. lefde. Sedan blef det värre. Det b »Mein Glück ist gestorben.språk: tyska» Från denna tid var Maria Eleon. endast en stackars bruten qvinna, som, oförmögen af någon sjelfbeherrskning, fann en tröst endast i sina tårar. Med största möda kunde hon skiljas från sin älskadeoriginal: älskades makes döda stoft, sedan från hans hjerta. Hon inneslöt sig i Nyköpgs slott uti svartklädda rum med tillstängda fönster och upplysta af vaxljus. Sv.Svenska rådets behandling var långt ifrån grannlaga. Obs. Rådets sträfhet och hennes drottn:sdrottningens nycker väckte ömsesidig bitterhet. I Juli 1640, vid samma tid som det f.finska univ.universitetet invigdes, flydde Maria Eleon. hemligt om natten från Nyköpg till Dmk, var der en besvärlig gäst i tre år, och reste sedan till sin brorson, den unge kurf. af Bbg, men när dottren Kristina blef myndig, reste återvände modren till Sv. och tillbragte der ett ensligt, sorgset och oförstådt till lif, tilldess döden ändtligen 1655 vid 56 års ålder förenade henne med den begråtne maken.

4 Drottn. Kristina, så uppkallad bar namn efter sin farmoder, och kallades sjelf vanligen eller fröken Kjerstin,. (frökentiteln). Hon var född i Sthms slott d. 8 Dec. 1626 och den ende qvarlefvande af G. A:s tre barn, sedan två äldre systrar aflidit vid späd ålder. Hennes födelse var, liksom hennes lif, en sviken förhoppning. Föräldrarna hade önskat en son, och den lill nyfödda prinsessans mörka hy och starka stämma bedrog dem i början. Kon. tröstade sig snart och menade att hon skulle säkert blifva en slug flicka, efter hon så bittida narrat dem allesamman, men drottn.drottningen, som sjelf var en skönhet, kunde ej tåla det fula, mörklätta barnet. För Fadren deremeot var den unga prinsessan mycket kär; han tyckte sig tidigt märka hos henne ett ovanligt mod, paradt med ett lika ovanligt förstånd. Far och dotter återsågo hvarandra icke mera efter kon:skonungens afresa i Juni 1630, men man har ännu tvenne|142| bref af prinsessan, skrifna vid fem års ålder till fadren i Tyskland. De äro skrifna på tyska, korta och barnsliga: »Nådigaste, hjertanskärae Fader! Efter jag ej nu har lyckan vara hos E. K. M.Ers Kungliga Majestät, så skickar jag E. M. mitt ödmjuka konterfej. Jag beder att E. M. dervid kommer ihåg mig. Laga att E. M. kommer snart tillbaka och skicka tilldess åt mig några vackra saker från T:land. Jag vill alltid vara snäll och flitigt lära mig bedja och tänsvårtytt. Jag är mår Gudskelof frisk. bra. Gud gifve att vi alltid få goda nyheter från E. M. Jag befaller E. M. i Guds beskydd och skall förblifva E. K. M. lydiga dotter Kristina.» – Efter kon:skonungens död förändrades Maria Eleon:s känslor mot dottren, för hkenhvilken hon nu blef lika ytterligt svag som hon förut varit kallsinnig. M. E. behöfde en afgud – det blef nu dottren, men Kristina besvarade aldrig denna moderliga kärlek; dertill voro bådas lynnnen och själsgåfvor för mycket olika. Ända från barndomen var Kr. kall, sedan ofta frånstötande mot sin olyckliga mor – I de svartklädda rummen på Nyköpgs slott tillbragte den unga prinsessan tre år i dödande ledsnad och enformighet, som endast afbröts af skoltimmarna, hkahvilka derigenom blefvo den unga prinsessan henne så kära, att hon bönföll om mera undervisn.undervisning, så att hon slutl.slutligen läste 6 t.timmar på för- och 6 t.timmar på e. m. vin – vatten – törst. – Efter Ax. Ox:s återkomst från T:land 1636, lät rådet taga prinsessan från hennes mor och anförtrodde hennes uppfostran åt fastern, den ädla, kloka och högsinta pfaltzgrefvinnan Katharina, som dertill blifvit utsedd redan af G. A. och som med sin gemål pfaltzgr. Johan Kasimir förde ett lyckligt landtlif på det vackra Stegeborg vid Ösjöns kuster. Kristina var då på tionde året. Det var här som hennes kusin, den unge pfaltzgrefv. Karl G., en vacker, brunlockig gosse, några år äldre än hon, blef hennes lekkamrat och följeslagare på de äfventyrliga jagtfärderna. – Tillgifvenhet. Föräldrarna. – Om förlofning. – K. G. åtm.åtminstone ansåg det så. Här stärktes den unga drottn:s svaga kroppskonst. helsa|143| genom ständiga kroppsöfningar. Hon dansade gerna och väl.original: väl, Hon red eller jagade mest alla dagar, och med en sådan skicklighet, att hon från hästryggen midtunder fullt språng kunde skjuta en hare. Hennes nöjen, likasom hennes studier smakade alltifrån början af pojklynne. Aldrig kunde hon förmås att leka med dockor eller det minsta bry sig om söm och andra qvinnliga arbeten. Deremot var läsa och studera hennes högsta lust. Förste läraren af kon. utsedde läraren var prof. Johannes Mathiæ, en grundlärd och nitisk man. Under hans ledning utvecklades den lilla prinsessans själsgåfvor med förvånande hastighet. Tyska hade hon lärt sig tala redan i späda barndomen: det var den tidens hofspråk i norden och talades af de förnäma lika ofta som modersmålet l.eller latinet. Derefter lärde Kristina tala, läsa och skrifva latin. Aesopus, Justinus, Curtius, Livius, Sallustius, Cæsar, Terentius, Cicero, Seneca, Tacitus, alla flög hon igenom: de rom. skalderne blefvo sedan hennes förströelse. Vid 13 års ålder begynte hon läsa franska, vid 167 år grekiska, vid 18 år läste hon Polybius och Thucydides, och snart öfversatte hon Plato från bladet på flytande latin. Sedan kom turen till flera moderna språk; slutligen förstod hon tio tolf språk, neml.nemligen svenska, danska, tyska, holländska, engelska, fransyska, spanska, italienska och finska, jemte tidens hela förråd af latin, grekiska och hebreiska. Men språken äro endast organer för vetandet, och Kristina trängde längre. Historie och filosofi blefvo hennes älsklingsvetenskaper. Hon genomflög kyrkofäderne och kunde disputera omkull theologer lika väl som filosofer. Hon gick längre i mathematiken, än nmågngen lärd på hennes tid; hon studerade kemi, alkemi, astronomi, astrologi, numismatik. Och för allt hade hon ett lika förvånande minne, som utomordentlig fattningsförmåga. Långa stycken, ja hela arbeten af latinska, franska och italienska förfsvårtytt läste hon utantill. Detta allt vid 20 års ålder, och dertill lades grunden på Stegeborg.|144| Sjelf tyckes icke Kr. vid senare år ha varit nöjd med sin uppfostran. I sina egenh. memoirer säger hon: »De som tro, att åtminstone barndomen är den tid, då sanningen nalkas furstarne, bedraga sig. Man fruktar och smickrar dem ända i vaggan. Alla purpurborne äro uppfödda i lättja, okunnighet och veklighet.» Möjligt. Misstro mot förmyndarne. Vid den tid hon Kristina tillträdde regeringen, kastade ännu ungdomen sin glans öfver detta lysande men flyktiga snille och bortskymde de fel, som ännu slumrade under så ovanliga egenskaper. Ryktet derom begynte att utgå kring land och rike, och folket, som gerna beundrar det ovanliga på maktens höjder, folket, som i Kristina såg den store G. A:s dotter och arftagarinna, helsade henne vid början af hennes regering med oförställd tillgifvenhet, blandad med stolthet öfver den glans, som omgaf den jungfruliga drottningens ärekrönta spira.

5 Alltsedan 1639, då Kr. var 13 år gammal, hade Ax. Ox. låtit henne bevista rådets öfverläggningar, och snart visade hon i riksfrågorna, liksom i allt annat, ett skarpt, ofta träffande omdöme. Enligt 1634 års regeringsform blef drottn.drottningen myndig vid 18 år, och denna dag inträffade d. 8 Dec. 1644. Riksförmyndarne öfverlemnade då reg.regeringen i Krist:s drottn:s händer, Kristina utropades till Sv:s reger.regerande Konung, ständernas privilegier bekräftades och drottn.drottningen afgaf sin konungaförsäkran, i det att hon tillika gaf förmyndarstyrelsen fullkoml. och berömlig de charge. Allt detta gick tyst, och de klagomål som här och der höjdes öfver förmyndarnes förvaltning blefvo nedtystade. Ingenting syntes förändradt, och likväl var en stor förändring skedd. Snart skulle Sv., snart skulle Fd erfara att det nu hade ett glänsande, men sjelfviskt och oregelbundet snille på thronen.

6 Christina vid 18 år skildras på följande sätt af fr.franska sändebudet Chanut: »Första gången man ser henne, väcker hon ej den beundran som vid närmare betraktande. Ett enda porträtt är ej tillräckligt att gifva en föreställning om hennes utseende. Hennes ansigte förändras så efter hennes sinnesrörelser, att man knappt från ett ögonblick till ett annat igenkänner henne. Men merändels|145| synes hon tankfull, och hkenhvilken förändring än hennes inre undergår, bibehåller hon alltid någonting ljust och angenämt. Ogillar hon det som säges, så höljes för ett ögonblick hennes blick af ett moln, som ingifver fruktan. Hennes röst är vanligen mild som en flickas, dock kan hon gifva den en styrka, som öfverstiger hennes köns. Hennes vext är under medelmåttan, hkhvilket skulle synas mindre, om hon nyttjade frunt.skor; men för att beqvämare gå och rida, brukar hon endast skor utan klackar, såsom karlarnes. Hon frågar icke efter sin toilett; på ¼ timme är hon klädd, och om man undantager stora högtidsdagar, utgör en kam och en bit band hela hennes hufvudprydnad. Likväl kläder det vårdslöst hängande håret väl hennes ansigte, väl hkethvilket hon för öfrigt aktar hvarken för sol, blåst eller regn. Ingen har sett henne med hufva, och då hon är till häst, täcker blott en hatt med fjädrar hennes hufvud. Utan tvifvel öfverdrifver hon denna vårdslöshet för sin person.»konsekvensändrat/normaliserat

7 RepetitionRepetition 9/3 69. M. Eleonora. Kristinas barndom. Uppfostran. Studier. Karakter. Myndig.

8 För öfrigt »Hon kammar sig blott engång i veckan, säger en annan förf., och jag har sett henne med groft och söndrigt linne, fullt af bläckfläckar.» – Till denna icke alltid smickrande skildring af hennes yttre kan läggas, att hon hade ljust hår och ljusa ögonbryn, st hög, öppen pannaoriginal: pannan, stora öppna, ljusmörkblå ögon, höghvälfd näsa, stor, men behaglig mun och vackra tänder; hyn mera den i barndomen mörka hyn hvitnade sedan i ungdomen. Ena axeln. – I sitt umgängessätt var hon otvungen och mycket liflig, skämtade gerna, nästan alltid qvickt, men icke alltid fint; detta skämt blef på sednare år alltmera tendentiöst, så att hon då utan förskoning förlöjligade allt som misshagade henne: den förtjensten med sträf yta och fromheten med dess stränga allvar lika väl ofta som verkliga svagheter. Hon satt högst ½ timma vid bordet, åt litet och enkelt, brydde sig aldrig om huru rätterna voro tillagade och drack aldrig annat än vatten. – Med allt detta hade hon i hela sin person något karlavulet, som i ungdomensvårtytt slöjades af behaget, men i äldre år trädde allt skarpare fram. – I frunt:s sällskap trifdes hon aldrig rätt;|146| som hon sjelf sade, derför att hon sällan bland dem fann några samtalsämnen som roade henne, men i grunden väl mest derföre att hon, som satte sin ära i att vara så många män öfverlägsen, i hemlighet blygdes att vara qvinna och att behandlas som sådan. – Hennes arbetsförmåga var otrolig. Hon sof vanl. 3 l.eller 4 timmar om natten, gick sent till hvila och var likväl uppe redan kl. 3 à 4 på morg.morgonen Då egnade hon sig åt sina älskade studier; resten af dagen tillbragtes med regeringsärender eller med under samtal med lärde män. Snart hade hon uttömt Sv:s förråd på sådana, och då begynte hon inkalla berömde utlänningar, som åtnjöto henns högsta gunst och icke alltid voro den värdige. Dessa, och de främmande sändebuden, som hon förstod att tjusa med sitt snille, och sin vältalighet och sin frikostighet, utspridde sedan hennes beröm öfver hela Europa. Aldrig dittills hade, med undantag kanske af drottn. Elisabeth, en qvinna en drottning varit så ryktbar, aldrig heller en qvinna så smickrad, som den berömda Kristina, »Nordens Minerva", »Nordens Fenix», »Nordstjernan» o. s. v. Och detta blef hennes olycka, ty det närde och uppdref den sjelfviskhet, hkenhvilken låg i bottnen af hennes karakter och som af alla fel hos en qvinna är det olyckligaste. Hur skulle hon, som aktade alla qvinnliga dygder ringa, förstå att värdera den högsta af dem alla: försakelsen af sig sjelf? Hon var ingen elak karakter; men med ett hetsigt hufvud förenade hon ett kallt hjerta och likgiltighet i hög grad för andras lycka, andras känslor. Van att prisas och smickras ända från barndomen, blef hon sjelf, hennes ära, hennes öfverlägsenhet, den medelpunkt, kring hkenhvilken slutl.slutligen alla hennes tankar hvälfde sig – och alla hennes lysande frikostighet, all den höga uppmuntran hon skänkte åt vskapervetenskaper och konster, ja slutl.slutligen all den omsorg hon egnade sitt rikes väl eller ve, hade slutl.slutligen på sistone det enda hemliga målet att öka röja hennes äras triumfer. HkenHvilken lärdom för mskohjertatmenniskohjertat! Detta bländande snille försvann som en meteor och qvar stod dock slutl.slutligen endast en stackars fattig qvinna utan vännerskap, utan kärlek, utan tro och utan fädernesland!