Andra Föreläsningen 15/10 62

Andra Föreläsningen 15/10 62.

1 Castréns forskningar leda oss, som redan är nämndt, tillbaka till den del af Altaikedjan, som utbreder sig hvarifrån Ob och Jenisej som i långa slingrande floddalar afbördar hvarifrån Ob och Jenisej med deras bifloder i långa slingrande floddalar nedströmma öfver den nordasiatiska slätten. Men nu utgöra just dessa delar af Altai, särdeles Tangnu-Ola, äfven för södra och vestra Asiens folk ett slags vagina gentiumspråk: latin, hvarifrån, enligt kinesiska, babyloniska och hebreiska krönikor, otaliga folkmassor vältrat sig fram öfver de södra kustländerna. Castrén har således stadnat, så att säga mellan tvenne icke blott på gränsen mellan tvenne skarpt åtskilda geografiska områden, utan fastmer i sjelfva hjertpunkten för en urgammal tradition, hvari alla trådar från norr och söder sammanlöpa. Han anade måhända, att från dessa höjder utbredde sig en omätelig utsigt öfver vårt folks forntid, men han kunde icke öfverstiga gränsen, han var för mycket vskapsmanvetenskapsman och samvetsgrann forskare, för att förirra sig på ändlösa, dunkla områden, der intill hans tid intet säkert vägmärke ledde forskarens stigar. Han kunde visa tillbaka på den breda|10||148| bana han utstakat för den finska folkvandringen norrom Altai – ett resultat, som ensamt hade varit tillräckligt att fylla en hel lefnads mål – och han stadnade, medveten att längre än någon finsk man före honom ha kastat en fackla i forntidens natt, vid den punkt, som han kallade »finska folkets vagga.» Dock medan han genomströfvade Nordasiens ogästvänliga stepper, medan han 1844 om sommaren hämtade i hembygden nya krafter för sina sista vidsträckta vandringar, var redan forskningen i fullt arbete att framdraga helt nya, knappt anade resultater ur gruset af Ninives och Babylons tretusenåriga ruiner.

2 I flera af Vestasiens bergstrakter, på områden som tillhört den fordna persiska monarkin, hade man länge kännt ett slags besynnerliga hällristningar, inhuggna i klippor af stundom mer än hundra fots höjd öfver marken och sträckande sig stundom en, ända till två engelska mil i längden. Man visste äfven, att denna s. k. kilskrift, som brukades i Seleucidernes tid, men hvars äldsta spår gå ända till 2,200 år f. Chr., befar var fornpersisk, men åtföljd af dubbla öfversättningar, rad för rad under den öfversta persiska ristningen, och dessa öfvs:röfversättningar gäckade länge alla tolkningar. Då hände sig, att man bland de med hieroglyfer och uråldriga inskrifter mbetäckta fornlemningar, hvilka dels i Ninive, dels i Babylon uppgräfdes af fransmannen Layard m. fl. ? forskare, äfven fann, vid genombrytandet af en mur i konung Sardanapali borg, ett helt bibliothek af dessa brända och färgade, med skrift fullristade tegelskifvor, som brukades allmänt i Babylon för detta behof och i denna egenskap äfven omtalas i Gla Testamentet. Af detta tegelbibliothek fördes en del till Paris, men större delen till London, der det|11||149| förvaras i British Museum och efterhand, men ganska långsamt, dechiffreras af språkforskarne. Blott en ringa del af denna literära grufva är ännu utarbetad och resultaterna offentliggjorda af Oppert m. fl. Man finner der, bland fornkaldeisk astronomi, mythologi, lagkunskap m. m., äfven ett slags grammatika med ordbok öfver numera utdöda språk, som taladests på det babyloniska rikets område, och deribland klaven till kilskriften i hällristningarna. Den nederst ristade öfvs.öfversättningen befanns vara en med hebreiskan och arabiskan beslägtad assyrisk munart, som återfinnes i inskrifterna på en mängd assyriska monumenter. Den andra öfvs.öfversättningen åter, som i hällristningarna intog medlersta rummet och således hade liksom en rangplats ofvanför den assyriska munarten, befanns vara s. k. mediska kilskrift och skrifven på Skythernes språk, det s. k. Turanspråket. Orsaken hvarföre de båda öfvs.öfversättningarna inristats under originalskriften, var de babyloniska och persiska konungarnes vana att i alla regeringshandlingar, äfvensom i officiela minnesskrifter, tala till hvarje dem underlydande folk »efter deras mål,» som det heter i Esthers bok.

3 Två observationer ha härvid ådragit sig synnerlig uppmärksamhet: den ena, att den s. k. mediska skriften påtagligen är äldst af de tre och lika dess skrifttecken likasom moderskriften, hvarur de öfriga uppstått senare. (Wårterm. sid. 27), och den andra, att detta det s. k. Turanspråket i denna mediska skrift röjer ett afgjordt slägttycke med den altaiska eller finska språkstammen, af andra känd under den vaga benämningen skythisk. Saken är ännu långtifrån utredd och skulle behöfva finske filologers bearbetning – ett skäl till att beklaga Castréns tidiga bortgång – men de af Oppert anförda språkprofven äro onekligen mycket betecknande. Katyaspråk: annat = vogul. katspråk: annat, lapp. kätspråk: samiska – f. käsispråk: finska.
matspråk: annat = madaspråk: annat – maaspråk: finska
Sispråk: annat = silmäspråk: finska
pispråk: annat, lapp. peljespråk: samiska, öra
attaspråk: annat = isäspråk: finska – Det vill synas, som stode man här framför det finska språkets, eller rättare finska språkstammens moderkälla, ur hvilken denna vidsträckta språkfamilj sedermera strömmat ut i många mer eller mindre beslägtade munarter utöfver Japhetidernes hela område i vester och norr.

|12||150|

4 Man inser lätt, hvilken dyrbar nyckel till finska folkstammens urtid man ännu kan hoppas att finna i dessa stumma, men vältaliga fornskrifter. Men på samma gång ligger deri en våda för forskningen, emedan så vidsträckta, nästan obegränsade utsigter hafva något i hög grad anslående för fantasin och nationalfåfängan, eller och blott kärleken för ämnet så lätt kan förleda oss till att tro oss igenkänna finnar och finska der, hvarest vskapenvetenskapenvetenskapen ännu icke ger oss rättighet att finna annat än en beslägtad folkstam af stor och derföre äfven dunkel utbredning.

5 De nya forskningarna, jemförda med äldre källor, ha gifvit anledning till följande hypotheser:

6 Alla de tre hufvudstammar, som bilda underlaget för gamla historien: den Ariska, eller Indogermanerne, den Turanska eller Mongolerne Skytherne samt den Semitiska eller Assyrier, Babylonier, Hebreer, Araber m. fl., ha i urtiden utgått från en gemensam stamort på södra sluttningen af Himalaja och derifrån spridt sig åt olika väderstreck. Ur asiatisk synpunkt, och innan Europa ännu spelade någon framstående rol, kunde man säga, att Arierne intogo södern, Turanerne norden samt Semiterne vestern af Asien. Men denna i alla fall obestämda och sväfvande indelning gränslinie befinnes ofta genombruten, till följd af fiendskapen mellan Iran och Turan samt genom Semiternes vexelvisa framträngande och tillbakakastande. Ett område isheti synnerhet, beläget just midtemellan de tre stammarnes besittningar, det rika och bördiga Eufratlandet, var vexelvis allas tummelplats och föremål för eröfrarnes lystnad. I detta land, af Hebréerne kalladt UrKasdim eller Tvåflodslandet, fanns vid patriarken Abrahams tid en provins Elam, bebodd af ett mäktigt Skythiskt folk, hvars konung Kedorlaomer förde i förbund med tre andra furstar sökte återvinna en gammal suveränitet öfver Palestina,|13||151| till hkethvilket alltså Skythernes och Turanernes välde engång har sträckt sig. Äfven senare omtalas af profeterne Habakuk och Jeremias fruktansvärda inbrott från UrKasdim, och Justinus omtalar, enligt nu förlorade äldre arbeten, att »Asien i 1500 år betalat tribut åt Skytherne, ända tilldess att Ninus, Assyriens konung, undandrog sig all vidare skatt.» När viman härtill lägger Berosos babyloniska konungalängder, hvaraf man tror sig ha utredt, att tredje dynastin, bestående af 11 herrskare, regerande i tills.tillsammans 208 år, varit af skythisk härkomst; när man vet att Mediens äldre befolkning var skythisk och att sjelfva Mediens inhemska namn, Madaj är beslägtadt med Turanspråkets Matspråk: annat, det finska Maaspråk: finska, som ursprungligen hette Mataspråk: annat;, så drager man af allt detta den slutsats, att Turanfolket l.eller Skytherna i långt aflägsna tider beherrskat en stor del af Asiens äldsta kulturländer, hkahvilka sedan tillföllo de öfriga stammarna. Äger detta sin riktighet, så måste detta Turanfolk (hvaraf sannolikt grekiska ordet Τύϱαννοςspråk: grekiska Turjaspråk: finska – Tursasspråk: finska) ha efterlemnat djupa, spår ehuru ännu till stor del förbisedda spår uti Vestasiens historia och hela kultur.

7 Detta synes bekräftadt af flera skäl och i främsta rummet af det kulturhistoriskt märkvärdiga inflytande, som utöfvades af de s. k. Chaldéerne i Babylon. Desse Chaldéer voro ursprungl.ursprungligen en skythisk prest- och krigarekast, hvilkaen efter Skythernes besegrande qvarstadnade i Babylonien och togo tjenst hos dess konungar. Deras historia är ännu insvept i mycket dunkel, ehuru hela forntiden genljuder af deras rykte som astrologer och mager. Säkert är, att den kast af Chaldeernes vise eller prester, som eft uppstod ibland Chaldéerne gingock gingo främst i spetsen för hela sin samtids kultur och vunno ett sådant inflytande, att de slutligen ur sin krigarekast tillsatte Babylons konungar Pful, Nebukadnesar och Nabonassar 538 f. Chr., samt voro de de som uppförde Babylons herrligaste byggnader och gåfvo staden dess största glans, tilldess att Babylon intogs af Cyrus 538 f. Chr. Ett märkvärdigt och oss nära rörande drag af deras inflytande tror man sig finna uti hebreiskans likhet med finskan i denna stund.

|14||152|

8 Denna likhet upptäcktes för snart omkr.omkring halftannat sekel tillbaka af både och ansågs så påfallande, att flera förff.författare, bland dem ishti synnerhet Gabr. Arctopolitanus, icke trodde sig kunna förklara den annorlunda, än att finnarne härstammade från de Israels tio stammar, som blefvo af konung Salmanassar bortförde i fångenskapen, – en mening, som, med under tillsats af nationalfåfängan, med största nit och ihärdighet försvarades ända intill Porthans dagar. Nu har man genom kilskriften upptäckt, att Chaldeiskan, som var det lärda och heliga språket i babylon och i denna egenskap inkastade en mängd ord och former i hebreiskan under fångenskapstiden, – att denna Chaldeiska, säger jag, sjelf innehöll en stark tillsats af skythiska beståndsdelar, hkahvilka ingingo i hebreiskan tillika med den. Antaget sålunda, att denna skythiska, detta Turanspråk, var moderspråket för finskan, så blir det förklarligt, huru finskan och hebreiskan, ehuru i öfrigt af alldeles olika språkfamiljer, kunnat förvilla häfdaforskarne med denna en så påfallande inbördes likhet.

9 Vi ha sett språkforskarne öppet, ehuru ännu blott med halfva bevis, uttalata sin öfvertygelse om denna slägtskap mellan Turanspråket, d. v. s. Skythiskan, och finskan, såsom slägtskap emellan mor och dotter. Deraf borde alltså följa en lika slägtskap eller identitet mellan Skyther och Finnar; men detta är en sak, som återstår att bevisa.

10 Det är bekant att ordet Skyth är en ytterst sväfvande benämning, som på olika tider haft en ganska olika utsträckning. Under det att många dermed förstått i allmänhet de nordliga folken, i Europa norrom Ister l.eller Donau, i Asien norrom Altai, således äfven både slaviska och germaniska folkslag, finner man namnet i att Herodotos tid dermed förstå de folk, som bodde mellan norrom och vesterom Svarta hafvet, specielt de samt förlägger deras kärna mellan Don och Donau.|15||153| Senare förff.författare ha vetat sanarare förvirrat, än utredt tvisten om Skythiens geografiska läge, och så torde man kunna lemna denna vaga föreställning i dess värde och i stället fråga hkenhvilken folkstam Skytherne rätteligen tillhörde. – Några ha, för deras angifna boningsplatser, velat räkna dem till Slaverne, andra åter för deras namn, till de Germaniska folken. Skyth är neml.nemligennemligen påtagligen ett germaniskt ord, ännu lätt igenkändsvårtyttligt i ordet Skytte, och betecknar detta folks i hela forntiden berömda skicklighet uti bågskjutning, på samma sätt, som ordet German ursprungl.ursprungligen betecknade Här-man, krigsman och blef hos Germanerne sjelfva från ett nomen apellativumspråk: latin ett nomen propriumspråk: latin. Deraf att Skyth är ett germaniskt ord följer likväl icke att Skytherne varit germaner; hos desse var icke bågen, utan stridsyxan och klu det förnämsta vapnet. Den hypothesernen att Skytherne varit samma Turanfolkstam, med hkenhvilken de Ariska och Semitiska folken i årtusenden lågo i så blodiga fejder, låg framgick dock alltför tydligt ur hela Vestasiens gamla historia, för att icke tidigt vinna uppmärksamhet. Klaproth uttalade tvekande och på filologiska grunder en förmodan, att dessa samma Skyther varit Finnarnes stamfäder, och så vidt jag känner, var Gottlund den förste, hkenhvilken, i företalet till sitt år 1834 utgifna »Försök att förklara Taciti omdömen om Finnarne,» tydligt uttalade den mening, att Skythernes kärna och massa utgjorde en finsk folkstam, hvilken erhållit sitt namn af omgifvande germaniska folk. Det förtjenar anmärkas, att Perserne kallade Skyther Sager, stamord Sagspråk: annat, l. Sakspråk: annat, l.eller Sokspråk: annat, Skythernes inhemska namn, i hkethvilket Gd vill igenkänna roten till Sankarispråk: finska, hjelte, men som mera otvunget kan sammanställas med Sukuspråk: finska, slägt: en jakutstam kallas ännu Sokaler. De i gamla historien så ryktbare Massageterne, stamord som besegrade Cyrus, bära i sitt namn denna Skythiska frändskap. Mas-sagspråk: annat = Maan-Sukuspråk: finska – Gla Testam:s Magog.

11 Det finns likväl ett annat och närmare vittnesbörd härom,|16||154| som redan Schlötzer anmärkt för 100 år sedan, men öfver hkthvilket Castrén har spridt en oväntad klarhet, och det är det Tschudiska minnet i Ryssland.

12 Öfver hela den ryska norden går sagan om ett urfolk, som fordom bebott hela landet, men sedan försvunnit i jorden, och detta folk kallas af Ryssarne Tschud. Längst i norr, vid Dwina och Hvita hafvet, skildras dessa Tschuder som ett rikt, resligt, kons åkerbrukande folk, kunnigt i många konster, särdeles trollkonst och smiden samt boende på höjder och kullar. Deras skatter voro omätliga, men de nedgrofvo dem i jorden, der öfver dem skatten ännu lyser en ljus låge om nätterna; de drefvo en stark handel, deras kneser bodde vid Cholmogor (Holmgård) och de hade ett tempel jemte en offerplats (= Bjarmerne). – Längre åt söder i den s. k. Mesenska kretsen, som nu bebos af Ryssar, Syrjäner och Samojeder, ha Tschuderne efterlemnat ett fattigare något varierande minne. De sägas der ha bott i jordgropar och hålor, men ägt renar, bäfrar, silfver och guld, hvilket de nödgades gömma i jorden eller i klyftorna, för att skydda dem mot den vilda Samojedstammen Karatscheas angrepp. (Ryssen-svårtytt och Tschuden). Visst är att Tschuderne i en sednare tid blefvo besegrade af de inträngande Slaverne och »försvunno», heter det, d. v. s. fördrefvos eller råkade i träldom, hvarefter sagan fantastiskt utsmyckade minnet omaf deras rikedomar och fordna kultur. gaf upphof åt Desse Tschuder voro påtagligen inga andra än de nu i Rd bosatta finska folkens förfäder, doriginal: De vid Dwina boende voro påtagligen Bjarmer, och deras namn har öfvergått på Esterne, som ännu i dag kallas af Ryssen Tschuchnispråk: ryska.

13 Men att Tschud och Skyth är samma ord, har redan Schlötzer bevisat, och dermed är följ är man engång ense derom,|17||155| aktligen så är ett vigtigt steg taget för att bevisa Skythernes identitet med de finska folkens förfäder.

14 För denna identitet tala vidare lika många inre som yttre grunder, af hkahvilka jag nu blott vill nämna den märkliga observation, att hela Skythiska minnet i forntiden är, likasom Finnarnes, nära förbundet med deras stora rykte för magiska kunskaper sånger, och för deras konstrika smiden och deras utmärkta vapen. Alltifrån Argonauternes tåg till Colchis äro de grekiskea och romerska sägnerna uppfyllda af dessa rykten, om »Skythernes trollska pilar», som Aischylos omtalar, och dessa Scytorum celebrata carminaspråk: latin, dem Ovidius nämner med poetisk beundran. ? Men ungefär vid samma tid, som Skytherne försvunno ur historien, uppstodo kring deras fordna hemvist i östern och norden af Europa alldeles samma sägner om de finska folken, hkahvilka, som bekant, så långt deras namn och minnen ljuda ur medeltidens dunkel, voro vida beryktade för alldeles samma företräden: den den magiska sången, och de konstrika smidena och deras skicklighet uti bågskytte. Än mer: Allt hvad man har sig bekant om Skytherne tyder på en verldsåskådning, hkenhvilken i sina hufvuddrag på ett anmärkningsvärdt sätt sfallersammanfaller med den finska. Det vore i sanning mer än underbart, om en nyare folkfamilj skulle ha ärft detta alldeles samma rykte och samma egenskaper af en äldre, utan att en närmare frändskap skulle dem emellan ägt rum.

15 Hvad böra vi sluta häraf? Böra vi med en Olof Rudbecks kolosala nationalfåfänga genast söka att tillegna det finska folket en lysande forntid, en grundad på Skythernes af de mest framstående roler i gamla historien och detras allravigtigaste inflytande på hela den gamla verldens kultur? Böra vi, pekande på dessa historiens åldriga blad, säga till andra nationer, som nu akta oss ringa och glömda, med Wns ord: »Det var jag, som plöjde hafven, Uthögg oceanens hålor, – Slätterna på marken mätte – Bergen staplade tillhopa. Såsom tredje man jag deltog i att rymdens poster fästa, i att bära himlabågen och att utströ fästets stjernor» – ?|18||156| Eller med andra ord, böra vi säga till dem: Det var vi, som ägde och beherrskade hela norra Asien samt största delen af Europa. Våra anor och våra minnen gå flera årtusenden längre tillbaka än något annat europeiskt folks. Det var vi, som täflade med Egyptierne i ålder och ursprungsvishet; – dDet var vi som kämpade med patriarken Abraham, och som befolkade det land, hvarifrån han utdrog till Palestina och som ägde gammal herrskarerätt äfven till detta område. – Det var vi som i 1,500 år beherrskade Eufratländerna, tidigare än Ninus och Semiramis, – Det tidigare än Sesostris och pyramiderna, tidigare än något annat hjelterykte från Vestasiens forntid. – Det var vi, som uppsatte konungar på Ninives thron, som gåfvo det verldsberömda Babylon dess högsta glans och utsände från vår krigarekast verldsbestormaren Nebukadnezar. – Det var vi, som besegrade Cyaxares och i 28 år beherrskade Medien, intilldess att vi utdrefvos, icke med mandom, utan med list. – Det var vi, som besegrade den aldrig förr besegrade Cyrus samt nedgjorde jemte honom på en enda dag 200,000 Perser. – Det var vi, som gäckade Darius med hans här af 700,000 man, som inbjödo honom till våra förfäders grafvar och tvungo honom till ett skymfligt och olycksbringande återtåg. – Det var vi, som slogo Filip af Macedonien och nedgjorde en del af Alexander den Stores härar. – Det var vi, som ställde Mithridates mot Romarne och utgjorde kärnan af den här, med hvilken han så många gånger hånade och besegrade dem. – Det var vi, som uppsatte Phraates på Parthernes thron och ännu engång bragte de stolte Romarne att darra. – Det var vi, som ännu i början af den kristna tideräkningen kringsvärmade romerska rikets östra gränser och aftvungo imperatorerne i Byzanz en skymflig tribut. – Ja, det var vi, som under namn af Chaldeér riktade forntiden med så djupa skatter af dess högsta vishet, dess högsta kultur.original: kultur, och Det var vi, som lemnade märken af vårt urgamla språk i hebreiskan, i grekiskan, i latinet, i de skandinaviska tungomålen. dDet var slutligen vi, som i sednare århundraden,|19||157| förjagade, förvildade och törstande efter hämd för vår röfvade storhet, återkommo under namn af Hunneroriginal: Hunnor för att ödelägga denna vesterländska kultur, som sugit sin yppersta näring af våra förfäders vishet.

16 Nej,MM. HH.Mina herrar, det är förlåtligt, om tanken på denna kedja af bragder kommer vårt hjerta att klappa. Detoriginal: Den är menskligt, om en nation som vår, en ringa, nästan förgäten spillra, fördrifven i armod ända till den bebodda jordens yttersta gräns, känne sig, likasom en gammal afsigkommen adel, bländad och lyftad af tanken på en lysande forntid. Men så mycket än denna lysande forntids tafla anslår vår fantasi och talar till vår nationalstolthet, så ger oss vskapenvetenskapen ännu ingen rätt att tillegna oss dessa glänsande bragder eller att ställa oss nära nog i medelpunkten af hela den gamla historien. Dertill behöfvas ännu mansåldrar af forskningar, ifall de någonsin leda till detta mål, och intilldess måste vi nöja oss med att blicka tillbaka öfver ett vidt fält, fullt af dimmor, der vi småningom börja att urskilja massorna, utan att ännu kunna med någon säkerhet bestämma deras individualitet. Men sSå mycket är säkert, att vi kunna tala om dessa forntida händelser och skiften som sådana, quorum pars fuimusspråk: latin, hvari våra förfäder utom allt fråga haft någon del, ehuru måttet af vår andel ännu ej kan bestämmas. Det vill säga, att Tschuderne, att de finska folken otvifvelaktigt äro verklige afkomlingar af Skytherne; men att dessa Skyther äro ett folk af så stor geografisk utbredning och ha sedermera högst sannolikt ha splittrats i så många olika, vidt skilda folkgrupper, att möjligen Tatarer, Kirgiser, Turkar, Ungrare och ännu andra nationer möjligen kunna äga samma anspråk som vi på en andel i denna Skythiska forntidssaga. – Ett faktum är dock likväl härvid för oss af största vigt och högre betydelse, än Asiens underkufvande, och det är utsigten att kunna tillegna den finska folkstammen en forntida högre kultur.

|20||158|

17 Redan innan man kunde läsa den persiska kilskriften och der fann att Perserne lånat sin skrifkonst från fornMederne, som voro af Turansk l.eller Skythisk härkomst, hade Schiefners öfvs.öfversättning af Kalevala låtit de tyska fornforskarne ana uti den finska dikten qvarlefvorna af en urgammal, numera försvunnen eller förgäten kultur vida äldre tradition, än vi förr kunnat drömma om. Gosche uttalade 1856 bestämdt den förmodan, att Kalevala stöder sig på en urkultur l.eller urmyth, som går tillbaka ända till Asiens aflägsnaste forntid.

18 »Äfven det flyktigaste gudaepos, säger han, måste hafva en urgammal basis; hHuru mycket mer ettn så omfattande, så djup och sinnrik folkdikt som Kvala? Denna dikt kan sägas ha brutit en ny bana för Vestasiens och Europas äldsta fornforskning.»

19 Lönnrot hyllar i grunden samma åsigt. Castren har uttalar den bestämdt i sin afh.afhandling om finska folkets vagga. Han anför, bland andra bevis, tvenne som i sjelfva verket äro ganska märkvärdiga, nemligen att mythen om verldsägget återfinnes uti den indiska mythen och att Sampomythen i sina grunddrag öfverensstämmer med den skandinaviska sagan om den s. k. Grotteqvarnen, på hkenhvilken jätteqvinnorna Fenja och Merja malade Frodefriden. Man kan tillägga den ofta anmärkta likheten mellan den fornpelasgiske Orfeus och Finnarnes Wn samt parallelismen mellan grekernes Prometheus och Kvalas myth om eldgnistan. Denna En sådan öfverensstämmelse kan omöjligt vara en slump, men för den och dock gifves för den ingen annan rimlig förklaring, än att mytherne haft sittett gemensamt ursprung. Man måste derföre tänka sig en tid, när Hinduer, Greker, Finnar och Skandinaver stått med hvarandra i en forntida nära beröring, hkethvilket åter tyder tillbaka således på ett nära inbördes grannskap i Asiens högländer och således, äfven på detta håll, sammanknyter vår forntid med på en fornasiatisk kultur, af hkenhvilken äfven våra förfäder varit i sin mån delaktige.

20 obs. Språk. Grekiskan, svenskan.

21 I sjelfva verket kan man i Kvala urskilja likasom fyrasvårläst p.g.a. överskrivning oligka lager af poetisk tradition, som hopat sig öfver hvarandra under tidernas lopp,|21||159| nemligen ett urgammalt, som omfattar Kvas kosmogoni, Wns sångar sångens och ordets allmakt, Sampomythen, den prometheiska eldgnistan, solens m. fl.; – vidare 2) den egendomliga finska mythen, som sedermera utbildat sig på familjelifvets helgade grund; – ytterligare 3) naturmytherna, som uppvuxit under en nyare bekantskap med nordens natur, – och slutligen den kristna mythen, som här och der inmängt sina föreställningar i den äldre urtexten. Det är den äldsta mythen som utgör uppslaget och kärnan till allt det öfriga; det är den som står på en urgammal asiatisk grund. Jag återkommer till detta ämne vid frågan om finnarnes ståndpunkt i kultur vid finska svenska eröfringens tid.

22 Men antaga vi det, på dessa grunder, som åtminstone i hög grad sannolikt, att finska folkets förfäder engång ha befunnit sig på en vida högre ståndpunkt af kultur, än detta folk numera intager, så uppstår naturligt den frågan: huru, och af hkahvilka orsaker, har ett sådant tillbakaskridande ägt rum? Och sStå vi verkligen här, tvärtemot mensklighetens skönaste hopp om en fortgående utveckling till bildning och ljus, framför det storartade sorgaspelet af en vidsträckt, öfver två verldsdelar utbredd folkstam, hkenhvilken under årtusenden, i stället att stiga, oupphörligt sjunkit från en lysande bildningsgrad till den djupa förnedring, till den barbariska förvildning, i hkenhvilken redan Tacitus fann Lapparne och i hkenhvilken de finska stamfolken i Ryssland nu befinna sig?

23 Svaret på denna hvarje sådan fråga ligger till hälften i ett folks naturanlag, till hälften i dess genomkämpade öden. Alla folk af mongolisk härkomst hafva en seg sammanhållning, en jernvilja såsnart det gäller sjelfbevarandets drift, men en svag viljekraft, när det gäller handling utåt. Med undantag af judar och zigenare Kineserne äro derpå det mest öfvertygande bevis, näst dem Finnarne. Med undantag af judar och zigenare kan intet folk af nu exsisterande folk annan stam i seghet att bevara sin egendomlighet mäta sig med det finska.