Sjuttonde Föreläsningen. 2/11 63

|155||635|

Sjuttonde Föreläsningen. 2/11 63.

1 För att få medel till Holsteins inlösen, lades nya gärder på det redan utarmade landet. Missnöjet vexte. Många begynte att åter se sig om efter den landsflyktige Karl Knutson. År 1463 gick på Distingen ett ogrundadt rykte att han skulle återkomma med tysk och polsk härsmakt och anfalla riket. Chr. skyndade öfver till Sverige, lät gripa och på det grymmaste martera några af Karls anhängare – lägga dem på pinbänk, och hänga dem på ett hkringvridet hjul med tyngder i fötterna. Ryktet härom gick ut bland folket, med det tillägg att erkebiskopen var den egentlige anstiftaren. – Ofrid i luften. Stora händelser. Vid denna tid försatte K:pels eröfring af Turkarne hela XhetenKristenheten i förskräckelse, i alla länder samlades pgarpenningar till Europas försvar mot den hotande halfmånen, och äfven i norden kringreste för detta ändamål en påflig legat. Emellertid randades tillika Rds befrielsetid från Mongoliska oket, och denna makt begynte att åter blifva en farlig granne. Kung Chr. företog sig år 1463 midsommar ett tåg till Fd mot RneRyssarne och uppbar dertill en del af den turkiska krigshjelpen. Det förslog icke: en ny skatt utskrefs af riket, och erkebiskop Jöns fick i det okära uppdraget att vara kon:s uppbördsman. När detta ej ville lyckas och Det värsta var att skatten skulle utgå äfven af kyrkans landbönder,. – dDer blef en uppresning, – e:biskopenerkebiskopen nödgades efterskänka skatten. Häröfver vredgades kung Chr. svårligen – återvände till Sthm – intog Stäket – anklagade erkebiskopen för sitt danska sv.svenska råd och skickade honom till Kphmn i fängelse. Nu blef e:biskopenerkebiskopen en martyr för kyrkans och rikets frihet. Biskop Kettil Wase i Linköping, erkebisk:serkebiskopens systerson, ställde sig i spetsen för upproret – lät ringa i stadens klockor – gick med sitt kapittel upp i Domkyrkan – nedlade vid högaltaret biskopsstaf och messesskrud, klädde sig i hjelm och harnesk – tog svärd i hand – korteligen efterföljde sin morbrors exempel 7 år förut – och svor|156||636| att icke förr nedlägga vapen, än han hämnats denna skymf emot sv.svenska kyrkans öfverhufvud. – Folket lopp till från flera håll – ishti synnerhet Dalkarlarne – och Chr., som öfverkom med en stor här till Sv., blef slutligen lockad uti ett bakhåll i Hällåakers skog i Vestmanland och led der ett så stort nederlag, att han med qvarlefvorna af sin här nödgades skynda till Kphmn Sthm – men biskop Kettil skyndade efter och tillfogade honom ett nytt nederlag vid Gryta i Uppland – hvarföre krön.krönikan sedan sade om kung Chr: »Det månde honom illa förtryta, att han var slagen af Kettil och Gryta.» Sten Sture.

2 »För det att de elände förtryckas och de fattige sucka», vill jag stå upp, säger Herren.»

3 Detta skedde i början på sommaren 1464,. och nu Kung Chr. reste tillbaka till Dmk, och biskop Kettil styrde riket som riksföreståndare. Men nu gick ett anskri i landet att Sverige var ett konungarike, icke ett prestagäll, och att man ville hafva tillbaka kung Karl. Nödtvungen lydde biskopen, och bud skickades efter Karl uti Dantzig. Utrustad af denna stad och af polske konungen med många välbemannade skepp, kom Karl vid Larsmessan samma år 1464 till Sthm och lofvade alla sina fiender glömska af det förflutna. Endast dominik. munken, som förrådt kung Karls gömda skatt, och en myntmästare, som af honom mottagit en stor penningesumma, dogo s. d.samma dag af förskräckelse eller af gift.

4 På Sthms slott blefvo kung Chr:s qvarlemnade danske herrar hårdt belägrade, och slutligen fångne. K. (Rönnov, Thure Bjelke) och bBiskop Kettil hade för dem väntat en dryg lösen. I stället lät Karl med sin vanliga godtrogenhet förleda sig, och medan biskopen var borta på i fält mot öfrige danskar i landet, förleda sig att gifva fångarna fria utan lösen. Detta förtröt biskop Kettil så, att han sade Karl vara återkommen till rikets olycka och skref i hemlighet till kung Chr., bedjande honom gifva erkebiskopen lös. Detta gjorde Chr. med glädje, afbön i Kphmn, sände prelaten åter hem – och derom säges, att värre gåfva kunde han aldrig gifva kung Karl och Sveriges rike.

|157||637|

5 Knappt var denne tvedrägtens demon åter lössläppt i riket, innan Karl plötsligen såg sig öfvergifven af biskop Kettil, rådet och sina flesta anhängare samt innan kort – tidigt på våren vintern 1465 – sjelf belägrad i Sthms slott. Endast Dalkarlarne ryckte fram till hans bistånd, men äfven de öfvertalades af biskop Kettil att vända om – och efter att ha lidit ett nederlag på isen utanför Riddarholmen, såg sig Karl, för andra gången öfvergifven, förrådd och tvungen att d. 31 Jan. afsäga sig kronan mot den tarfliga förläningen af Raseborgs slott i Fd. – Att sv.svenska folket – så bönder som herrar – lät detta opåtaldt ske, bevisar mer än något annat det förderfliga vankelmod och den förvirring i rättsbegreppen, som då inrotat sig till följd af de många och långa inbördes krigen.

6 Så djupt sjunken var nu kung Karls makt, att han länge måste vara gäst uti Svartbrödraklostret i Åbo, innan Eskil Banér, som då innehade Raseborgs slott, till honom utlemnade denna förläning – och så litet ägde han qvar af sin fordna rikedom, att han icke förmådde betala 50 mark, som han var skyldig i Sthm – hvarföre original: man har den man berättar af honom bekanta yttrandet: »Sålänge jag var herre till Fågelvik – Då var jag både mäktig och rik – Men sedan jag blef konung öfver Svea land – Så vardt jag en arm och olycklig man.»

7 Svenska folket fick dyrt betala herrarnes sina storas herrars hersklystnad och sitt eget vankelmod. De två 3/4 derpå följande åren så blefvo den feodala näfrättens och det hierarkiska öfvermodets mest lysande tid uti Sverige, under det att demokratiskt sjelfsvåld från de krigiske böndernes sida bidrog att öka förvirringen. Erkebiskop Jöns Bengtson O. regerade Sverige från AlmareStäk och biskop Kettil Wase från Stockholms slott – unde Det hette att de inte ville underkasta sig denett nytt konungaval, men deras rätta mening säges ha varit att skifta riket i fyra delar sig och sina vänner emellan. Fd Bland dessa var Fd en, och var i sj .v.sjelfva verket då fullkomligt oberoende under sin mäktige höfding Erik Axelson Tott, hkenhvilken här regerade med en sje oberoende konungs makt och godtycke. – Men icke ens om detta skifte blefvo prelaterne ense,|158||638| utan begynte då nödtvungne ånyo se sig om efter kung Kristian. När detta blef bekant, begynte andra bildade sig ett motparti och valde Fds beherrskare Erik Ax. Tott till Riksföreståndare. Andra åter, med Sturarne i spetsen begynte ånyo ropa på kung Karl, och så funnos tre partier, som söndersleto riket och lågo i fejd med hvarandra. Rikets tillstånd var förskräckligt. Den ena adelsmannen låg i fejd med den andra, stormade hans sin fiendes befästade gård och mördade hans tjenare. Beväpnade hopar genomtågade landet, förföljde hvarandra och plundrade allmogen. Ingenstädes fanns ordning, ingenstädes säkerhet. Bönderne sjelfve togo parti; somliga för den ena, somliga för den andra; landskap stod mot landskap, socken mot socken:, broder mot broder, – värre än under de vilda tider,nana mellan Albrecht och Margaretha, när ty då hade åtm. bönderne ännu icke fått vanan att till- och afsätta konungar efter stundens godtycke,. Dessutom – och då sällan ett ondt kommer ensamt, – utbrast pesten ånyo i riket.

8 När detta oväsende varat i nära två år, begynte folket att tröttna. Nils Sture flydde till E. A. T. Sturarne och Tottarne ingingo en förlikning. och och sedan Ivar Axelson T. förmälde sig med Karls dotter Magdalena, och Den rike Nils Sture hämtade bruden från Wadstena,. och Nu öfverenskommo de att åter inkalla kung Karl. Den tappre biskop Kettil Wase, mera soldat än prest, dog af pesten år 1466, och med honom föll äfven erkebiskopens fastaste stöd. Detn bek förr så öfvermodige prelaten begynte att kände luften tung af åskmoln på fasta landet och smög sig öfver till Öland. Der upplefde han ännu den bittra harmen att åter veta förnimma Karl Knutsons vara återkomst till riket och kronan, men och denna förödmjukelse kunde han icke bära, utan dog kort derpå, följd af sitt folks förbannelse och efterverldens oblidkeliga dom uti häfderna. öfver hans förrädiska handlingar.

9 St Mårtensdag år 1467 återvände Karl från Raseborg till Sthm, der han nu för tredje gången blef hyllad till konung. Men eEn mäktig svallvåg gick likväl ännu af den förra stormen, och det var den djerfve herr Erik Karlson Wase, broder till biskop Kettil. Denne sjelfrådige herre företog sig att för egen räkning utsträcka handen efter Sveriges krona, som denna tid satt så löst på en konungs hufvud,. och Lystnaden kom likväl ½ sekel för bittida, likasom herr Eriks profetia till sin hustru etc. dDet är betecknande för tiden, att det var stora|159||639| bondehärar, som kämpade mot hvarandra under Sturar och Wasar. i denna fejd. SWasar och Sturar lågo nu uti fejd. Under Wasabaneret kämpade Upplänningarne,original: Upplänningarne Westmän och Nerikeboer ända till 30,000 man starke, 800 hofm. mot sin laglige konung. och slogo hans fältherre Bo Dyre Bonde. Under Sturebaneret kämpade Dalkarlar, Sörmlänningar och Roslagsboer, väl 20000 man för Kung Karls krona. – I början var lyckan med Wasarhopen –ne – de slogo kon:s fältherre Bo Dyre Bonde, och lyckades genom förrädare skingra Sten Stures här. Nu stodo Wasarne nära kronan målet och herr Erik skref till sin hustru att hon nästa år skulle bära Sveriges krona. Profetian kom dock ett halft sekel för bittida. Vid Upphöga färja två mil från Fahlun kom det till ett stort slag mellan bondehärarna – Sturarne segrade, Wasahären blef totalt slagen och dess anförare måste fly ur riket. Ett lika öde hade kung Christian, som åter föll in i landet, och nusvårtytt satt ändtligen Karl Knutson, stödd på Tottar och Sturar, trygg på sin vacklande thron. Än engång hade skickelsen inlöst hans ungdoms spådomar, men blott för att låta honom som obestridd konung sluta sin stormiga lefnad. Karl VIII Knutson dog den 18 Maj 1470 62 år gammal på Sthms slott, sedan han utnämnt Sten Sture till riksföreståndare och förmanat honom att icke eftersträfva krona och konunganamn;. »dDenna ärelystnad – sade den döende konungen – har bräckt min lycka och kostat mitt lif.» – Hans ungdomsfel hade hårda pröfningar luttrat. En god menniska svag regent, hade förtjenar han dock som mskamenniska efterverldens blida dom för mycken hjertats godhet, och han skulle under mindre stormiga tider, utan tvifvel mindre frestande tider utan tvifvel ha noga räknadt, har han som sådan efterlemnat minnet af en ädel riddersman, i månget afs.afseende värd att älskas, alltid att beklagas.

10 Det har varit och blir än vidare nödigt att ingå i dessa detaljer ur sv.svenska historien, icke för att söka vår finska historia i en svag och osjelfständig reflex af dessa händelser, dessa tidskiften i Sverige, – utan för att belysa vår egen dunkla forntid med liknande förhållanden på andra sidan hafvet och för att genom jemförelsen de många motsatser jemförelsen visar oss tydligare fatta Fds sjelfständiga utveckling – nationalitetsarbetet i f.finska historien. Jag öfvergår derföre åter till vårt egentliga ämne.

|160||640|

11 RepetitionRepetition 26/4 67. Carl VIII: 1448–57. Christian 57–64. Kettil W: – Sturarne 10 Aug. 64–31 Jan. 65. Interregnum Carl – 65. – Bondehärar. Mårtensdag 67. † 18 Maj 1470. Fd.

12 De många statshvälfningar, som än förde Karl Knutson, än hans medtäflare till makten, kändes i Fd endast som svaga efterdyningar af den storm, hkenhvilken upprörde norden. I stället att, som de sv.svenska biskoparne, ytterligare upphetsa de lössläppta lidelserna, gjorde Fds biskopar allt hvad de förmådde för att tygla och lugna dem. Ingen af dessa våra andlige fäder har veterligen någonsin afklädt sin skrud inför St Henriks skrinoriginal: skrid och påtagit hjelm och brynja för att, som biskoparne Kett Jöns Bengtson och Kettil Wase, personligen draga i härnad mot sin lagliga verldsliga öfverhet. Ingen af våra biskopar har någonsin legat i uppenbar fejd med sitt domkapittel eller sin församling, – ingen heller under hela kath.katholska tiden blifvit afsatt eller landsförvist eller annars, utse under så många vexlande och mot hvarandra fientliga styrelser, drabbad af den verldsliga maktens straffande arm. Orsaken dertill är tvåfaldig: – först de f.finska biskoparnes kloka och moderata politik, som aktade sig att gifva den verldsl. makten förevändning att inblanda sig i kyrkans angelägenheter – och sedan det stora inflytande hos folket, hkethvilket biskoparne i Åbo visste att bibehålla och öka, både genom deras personliga egenskaper och genom den förmedlande ställning de visste att intaga till Fds förmån. I dessa rättslösa tider, när makten så ofta bytte innehafvare, vande sig f.finska folket att uti sin ständigt lagliga, visa, loyala andlige öfverherde skåda den verklige bevakaren, den laglige representanten af dess intressen; – och mot denne biskop, bakom hkenhvilken stod folket, aktade sig konungen för i dag och konungen för i morgon, jemte deras höfvidsmän uti landet, att stöta för hufvudet uti oträngdt mål. – Men hos folket bibehöll denen sådan, dent lagliga rättstillståndets permanens uti Fd, tillika rättsbegreppen vida mer orubbade, än i det dåvarande Sverige – Just genom kath.katholska kyrkans inflytande fick den lagliga ordningen här entt slags gudomlig helgd, – fick häfd, fick rot|161||641| uti folkets vanor och tänkesätt. Det var först i en senare tidsålder, när Gustaf Wasa och reformationen hade nedsatt kyrkans anseende genom att göra henne till statens tjenarinna, – det var först då, då när hon kyrkan icke mera hade makt att försonande träda emellan, – när Fds tyngdpunkt förflyttades från Åbo till Sthm, – det var först då som rättsbegreppen äfven i Fd hotades af förvildning, och och det var först då man såg äfven här – såsom arméer af bönder rycka i fält för partiändamål, såsom Sveriges bönder gjorde under 14 och 1500 talen. – Nu, medan Åbo var landets verkliga medelpunkt, utgick derifrån lösen för dagen – och utgick på det lugnande, förmedlande sätt jag nyss anmärkte. Ståthållarne i Åbo och slottshöfdingarne i Tavastehus, Wiborg, Raseborg, Kastelholm, Korsholm o. s. v. fortforo att af och tillsättas af partierna i Sthm – stodo således merändels i beroende utaf dem och vexlade med dem politik. Folket förhöll sig – väl icke passivt kände väl maktens påtryckning, många följde utan tvifv.svårtytt höfding., men dess flertalets politik var kyrkans, och kyrkans politik åter gick i Fd ut på att er i verldsliga ting erkänna hvad man i våra dagar kallar fait accomplispråk: franska, det afslutade faktum, – d. v. s. hålla vid det bestående så länge som möjligt, men – när detta icke mera lät göra sig – erkänna den hvarje den nya makten, som endast den satt vid styret med lagliga former, antingen då denna makt var dansk eller svensk. Vi finna just vid denna tid tvenne bevis derpå. När neml. Erik af Pommern blef afsatt, ville sv.svenska rådet vinna Ff.Finnarne för den nya ordningen och medgaf dem betydliga lättnader i utskylderna. När Karl Knutson blef konung, fann han dessa lättnader alltför stora och upphäfdemupphäfde dem. Här Detta hade till följd ett uppror i Vestra Fd, men biskop Tavast lade sig emellan, och folket hörsammade hans uppmaning, och resningen stillades utan blodsutgjutelse. – Andra exemplet huru folket fick sin lösen från Åbo inträffade 1457. Det var då erkebiskop Jöns Bengtson höjde upprorsfanan emot sin konung. Man bör komma ihåg att Karl Kn. hade vågat utsträcka|162||642| sin beskattningen till sin hand efter kyrkans gods och angripata en af dess dyrbaraste förmåner, friheten för lekmän att göra testamenten till kyrkan. Detta synes ha förlamat hindrat denna annars mot Karl så vänligt stämda f.finska kyrkan att lägga sitt ord i vågskålen till hans förmån, och folket, som denna gång förgäfves väntade lösen från Åbo, tog denna tystnad för ett öfvergifvande af kon:s sak. Nu voro sågo hierarkerne i Åbo af sina intressen hotade och slöto sig till erkebiskopens parti. Följden deraf var att nästan hela en stor del af Fd afföll från Karl, oaktadt hans höfdingar beherrskade slotten följde den mäktige Erik Axelsons föredöme och förledd af danske anhängare, afföll från Karl, medan likväl Östra Fd med Wiborg i det längsta försvarade den afsatte konungens sak, ja hotade att hellre gifva sig under RneRyssarne, än erkänna det danska väldet. Först när den nyss utn.utnämnde riksföreståndaren Erik Axelson Tott på sommaren 1457 öfverkom hit med en stark krigsmakt, intog de öfriga slotten och belägrade Wiborg, nödgades slutligen äfven detta fäste gifva sig, sedan de belägrande skjutit eld i ett hömagasin, hvaraf största delen af staden lades i aska. – Karl Kn:s residens i Wiborg.

13 Så nedlade Ff.Finnarne ena gången på kyrkans uppmaning sina vapen, mot Karl Kn., menandra gången grepo de åter samma till vapen emot samma konung, emedan kyrkan teg och emedan de ant sannolikt infalla i den tron att de försvarade dess sak, för hkenhvilken en erkebiskop stod i spetsen.

14 Vid denna tid hvilade den mäktige biskop Magnus Tavast redan länge sina trötta ben uti Helga lekamenskapellet i Åbo domkyrka och hade efterträdts af sin systerson XVIII. Olaus Magni, hkenhvilken – såsom den 18:de från St He i ord finske öfverherden – satt på St Henriks stol från 1450 till 1460. Född på Rungo gård i Piikkis samt uppfostrad och rikligt understödd af sin morbroder, hade han länge studerat i Paris, der ett särskildt gymnasium l.eller kollegium fanns inrättadt för svynglingar från Sv. och Finland och i denna den tidens lärdaste stad efterhand uppnått de högsta lärda värdigheter – blifvit icke blott magister, utan äfven baccalaureus i vunnit|163||643| theologisk grad, blifvit lektor i de moraliska vskapernevetenskaperna – hkethvilket embete då motsvarade professorsvärdigheten – vidare pedagogist eller en af dem som utvalde univ:s stu docenter – och slutligen rektor vid samma univ:t, hkenhvilken höga värdighet innehades tjensteman årligen valdes och, som det tyckes, af politik stundom tillföll valdes äfvenbland utmärkte män ifrån norden. Dessa utmärkelser måste Olaus M. ha vunnit redan före 1438, då han nämnes som domprost i Åbo; han säges också någon tid ha innehaft Kyrkslätt pastorat. Han var således en mycket lärd, dertill också mycket klok och vältalig prelat, som ganska säkert medförde till Fd icke blott den tidens högsta bildning, utan äfven de f en stor verldskännedom och de finare seder, för med hkahvilka fransmännen då redan begynte att utmärka sig öfverglänsa andra nationer. sSintt biskopsembete mottog han af påfvens egen hand Nicolaus uti Rom; jubelåret 1450; och dervid betalade biskopen till påfvens skattkammare och tjenstemän 364 dukater. Beklagligen känna vi föga om det inflytande han bisk. Olof med dessa så sällsynta företräden utöfvade på finska kyrkan och folket; vi kunna blott förmoda att det måste ha varit välgörande och bildande. Det vill likväl synas, som skulle den utmärkta lärdomen biskop Olausof varit en mera lärd, än praktisk man – två egenskaper, hkahvilka, som man vet, icke alltid finnas förenade – och som skulle hans stora verldserfarenhet af den stora verlden gjort honom mindre intresserad af hvad som föregick närmast omkring honom. Ty ehuru det säges att han som domprost suttit uti kon. Kristofers och som biskop uti kon. Karl VIII:s rådskammare, vet har man icke att han några spår af hans politiska verksamhet, icke ens i i någon af de statshvälfningar, som under hans tid orodade Fd och norden,original: norden. om icke deri, att han skall personligen inför domstol ha försvarat den biskopl. stolens rättigheter. Personligen tillgifven Karl Knutson, kunde råkade han, som vi ha sett, vid erkebiskopens uppror uti en svår mellanhand, både derföre att emedan upproret på sin fana inskrifvit kyrkans rättigheter och emedan erkebiskopen, till namnet åtm., fortfor att vara hans närmaste förman. Han synes derföre ha låtit händelserna gå sin gång och konungen falla, utan att våga inblanda sig deruti. lemnat denna omsorg åt sin myndige domprost Kon. Bitz. Dominik.klostret i Wiborg – Fransiskanerklostret i Raumo. 11,000 jungfrurs altare.

15 Dog i Åbo 14601458 brann domk. antänd af blixten och en del af staden