Tjugunionde Föreläsningen. 23/11 63

|258||741|

Tjugunionde Föreläsningen. 23/11 63.

1 Vid sin afresa hade kung Kristian tillsatt erkebiskopen Gustaf Trolle att föra regeringen under hans frånvaro, väl vetande att erkebisk. medgenom Sthms blodbad ohjelpligen brutit med svenska partiet och sålt sig med kropp och själ åt det danska väldet. Didrik Slagheck, i folkets ögon ansedd som den egentl. anstiftaren af blodbadet, hade belönats med Skara biskopsstift, som blifvit ledigt, när bisk. Vincentius nedlade sitt grå hufvud på stupstocken. Jöns Beldenacke åter hade blifvit biskop i Strengnäs. Dessa tre värdige embetsbröder – allesamman sådane, att att de genom sina personer och sina handlingar måste i grund förstöra den kath.katholska hierarkins anseende – hkethvilket också kung Kr. troligen beräknat – voro nu Gustaf Eriksons närmaste och främsta motståndare vid början af befrielsekriget. På sin sida hade de rikets råd och Sthms borge magistrat, sådana dessa då voro sammansatta – med Gorius och Klaus Boye i spetsen (tjock). Denna regeringen utfärdade varningsbref till olika flera delar af landet, med ringa verkan. Redan d. 10 Febr. 1521 inberättade dessa samma nitiske medhjelpare till kon. Kr. att »något uppror väckts utaf G. Erikson och torde sprida sig till flera landsorter». Undsättning begärdes, Sthm befästades än starkare; – man ser att G. Er:sons första steg i spetsen för hans bönder kom marken att darra under Danskarnes fötter.

2 Erkeb. G. Trolle kände luften i Sverige qvalmig och begaf sig redan i Juli till Dmk; der han ledsvårtytt men ingenting slites så fort, som despoters redskap, och den stolte prelaten led den förödmjukelsen att af konungen mottagas med köld och förebråelser.

3 Undertiden hade G. delat sin här, så att hvarje landskaps bönder fingo på sin lott att belägra närmaste slott. Biskoparne: Brask på Munkeboda. På sommaren skalladesammankallade han en herredag i Vadstena – 70 herrar af adel. och dertill mMenige man begynte sorla – erbjödo honom kronan, den han vägrade att emottaga.|259||742| Den 24 Aug. blef han hyllad som riksföreståndare – och Sv. hade nu åter en laglig regering. vVid denna tid skyndade G. att öfverflytta befrielsekriget äfven till Fd. Först Kastelhm Hemg v. Brockenhus: Lyder Frisman. Envige: hvem slottet skulle tillhöra. Hgs försigtighet – ny anför.anförare – Lyder: Jag strider för alla fruar och jungfrur i Dmk. – Hg: Och jag för min herre G. E. Hg föll – Lyder stormade.

4 Vi finDettaFinland var då fullkomligt underlagdt danska väldet och styrdes, efter Hg Gadds död, dels af biskop Arvid med låtsadt nit för kung Kr:s sak, dels af de danska höfdingarne på slotten, hkahvilka och särskildt af kungens höfvidsman Wulf v. Grevensdorp, hkenhvilken utan tvifvel hade i uppdrag att noga bevaka biskopens steg,. mMen så väl förstod bisk. A. att insöfdeva af denne, att han W. v. Gr. inrapporterade till kungen huru biskopen var tingens nya ordning synnerligen tillgifven. I landet funnos utan tvifvel delade tänkesätt, likasom i Sverige, ty vi finna spår, af att Dd.Danskarne äfven här haft ett icke obetydligt parti ibland bönderne, som af under Sturarnes föregående styrelse lidit mer för mycket, för att dessa kunnat vara synnerligen älskade här i Fd. Stockholms blodbad hade äfven här väckt den stor bestörtning, så mycket mer som det fortsattes också i Fd. Men mera öfvergifvet än f.finska adeln satt dock till större delen qvar i orubbadt bo – folket vände som vanligt sina blickar till Åbo och såg der sin biskop hylla kung Kr., ja skenbart uppträda som hans nitiske anhängare – G. Erson Wasa var här ännu föga känd; – danska höfdingarne desto mera – slottens besättningar hade blifvit förstärkta genom den krigshär Hg Gadd öfverfört till Finland – Detta allt gjorde att Ff.Finnarne bidade alltså hvad komma skulle, och ingen hand rörde sig ännu mot inkräktarens välde. – Då företog sig insåg G. Erikson, nyss blefven riksföreståndare, att alla hans mödor vore förgäfves och ingen säkerhet att vänta för sv.svenska saken, sålänge DD.Danskarne innehade det vigtiga Fd. original: i I Sept. 1521 hitsändae han – ensom några säga, en krigshär, hkethvilket är föga troligt, medan han så väl behöfde sitt folk i Sverige – mMen enligt Messenii uppgift sände han endast några käcka män, passande till anförare för en uppresning i Finland.oläsligt p.g.a. konservering/inbindning Skillnaden i dessa berättelser är af vigt – ty i förra fallet skulle det ha varit sv.svenskarne – i senare fallet Ff.Finnarne, som i vårt land började befrielsekriget. Och vid nogare granskning af källorna, särdeles kon. Kr:s bref till Ff.Finnarne denna tid, finna vi att dermed måste högst sannolikt tillgått på följande sätt.

|260||743|

5 Gustaf öfversände i Sept. till Fd Nils Arvidson Westgöthe – en krigare af bepröfvad trohet – måhända åtföljd af några vapenkunnige män – för att förmå Ff.Finnarne resa sig mot det danska väldet. Med honom förenade sig snart tvenne tappre finske adelsmän: Henrik Jönsson till Haga på Åland och Nils Månson Grabbe till Grabbacka. Dessa tre män satte sig i förbindelse med den öfriga f.finska adeln och begynte uppresningen i vestra Fd. Detta måtte ha gått gick,svårläst p.g.a. strykning raskt,. efter vi rRedan i November se desse män sågo de sig i stånd att rycka fram med en här att belägra Åbo. Detta hade hade väl knappt varit möjligt, derest icke biskop Arvid, som annu så nyss förut betygat kung Kristian »sin trohet och nit i yttersta måtto», plötsligen afkastat masken och låtit all sin sorg öfver fosterlandets förnedring, all sin länge qväfda harm emot den blodige inkräktaren, all utbrista i öppet uppror. Här framstår Fds ädle kyrkofurste siste ädle hierark åter med ens i sin sanna dager som främste målsman för fosterlandets sak. Allt det nödtvungna förödmjukande hyckleri, hvarmed han sedan mer än ett år varit tvungen att föra tyrannen bakom ljuset, – all den fläck, som denna en sådan förställning varit nära att utan förskyllan kasta på biskop A:s fordna tillgifvenhet för Sturarne och på hans minne för efterverlden – det kastade han nu ifrån sig, vid första utsigt till räddning för landets frihet. Biskop Arvid hade förut varit den ende en af de få biskopar i hela Sveriges rike, som icke förrådt sitt lands sak för att under en unionskonung fika efter sjelfviska fördelar; – han, som stod så väl anskrifven hos Konung Kr., – han som i dennes namn kunde styrade landet med Fd och kunde för sig hoppas de största möjliga fördelar af unionen – han var nu den förste biskop, som i hela riket frivilligt slöt sig till Gustaf Wasas parti och frihetens fana – och han gjorde det, medan Dd.Danskarne ännu innehade alla fasta platser i Fd – han gjorde det med den största fara för sin egen person – ja, såsom utgången visade, med uppoffring af hela sin ställning och slutligen af sitt lif. Låt vara, att han tillika handlade i den kath.katholska kyrkans namn mot Kr:s redan tydligt framträdande reformationstendenser,. Kath.Katholska kyrkans sak var i detta ögonblick densamma landets egen, frihetens egen sak. Genom att så djerft och utan att väja för egen fara ansluta sig till det fosterländska partiet, har biskop A.|261||744| på ett lysande sätt afslutat den kath.katholska kyrkans dubbla verldsliga mission i Fd att gå på engång i spetsen för civilisationen och i spetsen för de nationela intressena.

6 På sitt fasta slott Kuustö, der han åtm. satt säker för en plötslig öfverrumpling af Dd.Danskarne, mottog biskop A. i hemlighet Gustaf Er:sons utskickade, och uppgjorde med dem planen till resningen. Man ser att han länge varit betänkt derpå. I källrar och hvalf af Kuustö borg hade han vid Dd:sDanskarne infall förstått att undandölja en stor mängd vapen och andra krigsförnödenheter. Menoriginal: men ännu var icke tiden kommen att öppet bryta med Dd.Danskarne. Långt in på Oktober ansågo Dd.Danskarne biskopen ännu vara dem tillgifven. Hans namn i spetsen för frihetskriget betydde redan detsamma som en armé. Oaktadt Dd.Danskarne hade många anhängare bland menige man, är det sannolikt, att synes en stor del af vestra Fd ha skyndadet till vapen, såsnart det folket fick höra att biskopen tagit parti mot Dd.Danskarne Nu kom det fördolda innehållet af Kuustö källrar väl tillpass – och de biskopen lät med höll dessa vapen och förnödenheter i beredskap för den mot Åbo anryckande f.finska hären,. och ut och lät der utdela[-]oläslig handstil tTroligen var det just vapnens utdelande detta, som öppnade Dd:sDanskarne ögon och läto dem seana biskopens verkliga tänkesätt.

7 Rapporter inkommoEmellertid kunde Dd.Danskarne icke länge förblifva i okunnighet om sv.svenska partiets stämplingar. Rapporter ingingo i sednare hälften af Oktober l.eller början af November till kon. Kristian att Gustaf Er:sons anhängare förehade något äfven i Fd. Konungen Huru uppskrämd konungen blef deraf och huru högt angelägen han var att försäkra sig om Fds besittning, visar sig tydligt af tre bref, dem man ännu har i behåll och som han med samma lägenhet afsände till Fd: I det första, dater. Kphmn d. 20 Nov. 1521, tackar han biskop A. och riksens råd i Fd för deras visade trohet och beredvillighet, sägande sig vilja vi stället vara för dem en gunstig och nådig herre; beder dem hafva noga tillsyn på allmogen, så att icke några af G. Eriksons parti »eller andra skalkar» komma till förvilla allmogen till uppror med deras lögnaktiga och vrångvisa tal, på det att icke sådane utan fastmer se till, att sådanaoriginal: sådan arga förräddare och »drafvels mskormenniskor» tillbörligen straffas. För yttermera visso|262||745| säger sig konungen åter med det första vilja rycka in i riket med en mäktig här både till häst och fot, alla sina vänner och trogne undersåter till glädje och bistånd, men deremot till näpst och straff för alla som ej akta ära, ed och redlighet eller tänka på deras eget, deras barns och barnabarns bästa. – Andra brefvet, dateradt samma dag, är adresseradt till »alle våre käre undersåter, andelige och verldslige, eho de äro eller vara kunde, som bygga och bo i Finland» och innehåller samma tacksägelser och löften, samma förmaningar att ingalunda lyssna på G. Eriksons falska tal, enär han endast söker egen makt och välde till landets förderf. Hotelsen om ettn infall istark härs anryckande upprepas. Full amnesti bevilj utlofvas för alla fordna politiska förbrytelser, och tillika uppmanas enhvar att söka rättvisa hos konungen, derest någon hade klagomål emot fogdar och andra embetsmän. »Käre vänner – säger slutar kon. – och betänken eder och edra barns välfärd till evig tid.» – Dagen derpå d. 21 Nov. tyckes konungen ytterligare ha ansett nödigt, att i ett tredje bref än vidare upprepa enahandea tacksägelser, löften och förmaningar till borgmästare, råd och menighet uti Åbo stad, med det tillägg, att om deras sjöfart förliden sommar varit »dem förhållen», så skulle de framdeles erfara, att det skett till deras eget märkeliga gagn och bästa.

8 RepetitionRepetition 10/10 67. G. W:s första strider
Brunbäck. Rensade Sv. – belägrade Sthm. Riksförestånd. 24/8 1521. Fd. – N. A. Westgöthe. B. Arv:s affall. Christians bref.

9 Sedan kon. sålunda med både löften och hotelser sökt att försäkra sig om Ff:sFinnarnes trohet, affärdade han tre dagar senare, den 24 Nov., befallning till Didrik Slaghök i Sthm att genast skicka ett fartyg med folk, byssor, värjor och proviant öfver till Fd. »Der ligger oss allsom största makt derpå», säger han; »tyhy må du ingalunda det underlåta.» – Och ytterligare anbefaller kon. i bref af den 25 Nov. sin sekreterare, mäster Gottskalk Erikson i Sthm, att ofördröjligen utskrifva åt hans brevisare Knut alla de bref, som kunde anses nödige att affärda till Fd. – Alla dessa kung Kr:s bemödandenutanför pappret (radslut) att bjuda Gustaf E:son spetsen i Fd åtminstone i Fd, sedan största delen af Sv. redan var förlorad, kommo likväl för sent till följd deraf att biskop A. förklarade sig mot honom. Hans namn i spetsen för frihetskriget betydde redan detsamma som en armé. Oaktadt Dd.Danskarne hade många anhängare bland menige man, är det sannolikt, att synes en stor del af vestra Fd ha skyndadet till vapen, såsnart det folket fick höra att biskopen tagit parti mot Dd.Danskarne Nu kom det fördolda innehållet af Kuustö källrar väl tillpass – och de biskopen lät med höll dessa vapen och förnödenheter i beredskap för den mot Åbo anryckande f.finska hären,. och ut och lät der utdela[-]oläslig handstil tTroligen var det just vapnens utdelande detta, som öppnade Dd:sDanskarnes ögon och läto dem seana biskopens verkliga tänkesätt.

|263||746|

10 Tärningen var kastad: det gallde för biskop A. var numera ingen återgång möjlig: hans vänner måste segra, eller ock var han sjelf utan räddning förlorad.

11 Cels. 160, Jmfr Mnemos. 1822.

12 V.Västra Fd råkade i gäsning, en mängd af adeln förenade sig med Nils Vestgöths här. Den 24 (25) Nov. 15201, sedan man icke mera kunde befara att tagas i flanken utaf en dansk flotta, begynte den finska hären, adel och bönder, under de tre nämnde herrarnes anförande, belägringen af Åbo slott. Wulf v. Grevensdorp var frånvarande, junker Thomas förde befälet. Jag har nämnt att Åbo slott ansågs för den tiden starkt befäst och räknades, jemte Sthm och Kalmar, för den tredje af rikets hufvudfästningar.original: hufvudfästningar Dess äldre murar äro till största delen uppförda af granit, – endast öfversta delen af tegel – och kunde således, på en tid då belägringskonsten och artilleriet voro så föga utvecklade, med framgång motstå äfven en fientlig kanonad. Förutom fyra torn (Cels.), som med deras kanoner och skyttar beherrskade hamnen l.eller elfven, var på södra norra sidan en hög mur med tredubbel vall och tvenne vallgrafvar. Det hade iI slottsbrunnen fanns rik tillgång på vatten, och när belägringshären hvarken ägde en flotta till sin disposition eller artilleri att beherrska elfmynningne, var tillförseln från sjösidan var obehindrad, så länge den ej stängdes af is, och hkethvilket detta inträffar på inre redden vanl. före jul, men på den yttre först i Jan. Belägringshären deremot saknade både flotta och artilleri, hvarmed hamnmynningen kunde gen. batteriersvårläst p.g.a. strykning beherrskas. Den förmådde således ingenting uträtta mot en så krigskunnig och tapper man, som junker Thomas med all sin grymhet onekligen var. Belägringen drog derföre ut på tiden. Kort före jul gjorde junker Thomas ett utfall mot de bela lägret, tillfogade finska hären ett betydligt nederlag och tog anförarens broder Bengt Arvidson tillfånga. I samma villervalla kastade han sig öfver staden och tog en tillfånga entt mängd antal herrar af finska adeln, som der hade qvarter. Morgonen efter slaget lät junker Thomas upphänga flera bland dessa fångar jemte herr Bengt på slottsmuren – »till ett ömkeligt ögnamöte för de belägrande Nils Arvidson», säger härom en gammal berättelse. Ännu hade likväl junker Th. flera Ff.Finnar uti sitt våld och aktade sig väl att frigifva eller utvexla dem. Undertiden hade kung Kr., högeligen förbittrad öfver upproret både i Sv. och Fd|264||747| – och – som några tillägga, på inrådan af en hans höfding hans den nämnde sekreterareoriginal: sekreteraren i Sthm mäster Gottskalk Erikson – skickat nya befallningar öfver hela riket – d. v. s. de fästen som ännu voro uti hans våld – att aflifva alla Svv.Svenskar och Ff.Finnar af någon betydenhet, dem man kunde åtkomma. Ett nytt blodbad, mindre allmänt, men icke mindre grymt, öfvergick riket. Denna bBefallningen härom kom, man vet ej huru, junker Thomas tillhanda i början af året Januari år 1522 och fann hos honom ett villigt öra. Många bland adeln och andra ansedda Ff.Finnar, som ännu försmäktade i Åbo slotts fängelser – man känner ej deras namn – ble föllo då som oskyldiga offer för svärdet eller repet. Nitet gick så långt, att junker Thomas lät döda sin egen sekreterare, som tjent honom troget och länge och hkenhvilken han sjelf visat mycken ynnest, blott för att skrifvarn var fFinne. Några få blefvo ännu sparade – bland dem en ung finsk adelsman af hög börd, Erik Fleming, son af Joachim Fleming till Qvidja, somsvårläst p.g.a. strykning en tid varit höfding i Åbo, derefter riksråd, amiral och lagman i södra Fd. f. d. höfd. i Åbo. Denna unga herre ställde sig som en så afgjord fiende till G. Erikson och deremot som en så afgjord och nitisk anhängare af danska partiet, att han lyckades bedraga sjelfve den misstänksame junker Thomas. Till en början skonades Flgs lif; snart vann lyckades han t. o. m. vinna junkerns förtroende. En dag sade sig Flg ha uttänkt ett osvikligt sätt att öfverraska och döda Ff:sFinnarnes anförare N. Vestgöthe, genom att i hast storma Åbo. Junker Th. lät lura sig af den framgång, med hkenhvilken han sjelf nyss utfört en dylik öfverrumpling och gaf under Flgs befäl ett antal af sina finska qvarlefvande finska fångar, hkahvilka först skulle gifvas till spillo vid stadens stormning, men tillika så många af sina danska och tyska knektar, som behöfdes för att bevaka Ff.Finnarne. Utfallet ägde rum; men när Flg närmade sig sv.svenska lägret, vände han och hans Ff.Finnar plötsligen sina vapen mot de åtföljande danskarne – N. Vestgöthe, i hemlighet underrättad om planen, angrep dem i ryggen, och följden var att Dd.Danskarne nedgjordes l.eller tillfångatogos till sista man, men Flg med sina följeslagare gick fri och mottogos med jubel i f.finska lägret. – Denne Erik Fleming blef sedan en af Gustaf I:s utmärktaste krigare, riksråd och amiral för sv.svenska flottan. – Men junker Th. blef så förgrymmad öfver detta nederlag, att han dagen derpå lät aflifva alla de f.finska herrar han ännu ägde i sitt våld: bland dem den högtansedde Tönne Erikson Tott, f. d. höfd. i Raseborg och bråsvårläst p.g.a. överskrivningoder till den i Thus halshuggne Åke Tott, samt lagm. i Norrf. lagsaga Henrik Stenson Renhufvud.

13 Befrielsekr.Befrielsekriget Kastelholm. Åbo – Arvid K. Junker Th. Erik Flg.

|265||748|

14 Olyckligtvis förmådde de belägrande hvarken hämna dettnna våldsbragd eller intaga slottet. Vintern förgick, och junker Th. fortfor att vara herre i borgen. Ändtligenoriginal: Ändtli kom mvid första öppet vatten Sev. Norby till Åbo den 21 Maj 1522, tvang f.finska hären att upphäfva belägringen samt försåg slottet med förstärkning och lifsmedel. För svag till motstånd, måste N. Vestgöthe med f.finska hären upphäfva belägring. samt draga sig undan åt Tavastehus. Sjelfva aftåget gaf anledning till en ny olycka. Ff.Finnarne nödgades antända en läst krut, som de förvarade i ett stenhus norrom ån, för att ej lemna det till spillo åt fienden. Af explosionen uppstod en eldsvåda, som lade nästan hela staden i aska,. Derpå sköflades staden af Dd.Danskarne till straff för sintt uppror, och hvad som bergades ur lågorna blef snart de plundrande danska soldaternes byte. När Endast Knappt 13 år hade förflutit, sedan Åbo år 1509 blef plundradt af DD.Danskarne – Denna nya olycka ruinerade staden fullkomligt, så alltta de stora landsolyckor, som i hela norden bildade en brygga af ruiner från medeltiden till nyare tiden, särskildt tycktets ha samlat sig öfver Fds dåvar. hufvudstad. – Åbo ingick i det nya tidehvarfvet som en grushög, fläckad med blod.

15 Den f.finska hären drog sig undan åt Tav:land och fattade posto vid Janakkala bro, fast besluten att der sätta sig till motvärn, om Norby skulle rycka efter dem inåt landet. Men Norby fann det försigtigast att icke aflägsna sig från sin flotta. Och nu beslöto de f.finska härförarne att dela sig, så att N. Vestgöthe och E. Fleg skulle med större delen af styrkan öfverresa till Gustaf Wasa, men Nils Grabbe med ett mindre antal qvarstadna i Fd.