Trettioförsta Föreläsningen. 4/4 65

|212|

Trettioförsta Föreläsningen. 4/4 65.

1 RepetitionRepetit. Wschau. Czarnova, Krakau 8 Okt. Hyllning. Thorn 24 Nov. Königsberg. Carl X:s plan. Jemförelse. Nationalitet Folkresning. Grymhet. Golumbo 8 Febr. JZamoisc. Jaroslav. Återtåg Sandomir Wschau 5 April, 4000 man.

2 Kärnan af sv.svenska hären var räddad, men dess sak var förlorad. Ännu innehade sv.svenska vapnen Warschau, Krakau, Thorn och en stor del af Polen, men Pol.Polackerne hade lärt sig räkna sitt antal, och mellan de båda folken hade uppstått ett dödeligt hat. Det är en gammal sanning, att vägen till förderfvet går genom hatets port, likaså säkert som vägen till sann lycka går fram öfver kristlig kärlek. När Gud vill förgöra ett folk, så öfverlemnar han det åt hatets makter. Detta har varit Pol:sPolackernes väg, som de gå än i dag, och år 1656 hafva de hatat Sv.Svenskarne med alldeles samma bitterhet, som de nu hata RneRyssarne. På våren detta år upplöste sig kriget i ett ohyggligt mördande, som slutl.slutligen vände sig mot alla lutheraner i Polen, som hkahvilka ledo grufliga misshandlingar. Munkarne. De sv.svenska trupperna underläto icke en blodig hämd, och så hade man alla fasorna eaf ett utrotningskrig, utan att de politiska syftena kommo ett steg närmare målet. Kon. C. G. sjelf, som länge smickrat sig med hoppet att vinna anhängare i Polen med mildhet och löften, förbittrades slutl.slutligen till den grad, att han i Maj utsatte formliga priser på hvarje polsk rebells hufvud, Rebeller. Den som dödat eller utlemnat en rebellisk adelsman,s hufvud skulle få till belöning hans halfva gods, och den bonde, som dödat sin rebell.rebelliske herre, skulle få friheten och sex års inkomster af den dödades gods. – Man känner icke –

3 Kon. dröjde blott några dagar i Warschau och skyndade sedan att uppsöka sina fiender. Först d. 27 Apr. fick han Czarnecki att hålla stånd vid Gnesen. Qvartianerne stridde här med sin gamla tapperhet, men lemnades i sticket af den öfriga polska hären och blefvo slagne med en förlust af mer än 3000 man. Den 21 Maj uppnådde och slog han Czarnecki för andra gången. Sv.Svenskarne och Ff.Finnarne hade nu lärt sig polackarnes stridssätt och läto icke skrämma sig af deras höga rop och häftiga rytterichoquer. De sv.svenska vapnen fingo ett kort andrum. Konungen ilade från den ena armékorpsen till den andra, han var outtröttlig, han var öfverallt, och öfverallt vann han partiela framgångar, men ingenting i det hela.

|213|

4 Den man, som anfört det första sv.svenska infallet i Polen från pommerska sidan, var F.Finnen Arvid Wittenberg. År 1651 hade han af Kristina blifvit upphöjd till friherre af Loimijoki; den 3 Jan. 1652 upphöjdes han af samma drottn.drottning till grefve af Nyborg, och hans grefskap bestod af icke mindre än 42 byar uti Kexholms län. 1655 d. 2 April blef Wbg ytterligare af Carl X upphöjd till fältmarskalk och ansågs med rätta för en af rikets pålitligaste och mest bepröfvade fältherrar af G. A:s skola. Hans första snabba framgångar i Polen ha vi redan omtalat, huru en polsk kronhär af 15000 man för honom nedlade vapen och huru han sedan var den främsta kil, som indrefs i Polens remnande rike och banade kon. väg. Staden Krakaus kapitulation af d. 7 Okt. 1655 är underteckn. af Wbg såsom kon:skonungens ombud, och det var Wbg, som d. 16 Okt. i kon:skonungens namn mottog den polska härens hyllningsed på fältet utanför Krakau. – C. G. såg sig om åt hvem han kunde anförtro Polens hufvudstad och mot slutet af året utnämnde han Wbg till kommendant i Warschau (det var första gången en finsk grefve innehaft denna förtroendepost). På vintern och våren 1656 reste sig hela Polen, och det begynte att, som man säger, kosa brändt horn uti Warschau. I början af Maj visade sig de första fientl.fientliga ryttareskarorna i hufvudstadens närhet, Sv.Svenskarne blefvo instängda i staden, med hvarje dag vexte fiendens antal och närgångenhet. Först var det Sapieha med sina lithauer; de blefvo tillbakavisade med blodiga hufvuden, men den 19 Maj kom Joh. Kas. sjelf med sin numera samlade styrka, som uppskattades till 100 à 120,000 man, och begynte belägra sin hufvudstad. – Warschau är en stad af stort omfång och var då försvaradt af vidlyftiga, men dåliga fästningsverk. Dess Staden räknade då omkr.omkring 40,000 invånares och deras sinnesstämn. mot Sv.Svenskarne och Ff.Finnarne kan man tänka. För att nu försvara dessa vidsträckta, svaga murar mot en belägrande här af 100,000 man, anförde af Polens egen konung, och tillika hålla i tygeln 40,000 invånare, uppfyllde af dödligt hat mot sina beherrskare, hade Wbg icke mer än 3000 man. Om äfven hvarochen af dem|214| åtog sig att strida mot 10, ja mot 20, syntes missförhållandet i styrka alltför stort, för att låta hoppas någon utsigt till framgång. Men Wtbg förlorade icke sitt mod och sin rådighet. Det var nu 20:de gången han förde befälet i en belägrad fästning: under sig hade han pålitlige män, såsom sin landsman Henrik Horn och Svensken Joh. Wrangel; hans folk var kärntrupper härdade i alla slags faror och mödor, män af ett mod, som icke visste hvad fruktan vill säga. När derföre Joh. Kasimir uppfordrade staden att gifva sig, svarade Wbg med ett stolt afslag. Dessa 3000 försvarade W. en hel månad igenom mot Polens förenade makt. Anfall på anfall slogs tillbaka, och redan lågo 5000 Polacker i deras blod utanför Warschaus murar. Då skickade kon. d. 19 Juni en ny parlamentär, med förklaring att om ej Wbg gaf sig, skulle Pol.Polackerne icke visa besättningen någon barmhertighet. Wbg svarade, att kon. icke borde begära något vanhedrande af en hederlig man, och här kom behöfde icke Pol.Polackerne visa sin barmhertighet, utan sin tapperhet, ty Wbg ville till sista blodsdroppen försvara den stad, som hans konung anförtrott honom. – Öfver detta svar råkade Pol.Polackerne i raseri. Kon. hade i det längsta velat undvika en allmän storm, för att icke utsätta staden för plundring, men nu, lät den 20 Juni lät han antända färdiga minor under murarna, och ski 40,000 man stormade från alla håll, understödde af Warschaus invånare från insidan. Ändock försvarade sig Wbg och hans lilla skara med ett oförlikneligt hjeltemod från kl. 5 på morg.morgonen ända till omkr.omkring 3 på e. m. När Pol.Polackerne inträngde från alla håll, mötte dem Sv.Svenskar och Ff.Finnar i husen och på gårdarna och drefvo dem gång efter gång tillbaka, utan andrum och hvila, intilldess att han slutl.slutligen endast 900 man af desse tappre återstodo; – då först, kringhvärfd på alla håll sidor och medan en del af staden redan var intagen, begärde Wbg att kapitulera. – För att rädda staden, samtyckte Joh. Kasimir, men det var för sent, de vilda, roflystna skarorna af polskt landtfolk upphäfde höga rop ropade på förräderi och|215| ville nedhugga parlamentärerne. Wbg med sin lilla skara inneslöt sig i ett kloster och beslöt att sälja sitt lif så dyrt som möjligt. För sin räddning hade han att tacka endast Czarneckis ädelmod, som med egen lifsfara höll sina ursinnige landsmän tillbaka, och så undertecknades en kapitulation, hvari den sv.svenska besättn. beviljades fritt aftåg med deras enskilda egendom, men mot det att allt som var polskt byte skulle återlemnas. Staden W. föll nu i Pol:sPolackernes händer. För att tillfredsställa den rasande hopen, nödgades kon. lemna ett antal armeniska handelsbodar till plundring och utdela med hela sin krigskassa mätta deras rofgirighet, men det berättas, att natten derpå kon:skonungens öfverstar måste anlita sv.svenska besättningens biträde för att skydda staden mot plundring. – Dagen derpå fick den sv.svenska garnisonen aftåga, men när Wbg med höga rop beskylldes att ha varit den som förledt sv.svenska kon. till krig emot Polen, vågade icke den svage Joh. Kas. hålla sitt löfte mot honom, utan afsände den tappre fältmarskalken, jemte flera af hans högre officerare, som fångar till fästn.fästningen Zamoisc. Här slutade Arv. Wittenbg sina dagar i fångenskap följande år, 1657. – Han var, bland månge berömde krigare, som utgått från Fd, en af de berömdaste, och han slöt sin långa bragdrika krigarebana med detta försvar af Warschau, som endast behöft en bättre sak, för att vara ett bland de mest lysande, som krigshistorien i någon tid har att uppvisa. Mod, rådighet i faran och en äkta finsk ihärdighet i alla hans företag utmärkte denne ryktbare man. Till sin person beskrifves han som en liten fetlagd man af frimodigt väsende, mera krigare än hofman. Han talade väl, med både urskiljning och styrka, samt alltid med mycken anspråkslöshet, när det gällde honom sjelf. Af främmande språk kände han endast tyskan och synes för öfrigt icke haft högre bildning än många andra af den tidens fältherrar. – Wbg hade år 1650 tillöst sig en graf i Åbo domk., men begrofs likväl uti Riddarholmskyrkan i Sthm. Med hans son Johan Leonard † 1679 utgick hans ätt. – 1826 Sv. Akad.Svenska Akademien, Franzén, medalj: venturi tela tonantisspråk: latin. en örn med blixten mellan klorna

|216|

5 Förgäfves hade kon. gifvit sin broder hert. Adolf Johan befallning att undsätta Warschau, medan han sjelf belägrade det trotsiga, frisinnade Danzig. W. föll och D. undsattes af en hotande holländsk flotta. När tillika entt anfall väntades från Rd, och det begynte »gäsa på alla sidor», skyndade kon. att afsluta ett nytt förbund med kurf. af Brandbg, som fick löfte om 4 palatinater af Storpolen, mot förbindelse att förena sin här med den svenska. D. 17 Juni skedde föreningen, och nu ryckte den förbundna hären, 22,000 m.man stark, i ilmarscher framåt för att undsätta Warschau. På vägen mötte underrättelsen om stadens fall. Detta var i moraliskt mer än i militäriskt hänseende ett kännbart slag för de sv.svenska vapnen, och C. G. beslöt att uptplåna intrycket deraf med en hufvuddrabbning. Fiendernes antal vexte med hvar dag, och ingen tid var att förlora. Allt måste sättas på ett kort, annars var spelet förloradt.

6 Den stora här, som Joh. Kas. samlat vid Warschau, bestod för det mesta af irreguliera, tr i hast uppbådade och illa beväpnade trupper utan disciplin, utan lydnad och ordning. Knappt hade staden blifvit eröfrad och allt hopp om vidare byte syntes förloradt, innan en stor del af dessa halfvilda horder skingrades åt olika håll, just de dagar etc. – Så hade Joh. Kas. enligt sannolik beräkning omkr.omkring 60,000 (?) man, när de båda kon. ändtl.ändtligen stodo i hvarandras åsyn d. 18 Juli 1656, – en styrka, i alla fall talrik nog, för att injaga fruktan hos kurf. af Brandbg. Han afstyrkte striden, men C. G. var fast i sitt beslut och lät hären anrycka i full slagordning.

7 Polska armén stod uppställd vid venstra högra stranden af Weichselfloden S. V.N. O. om Warschau och stödde sin v.vänstra flygel mot floden, sin högra mot Bjalenka skogen, med förskansningar framför centern och talrikt rytteri på flyglarna., fronten mot norr – Joh. Kasimir – drottn. Det var lithauerne – under hela natten lät kon. öfverföra armén till denna sida. – Pol.Polackerne voro så säkra om segern – »Jag skall gifva Svv.Svenskarne till frukost åt mina tatarer, och kurf.kurfursten skall jag sätta der hvarken sol eller måne skiner på honom.»konsekvensändrat/normaliserat

|217|

8 Mellan båda härarna låg en smal slätt. – Sv.Svenska armén hade till höger skogen floden, till venster skogen, fronten mot norr söder. Högra sv.svenska flygeln anfördes af kon. sjelf, och under honom kommenderade prins Adolf Joh., gen. Douglas, markgrefv. af Baden och pfaltzgr. af Sultzbach. Här stodo fyra reg.regementen kavalleri, Upplänn., Smålänngar, Östgöthar och Finnar, de sistn. under Fab. Berndes; bak Ff.Finnarne ytterst – bakom dem i andra linien tyskt kavalleri. Venstra flygeln anfördes af kurfursten och bestod mest af brandenburgare samt ett reg.regemente Vestgötha rytteri. Centern anfördes af brandenb. gen.brandenburgska generalen Otto Sparre och bestod af svenskt infanteri, jemte Upplan 10 brigader brandb.brandenburgskt inf fotfolk. – Det led redan mot aftonen, och en trupp kavalleri under Cl. Tott skickades att rekognoscera fiendens ställning. Dagen hade varit het och torr, fältet var höljdt i moln af damm utaf hästarnas hofvar, och innan Tott kunde ana det, befann han sig tätt under Lithauernes skansar. Här uppstod den första striden. Tott kastadeoriginal: Kastade fienden kallblodigt tillbaka och retirerade. – Ungefär vid samma tid hade äfven pfaltzgr. af Sultzbach med högra flygelns främsta linie, utan att veta det, kommit tätt under fiendens kanoner, som begynte att öppna en förödande eld. Han drog sig något tillbaka, men emedan terrängen var trång, nödgades han sv.svenska och f. kav.finska kavalleriet tillbringa qvällen och en del af natten utsatt för fiendens kanoner. – Fientl. kavall.Fientligt kavalleri gjorde ett försök att afskära sv.svenska förtrupperna, men jagades tillbaka af kon. sjelf – första dagen.

9 Under natten bivuakerade armén under bar himmel och i full slagordning. Tidigt på morg.morgonen företogo kon. och kurf.kurfursten i förening en rörelse, hkenhvilken, utförd gentemot en öfverlägsen fiendene, var ytterst farlig, men tillika ett mästerstycke af manövrering. Venstra flyg.flygeln under kurf.kurfursten drog sig neml.nemligen åt venster och besatte några skogiga höjder i fiendens flank, under det att högra sv.svenska flygeln först en tid stod stilla och skyddade rörelsen|218| men sedan, drog sig bakom den avancerade v.vänstra flygelns rygg och uppställde sig till venster, hvarigenom slagordningen alldeles förändrades och bildade ungefär en rät vinkel mot den förra sv.svenska slagordningen, så att det numera var kurf.kurfursten som stod på högra och kon. på ve.venstra flygeln, centern emellan dem. En sådan rörelse kunde endast utföras af de bäst disciplinerade och krigsvana trupper, men måste, om den lyckades, blifva afgörande för segern, emedan den förvirrade alla fiendens dispositioner och tog honom med hela sv.svenska makten i sidan. Betog fienden alla fördelar af berg, moras, vatten, vind, sol och damm. Och det lyckades, men ej utan strid och faror. Gång efter gång tatarer. – Efter dem kommo polska husarer och qvartianer – de hade samma öde – jagades i moraset och nedhöggos. Skogen antändes – byarna antändes – omgifven af rök, lågor och fiender, fullbordade sv.svenska hären den förvånande omsvängningen, så att de vid qvällens inbrott stodo i en halmånformig ställning hotande från öster den fientliga ställn.ställningen Pol.Polackerne retirerade inom sitt befästade läger. – Joh. Kas. – drottn. Lovisa Maria. – Andra dagen.

10 Tredje dagen inbröt, som skulle afgöra den långvariga och hårdnackade striden. Det blef en mulen, qvalmig dag, NO vind, damm, rök och moln mot Pol.Polackerne – Bivuak. – Kon. lät storma en förskansad höjd framför förstaden Praga, den intogs efter en häftig strid. – Pol.Polackernes uppmärksamhet vändes ditåt – de lemnade sitt art.artilleri med svag betäckn.betäckning – kurfursten tog det – då begynte venstra polska flygeln att fly öfver på br.bron öfver W. – Förvirring – Kon. gick till anfall – men högra p.polska flygeln afbidade ej – snart vild flykt – p. infant.polska infanteriet kom undan – kavaller.kavalleriet jagades i morasen – hela sitt artilleri, läger, tross, 8000 man, uttröttade – några 100 m.man