Fjortonde Föreläsningen. 16 Okt. 1871

|89||107|

Fjortonde Föreläsningen. 16 Okt. 1871.

1 Kärr och mossar. Till dalbottnarna höra äfven de flesta kärr och mossar, uppkomne af uttorkade sjöar, således vittnande om en fortgående minskning af Finlands vattenytor. Den del af Finlands kärr och mossar upptaga, enligt Gyldéns beräkning, icke mindre än 2,280 gegrogr. □ mil, eller en tredjedel af landets hela yta. Detta är det område, som återstår att eröfra för Finlands jordbruk, och det är utrymme nog; – det är ett konungarike i omfång; – det är det underjordiska hafvet, med hkethvilket odlingen befinner sig i en beständig kamp på lif och död. DetMan får icke betrakta kärr och mossar såsom nstationära naturfenomen,er, hkahvilka skulle bibehålla sig i samma utsträckning, der de icke utdikas af odlaren. Naturkrafterna äro aldrig stat overksama, aldrig stillastående. Kärr och mossar, hkahvilka beteckna förvildningen i motsats mot odlingen, äro i ett beständigt framskridande der de icke förminskas. Genom en naturprocess, hvarom jag framdeles skall nämna mera, förstöres den högre vegetationen och lemnar plats för de lägre, högnordiska kryptogamerna. När Klimatet,svårläst p.g.a. strykning lemnadtts att ostördt verka, leder uppkomma samlingar af stagnerande vatten med alla deras följder, och sålunda är Finland underkastadt faran af en beständig förvildningsprocess. Det behöfves stor ihärdighet, stor klokhet och mycket arbete, för att icke allenast motverka polarmakternas förstörande inverkan, utan äfven föra odlingen framåt i dessa nordliga bygder.

|90||108|

2 Kärr, mossar, källor. Icke alla kärr och mossar tillhöra likväl dalbottnarna. Vi ha nu betraktat dalgränserna och dalbottnarna, det vill säga höjder och sjöar; – det åsterstår nu att nämna något om det mellanliggande landet, d. v. s. dalarnas sidosluttningar. Dit höra också de kärrtrakter, som bildas af underjordiska vatten, som hkahvilka rinna ned utför sluttningen från en ofvanliggande höjd eller dalbotten.

3 Alla sluttningar med lösare jordmån äro på detta sätt underminerade. Ofta är det blott källådror, som i många krökningar sippra igenom jorden,. stundom Dessa innehållande nästan alltid något upplöst mineraliskt ämne, som gör källvattnet hårdt, som vi kalla det, utan att detta alltid märkes i lukt eller smak. Det vanligaste ämnet, som aldrig saknas i godt källvatten, är alltid kolsyran. Det dernäst vanliga, som anträffas i otaligt många bland Finlands källor, är jernet. När det finnes till någon betydligare del upplöst i vattnet, ger det vattnet en bläcksmak, som också utmärker våra flesta helsokällor. Af jernets stärkande egenskaper beror det allmänna bruket af sådana helsovatten.

4 Källådrorna bilda sig vanligen i sandjord och i allmhtallmänhet något fastare jordmån, der de kunna bibehålla sitt engång antagna lopp. Men i mycket lös jordmån, t. ex. pöslera, kunna ej vattenådrorna hålla en bestämd riktning, utan sprida sig åt alla håll, än i gölar, än i lös dy och gyttja, och deraf uppstå sluttningens kärr, som under vissa förhållanden också antaga karakteren af mossar. Vi veta t. ex., att Saimas|91||109| södra fjärdar äro belägna 256 fot öfver hafsytan, – alltså ha vi mellan Saima och Finska viken en sluttning af samma höjd. En del af sluttningens vatten utrinner visserligen i dagen genom Soskuanjoki och Juustilanjoki i Juustilajärvi sjö, som står i förbindelse med Suomenvedenpohja och Wiborgska viken. Men Nnär man nu gräfde Saima kanal, fann man i närheten af Rättijärvi ensjö en mosse, benämnd Pälli, der neddrifna pålar af ända till 7 famnars längd ej togo botten. Det fordrades ett oerhördt arbete, för att leda kanalen genom en sådan afgrund, och kanalen måste i sjelfva verket göra en krökning förbi de djupaste kärrtrakterna. (?) Men Detta Pälli är endast en kärrsluttning, der en del af Saimas vatten stagnerat under sitt underjordiska lopp från insjön till hafvet. Och sådana kärrtrakter finnas många i landet. Det är icke ens alltid möjligt att utdika dem, emedan man icke alltid lyckas få tillräckliga aflopp, för de långs sluttningen påträngande vattenmassorna.

5 Kärr, floder. För öfrigt utmärkes sluttningen af de i dagen rinnande vattnen: bäckar, åar och floder. Sådana ha vi oräkneligt många och af alla dimensioner, från regnbäckens eller Systerbäcks lilla plaskande vattenåder ända till Kemis och Wuoksens väldiga vattenmassor. Kemielf är Finlands största flod, såsom flod betraktad, ty dess lopp är det längsta och dess flodsystem det vidsträcktaste. Men såväl i vattenmassa, som i sin egenskap af utloppsränna för ett stort område, har Kemi han mflera medtäflare, hkahvilka göra honom rangen stridig. De vida Saimavattnens utlopp i Wuoksi, Päjänes utlopp i Kymmene, Näsijärvisystemets utlopp i Kumo och Oulujärvis utlopp i Uleå elf, – alla dessa insjöstymerinsjösystemer bilda mäktiga aflopp, der deras vatten sammanflöda.|92||110| Floderna. Det är således svårt att uppställa någon egentlig rangordning för Finlands floder. Deras genomgående karakter är att vara sjöarnas utloppsrännor: – att likasom afsluta de vida sjösystemer, som i vårt land upptaga flodsystemernas plats. I denna egenskap intaga de stora sjösystemernas utlopp första rangen. Derefter de mindre och slutgenslutligen de korta vattendragen vid kusterna, hvilkas flesta tillflöden komma från kärr och skogstrakter och som derföre äro mera beroende af t vinterns och sommarns nederbörd. Vattenståndet i alla våra elfvar, likasom i sjöarna, står naturligtvis lägre efter snöfattiga vintrar och torra somrar. Men största afvikelserna finner man i kustfloderna, hkashvilkas vatten i torra somrar uttorkar till obetydliga bäckar. I Kemi-elf, inom hvars vattensystem blott en stor sjö förekommer, varierar vattenståndet ända till 6 famnar = 36 fot, mellan högsta vårflod och lägsta sommarstånd. Öfverhufvud står vattnet i våra floder högst i Maj, och Juni, faller i Juli, stiger åter i Augusti och September, men faller ånyo, och stundom ganska lågt, i Oktober och nästföre isläggningen. Emedan flodens vatten då vanligen ytterligare afdunstar till följd af kölden, bildas ofta ett mellanrum mellan den isen och den rinnande flodytan under isen (Sara Wns berättelse). Men när snön smälter i April, stiger den undre flodytan och uppfyller mellanrummet. Allt mera vatten nedrinner under isen: slutligen stiger den undre flodytan så högt, att den spränger istäcket öfver sig|93||111| Islossningar. Deraf förklaras fenomenet af de stora, fasta isblock, som nedflyta utför floderna vid islossningen i slutet af April, under Maj eller i början af Juni, alltefter ortens nordliga läge och vårens beskaffenhet. Vårsolens inverkan har väl förtunnat istäcket, men icke genombrännt det: – det är det undre vattnet, som spränger bojan. Islo När snösmältningen fortgår långsamt om våren, blir islossningen också lindrig och sker småningom, stundom i flera omgångar och nästan omärkligt. Men har vintern varit snörik och snön smälter hastigt om våren, utan mellankommande nattfroster, har man att vänta en våldsam islossning. Denna naturföreteelse kan då vara utomordentligt praktfull, i shetsynnerhet i de nordliga elfvarna, der öfvergången från full vinter till vår och sommar stundom sker inom ett par veckor. De med ett åsklikt dån nedstörtande ismassorna, stocka sig då i forsar och smala ställen af floden, upptorna sig till isberg af en betydlig höjd och tillstänga vattnets aflopp. En öfversvämning uppstår då vid ofvanom dammen; blandadt med isstycken, strömmar vattnet in öfver fält, byar och städer, bortför skogar, broar, qvarnar, och andra byggnader bortsköljer matjorden från åkerfälten och lemnar i dess ställe flodens dyiga slamm. Lyckligtvis är denna förödelse af kort varaktighet. Den stigande vattenmassan trycker tillika med hela sin tyngd på isdammen, spränger den efter några få timmars förlopp, och den befriade floden uppsöker åter sin fordna fåra till hafvet.

|94||112|

6 Floderna. Vid islossningstiden är vattnet i våra floder alltid grumligt, men under vanliga förhållanden beror dess klarhet af flodens källor. Alla tillflöden från kärrtrakter äro icke blott af en brunaktig färg, utan äfven dess deras smak röjer spår af kärrsyran, ishtisynnerhet vid lågt vatten. Dermot utmärka sig de elfvar, som rinna ur klara insjöar genom sitt färglösa, genomskinliga vatten. Flodvattnet är äfven löst, i motsats mot källornas, och stundom nästan kemiskt rent. Deraf beror t. ex. Nevavattnets klara färg, men ohelsosama egenskaper.

7 Floderna utmärka djupaste rännan af en dalsluttning. Mot denna ränna utgör hela flodsystemets område en sidosluttning. Men äfven flodbädden i inskränktare betydelse har sina sidosluttningar. Vi finna dem stränderna stundom branta, klippiga, skogbevuxna, stundom kala och lågsluttande. Det förra är regeln vid flodens öfra lopp, det sednare vid dess nedra lopp och dess mynning. De flesta af våra större floder bilda deltaländer vid utloppet; och kringflyta då mindre öar; men endast Kymmene och Wuoksi grena sig i flera utloppsmynningar. Några, såsom Uleå, störta sig utför en fors i hafvet. Alla flod finska floder utan undantag äro ha under sitt lopp många forsar att genomkämpa. I Torneå elf räknar man ända till 60, i Uleå mellan 20 och 30, i Kumo 40. Om forsarnas uppkomst har jag redan talat och sökt visa huru de beständigt nybildas och förändras genom landhöjningens inverkan och vårfloderna.

8 Det är egendomligt för floderna, att de aldrig sammanblanda sitt vatten. Ofta skiljas deras bäddar af helt smala områden, men de for sammanflyta icke, de gå sina engång bestämda pa vägar till hafvet parallelt med hvarandra. Kustdalarne äro genomfårade af sådana rännor.|95||113| Wuoksi är den enda af Finlands floder, som vid sitt nedra lopp bildar sidosjöar eller

9 Mon. Till sluttningen höra äfven landets slätter. Det största slättland i Finland är den österbottniska kustdalen, ett långsluttande alluvialland, af som från narmare från höjder af 6 till 800 fot långsamt sänker sig emot hafvet. Äfven detta slättland är långtifrån jemnt: det afbrytes på många ställen af kullar och flodrännor. Slätter af mindre dimensioner ser man i alla kustdalar: stundom af ofruktbar sandjord, stundom bördig lerjord. Men i det inre af landet är slätten merändels hård sandmo. Mon med dess hårda sandvall, i hkenhvilken endast den högresta furan och den bleka ljungen finna sin tarfliga näring, är, näst jemte sjöarna, den mest karakteristiska naturföreteelse Finland har att erbjuda. Dess yta är icke slät, utan lindrigt vågformig. Den ger en afbrytes stundom af en bergsklack, stundom af en kulle, stundom af en sjö; men det hela ger intrycket af ödemarkens storartade, ensliga lugn, som sällan störes af en enstaka mskoboningmenniskoboning. Äfven Skandinavien har moar; men på den smala landsträckan mellan fjällryggen och hafvet hinner denna naturföreteelse icke utveckla sig till sin fulla kraft. Likaså finnas moar i öster om oss på det ryska slättlandet; men här saknas åter den grund af granit, som gifver mon sin fasthet. Det är endast i Finland, som mon haft både utrymme och underlag, för att utveckla sig i hela sin mäktiga storhet. Den genomkorsar här landet i flera riktningar af stundom betydligt omfång.|96||114| Mon. Skärgårdar. Den, så att säga, påtrycker hela det inre Finland sin ensliga, sorgbundna storhet. Den Sådan mon är, sådant är folket uti dess grunddrag. Mon med sina furor är det finska allvaret sjelf, återspegladt uti naturen. Förgäfves söker odlingen att lägga mon under sitt herravälde. Den är obetvingelig: mskanmenniskan kan afkläda dess skönhet, hon kan nedhugga dess skogar furor och svedja dess ljung, men hon kan icke tvinga den att underkasta sig plogen en högre odling. Mon blir en dålig åker, der nat ödemarken snart ånyo återtager sin rätt; men mon blir aldrig en trädgård, aldrig ett hem för naturens öfverflöd eller det glada behaget. Det enda, som mildrar hans allvar, är den mörka, lugna vattenspegel, som glittrar här och der mellan furornas grenar. Men dDetta oaktadt måste vi älska mon, emedan han för oss har ett så starkt hemlandstycke; han är den fasta kärnan af vårt land, och han trycker sitt allvar in i vår själ.

10 Jag bör ännu tillägga några ord om våra skärgårdar. De tyckas stå likasom utom landets periferi, men äro i sjelfva verket en fortsättning af dess dalsystemer. Skärgårdarna visa oss nu samma anblick, som fordom fastlandet, när det för det mesta stod under vatten = Skärgårdarne äro den del af Finland, som ännu icke fullständigt höjt sig öfver hafsytan. Vi veta också, att skärgårdarne ännu i dag vexa till inför våra ögon, ishtisynnerhet vid Nordvestra kusten. Det är ingen tillfällighet, att några af våra kuster äro kala och sakna, om icke enskilda öar och holmar, likväl egentl. skärgårdar, medan andra delar af kusten äro rikt, ja till öfverflöd bekransade med dessa gröna utposter i sjön. Der en skärgård finnes, der utlöpa alltid en eller|97||115| flera höjdkedjor i hafvet och försvinna under dess yta. Men emedan dessa höjdkedjor, under hafsytan, liksom på fastlandet, bestå af ojemna toppar, åsar och hällar med mellanliggande dalgångar, ser man deras öfversta delar höja sig öfver vattnet, medan de mellanliggande dalgångarna, dalbottnarna och deras sluttningar äro betäckta af hafvet. Löper deremot ingen höjdkedja ut i hafvet, är kusten kal. – Ålands rika skärgård t. ex. består af utgör en fortsättning af Salp den hela södra Finland från Ö. till V. genomstrykande Salpausselkä, som i nejden af Åbo dykar under hafvet, men längre vesterut åter uppreser talrika toppar och kullar öfver hafsytan. Ekenäs skärgård är på samma sätt ingenting annat, än topparna af en höjdkedja, benämnd Lohjanselkä, hvars synliga ändpunkt utlöper i Hangöudd, men som österom Hangö bildar under hafsytan en bergstrakt, hvars åsar, och hällar och med sina toppar, åtskilda af dalgångar, uppresa sig öfver hafsytan.