Elfte Föreläsningen. 19/2 67

Lukuteksti

Elfte Föreläsningen. 19/2 67.

1 Dunkla hågkomster af ett förgånget folk spöka ännu här och der vid kring Dvina som sagor, dem ingen tror. Spår af gamla jordvallar och igengrodda kanaler vittna ännu om forntida stora befästningar och en längesedan försvunnen odling. Den nuvar. befolkningen består till en del af de inflyttade ryssar, till en del af Karelare, de fordne Bjarmernes afkomlingar, den grekiska bekännelsen, ryska seder och r.ryska tjenstemän under seklernas lopp alltmera aflägsnat ifrån den f.finska nationaliteten. Men alldeles utdödt är icke det gamla Bjarmaminnet hos befolkn. i Arkang. guvernem. Det for qvarlefver i språket, som är finskt, ehuru blandadt med ryska ord, – i runosången, som här lefvat längre på folkets läppar, emedan den grek. bekännelsen stad nöjt sig med yttre former och för resten lemnat den gamle hedningen i orubbadt bo, – slutligen äfven i en qvarlefva af det gamla bjarmiska handelslynnet. De välbekanta Laukkuryssarne, som med renslen på ryggen kringvandra vårt land och som på sednare tider blifvit med och utan skäl ett slags fågelfritt byte för länsmän och landsfiskaler, ha dock gamla historiska anspråk på gästvänskap i Fd, – de äro ingenting annat än en qvarlefva af de gamle Bjarmerne och deras betydligt utvecklade lemma startfödgenikommentar. De fordna indiska varorna äro nu förvandlade till krämaregods från Lybeck – Jumalatemplets skatter finnas nu i staden Arkangels kassakistor, och dit har allt ännu Ff:ssvårläst p.g.a. strykning en stor del af Fds silfver strömmat, innan lemma startmyntreformenkommentar dämde afloppen. – Kalevala har till en del blifvit kontant betald – Wuokkiniemi

|57|

2 Bjarmerne kunna i mer än ett afseende kallas den f.finska folkstammens judar, utkorade framför andra till makt och bildning, men fallet, förgånget och likväl icke dödt, derpå förströdda kring alla delar af norden och dock vandrande än omkring för guld och vinning. Från dem nu vi äfven Deras till oss komna GlaGamla Testamente är det gamla hedniska Kvala, som kan kallas denhkethvilket den f.finska nationaliteten är i begrepp att bygga sin nytestamentliga, sin af xdomenskristendomenskristendomens allt förädlande ande genomströmmade tidsålder, och på detta sätt uppstår i historien ett förgånget folk under nya, kraftigare lifsformer.

Karelarne.

3 Det, som vi nu kalla finska folket, fanns icke för 700 år tillbaka. Det fanns en mängd närmare l.eller fjermare med hvarandra beslägtade folk af samma stam, och dessa folk åter bestodo af närmare l.eller fjäermare befryndade slägter, som endast i krigstid lydde ett gemensamt utvaldt öfverhufvud. Det är bekant, att dessa vida kringspriddakastade spillror af en fordom gemensam folkstam ännu i 9:de seklet af vår tideräkning, innan slaviska folk hade sprängt deras leder, sträckte sig i en oafbruten kedja från Altai i HögAsien ända till F. Vikens, Ösjöns och Ishafvets vestra kuster. Efter att denna folkkedja sannolikt under mer än ett årtusende varit i rörelse mot nordvest sydl. folkvandring, inträffade under nästa halfva årtusende ett stillestånd och l.eller rättare en rubbning omkastn i kedjan. Den långa kedjans vestligaste förkämpe Qvenernes krigiska folk, blef tillbakakastad från Skandin. och gick förlorad – Bjarmernes lika kraftfulla och än mäktigare folk miste sin lifsåder i handeln och gick förlorad – Svenskar från Sv. och Svenskar fr.från Novgorod – Slaväner, tyskar, tatarer, indrefvo den|56| ena kilen efter den andra mellan länkarna af kedjan. Histori Från denna tid begynnerte historiens arbete som en gäsningsprocess bland denna myrstack af folk, och en svag stråle af häfdernas fackla föll från vester och söder på några af de närmast kringtumlande folkhordernagrupperna.

4 Af de längst åt NV. framskjutna folken begynner man vid denna tid, d. v. s. i medlet af 9:de seklet, igenkänna tvenne nära beslägtade, men dock redan bestämdt från hvarandra åtskilda grupper, dem vi, med afseende å deras senare ställning till hvarandra, kunna kalla den ostfinska och den vestfinska gruppen.

5 Den ostf.ostfinska gruppens stamfolk var Karelarne, Karjalaisetspråk: finska, hkashvilkas namn vanligen härledts från karjaspråk: finska, boskap, men sannolikare uppkom af den skandin. benämningen Kyrialer Kyrialand – som fanns redan i 8:de seklet – då äfven F. Viken kallades Kyrialabottn. Af Hos RneRyssarne voro Karelarne tidigare kända under benämn. Savolotscheskaja Tschudspråk: ryska – Karelarnese först 1143. Deras område var det vattendränkta låglandet söderom Hvita hafvet med M:selkä i vester, Bjelosero i söder – de östra gränserne obestämda = guvv.guvernementerne Archangel, Olonetz, Wologda. Kola halfö Karelski BerekhLadogas N. och östra kuster – Ladoga centralpunkten. Här fördelade de sig i två grupper – de östra Karelarne (Bjarmerne och Petschererne), de vestra l.eller Ff.FinnarnemMellan dem fanns ingen egentl. gräns – de aflägsnare voro mindre, de närmare åter mera beroende af den Bjarmiska hufvudmakten. Också finna vi att de vestra Karelarnes historia börjar der Bjarmernes slutar. När Karel. invandrat? – Småningom. – Men sålänge deras tyngdpunkt varlåg i öster, var den vestra kolonis. mindre betydande. De vestra Karelarne framskj Afskiljandet Bjarmiska rikets undergång och RnesRyssarnes framträngande långs Dvina kastade de östra Karelarne på de vestra|57| och föranledde utan tvifvel stora omflyttningar. En del Karelare trängdes längre vesterut, bosatte sig kring Saima vattnen, der sannolikt spridda kolonier funnos redan förut, och utbildade sig der till en egen varietet, Savolaksarne – namnet ärvar ej kändt förrän medlet af 14:de seklet (?) lemma startHartman: Kranierkommentar – En annan del af Karelarne trängdes åt NW och s:smultosammansmulto der med Qvenerfolk till Uleåborgs läns befolkning. Att Qvener och Karelare voro beslägtade folk, kan icke betviflas – men Qv.Qvenerne voro ej blott en underafdeln. af Karelarne – Qv.Qvenerne förut –

6 I 8:de. Krig med Qvenerne – i 9:de seklet – Erik Wäderhatts plundringar härtåg i Kyrialabottn – två motsatta punkter – – 1143 finner man Karel. i fejd mot Tavasterne – sex år derefter i förbund med Novgoroderne – och detta förbund fortfor ännu ett sekel efter Erik d. h. och första sv.svenska eröfringen än frivilligt, än tvunget. Tid efter annan tribut – deremellan oberoende och deltogo stredo af roflystnad mer än af politisk beräkning vid Novgorods sida. – Den böjelse och den skicklighet för handel, som utmärkte de östra Karelarne, förnekade sig ej heller hos de vestra – Björkö. – Påfliga bullor 1221, 29, 30 som strängt förbjuda den alla katholiker att handla mot Xhetenskristenhetens fiender »Karelare, Ingrer och Ryssar». – Välstånd, förloradt, sedan Karelen blef gränsprovins – Det Karelska folkelementet graviterade fortfarande åt öster – der var deras massa och deras gamla hemland. – På Fds nuvar. område voro ansågo de länge sig som gäster. Huru freden i NötebgNöteborg hade på dem en ytterst ofördelaktig inverkan och likasom afhögg hälften af F.Finska folkets högra arm, – har jag redan anmärkt och skall vidare omnämna.

|58|

7 Karelarne utgöra den jemförelsevis lifligare, lättrörligare, för alla intryck mottagligare hälften utaf det f.finska lynnet

8 Den andra l.eller vestfinska folkgrenen kallar sig sjelf sjel Hämäläisetspråk: finska och något vestligare Suomalaisetspråk: finska. Af RneRyssarne kallas de Jam l.eller Jäm, hkethvilket ej är annat än ordet Hämspråk: finska böjdt efter ryska tungan, som ej kan uttala en aspiration i början af ordet, och deraf har man namnet Jemer, som brukas af några förff.författare Men af Svv.Svenskarne kallas detta folk Tavaster. Nu ha fornforskarne länge haft den fixa idén, att alla folknamn i Fd skulle härledas af kärrtrakter, – således Fennen kärr Suo-malaisetspråk: finska, Hämäläisetspråk: finska af Hämspråk: finska, ett gammalt ord, som försvunnit ur f.finskan, men ännu återfinnes i estniskan och betyder sumpmark – Taw-ester – Det f.finska namnet har på detta sätt undergått en grundlig vattenkur. Men nu är förh.förhållandet, att detta namn uppkommit och varit kändt på helt andra orter, än vårt land, – så att väl föga Lapparne på Norges fjäll l.eller finnarne på Smålands torra hedar kunnat i tiden få sina namn af Fds kärr. FenSamHämäläinenspråk: finskaTaw-ester.

9 Dessa Tavaster stodo i den stora asiatiska folkkedjan närmast söderom Karelarne och inryckte i Fd söderom Ladoga. (7–8–början af 12 seklet.) – Jag tror att dessa gissningar lida af samma fel som så många, neml. det att föreställa sig folkens invandring i massor och på en gång. Det är tvärtom af flera skäl, bl. a. af den stympade folkdialekten, sannolikt, att den vestligaste förgreningen af Tavasterne, den som innehade det sedan s. k. Eg.  FdSumerne|59| inkommit tidigare än de öfriga, sannolikt troligen redan i 2:dra l.eller 3:dje seklet af vår tideräkning, hkethvilket kan for och på det sätt, att icke på engång, utan slägtvis Påfvebullorna göra en bestämd skillnad mellan Sumer och Tavaster, och r.ryska krönikan, som alltid kallar Tav.Tavasterne Jemer, kallar Åbo år 1318 Sumernes stad. – Likväl måste vi antaga, så att en kedja af sådana tav.tavastländska kolonier under sekler bildades långs hela sydkusten af vårt land från Ladogas södra kust ända till Aurajokis. Denna kuststräcka i ö. och v. var Tav:sTavasternes ursprungliga område i Fd – men derifrån gingo de småningom uppför Kymmene och Borgå till Päjäne, uppför Wanda, Haliko m. fl. åar till Wanajawesi, – uppför Kumo till Näsijärvis vattensystem, och äfven denna invandring skedde genom sekler, men påskyndades kanhända genom Ssvårtyttv:sSvenskarnes fotfäste i Nyland och genom E. heliges tåg – Men under det att Tav.Tavasterne i södra och S. V. Fd gingo utbredde sig uppåt floderna, – gick denna kolonisation vid Vestkusten utföre de östb.österbottniska floderna – medan ännu i 15:de seklet stora obygder lågo obebodda i det inre af landet. På detta sätt är det lika vanskligt att bestämma huru Tav.Tavasterne inha inflyttat den eller den tiden, det l.eller det seklet, emedan inflyttningen varit i beständigt fortgående ända till närheten af våra dagar, då vi slutl. finna se Fd fördeladt i tvenne nära nog lika stora hälfter mellan de två folkgrenarna, likväl så att Karel. med den östra hälften fått på sin lott mera berg och insjöar, Tav.Tavasterne åter med vestra hälften mera moar, floch floddalar.

10 Jemerne (Tav.Tavasterne) framträda alltifrån 9:de seklet som ett af de mest krigiska folk. Deras kärna stod då söderom Ladoga och de försvarade sig der med största tapperhet mot Kar.Karelarne i norr och Slavänerne i söder.

|60|

11 Hela den äldre r.ryska krönikan genljuder af stridsbraket från jemernas härtåg – och denna krönika skrifven af deras fiender, vittnar om ett tappert, frihetsälskande folk. – Efter 1149 inträffar en märklig paus – de r.ryska krönik. tiga helt stilla. Orsaken. – Men derefter börjar krigslarmet ånyo – och nu gäller det icke mer – regellösa fejder och plundringståg – utan den börjande konflikten mellan tvenne starka välden, det sv.svenska och det ryska, hvarunder Tav.Tavasterne alltmera indragas i det sv.svenska intresset, medan Karelarne vidhålla det r.ryska – och Fd således vacklar åt tvenne sidor – slitas klämmas emellan tvenne sköldar – vattnar tvenne lägers slagfält med sina stridande söners blod, – intill dess att kampen mot ett främmande öfvervälde slutligen för de af seklers hat förvillade bröderna under samma fana – och ur detta brödrafamntag ändtligen framgår dent faktum vi nu kalla det finska folket.

12 62. III:88

13 Karelare och Tavaster äro det f.finska folkets båda armar. HkenHvilken af dem är den högra, hkenhvilken den venstra? Tänker man sig f.finska folket vändt emot nordpolen, likasom en utpost för msklighetenmenskligheten, görande front mot förintelsen, på den post. – då blifva Karelarne högra armen, och i sj. v.sjelfva verket ha de trängt längst i norr – Tänker man sig åter det f.finska folket vändt mot söder, mot ljuset och mot Europa och msklighetenmenskligheten, då är visserligen Tavastefolket dess högra arm, som inhöstat bildningens skördar. – Men mellan dem vid deras sida står ännu ett tredje folkelement: Den sv.svenska kolonisationen. sid. 64.

14 RepetitionRepetition. Karelarne Invandring. Bjarmernas inv. Gränser. Förbund. Handel. Tavasterne. Namn. Invandring Sumer. Sydsträckan. Kolonier uppåt. R. krönikan. F. folket.

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    stycke – textställe – kommentar

    1 födgeni förmåga att slå sig fram.

    1 myntreformen Myntreformen i november 1865 hade gjort silvermyntet (i praktiken finska marken) till enda lagliga betalningsmedel i storfurstendömet Finland.

    5 Hartman: Kranier Carl Daniel von Haartman, »Försök att bestämma den genuina racen af de i Finland boende folk, som tala Finska», Acta Societatis Scientiarum Fennicæ II. 2. (1847), s. 845–860.

    Faksimile