Tolfte Föreläsningen. 31/3 55

|92||257|

Elfte Tolfte Föreläsningen. 2831/3 55. (Se sid. 91.)

1 Alla theorier öfver jordens daning instämma deri, att urtiden, eller de långa perioder, som närmast föregingo menniskans tillkomst på jorden, voro underkastade stora hvälfningar, der flera geologi berg- och jordformationer, flera vext- och djurgenerationer successivt uppstodo och beåter begrofvos under de sammanstörtande elementerna. Det är fullkomligt enligt med dessa samma läror, likasom också fullkomligt bevist, att en stor del af dessa omhvälfningar skett genom ofantliga vattufloder, som öfversvämmat de flesta nu bebodda länder på jorden. Så långt går traditionen hand i hand med vskapenvetenskapen. Så långt ha vi också rätt att konstatera ett faktum, nemligen det, att Finlands hela område engång varit betäckt af hafs oceanens vågorna. Men den punkt der de skiljas, det är just frågan huru vattnet fallit ut, d. v. s. huru jorden blifvit beboelig. På denna punkt har geologin understundom kommit i krig med den mosaiska traditionen, understundom likväl förlikts med den, och man har ett förtjenstfullt arbete af tyska geologen Andreas Wagner, hvari han bevisar den mosaiska urkun skapelsehistoriens väsentliga öfverensstämmelse med vskapensvetenskapens nyaste resultater.

2 Men för att hålla oss endast till Finland, så ha vi rätt att gå ett steg längre: härvattnet har icke allenast i urtiden gått betydligt högre än nu; det har gifvits anr en i en senare tid, då menniskor redan funnits och förstått att befara vattnen med skepp, gått åtminstone 200, men fot öfver dess nuvarande yta, ty annars kan man ej förklara skeppsbryggan och dithörande i Åkerssjö vid Trollhättan, ej heller skeppsvraken funna på Simsjö berg, i Pyhäjoki och på flera ställen af Sverige. Det må lemnas derhän, om denna vattuflod är identisk med syndafloden eller med rullstensfloden eller med båda. Säkert är det synes, hvad också bevisas af vattenränderna vid Altenfjord, att denna stora öfversvämning, som påtagligen uppkommit af öfvergående naturrevolutioner, fallit hastigt tillbaka, icke långsamt, ty skulle man tänka sig tvåhundrafots vatten fallande lika långsamt som nu, så skulle dertill fordras en tidsrymd af minst 5000 och efter den sydfinska landhöjdningens måttstock 10,000 år. Vidare blir det|93||258| af flera skäl, deribland den af Nordensköld observerade vatt jättegrytan vid Degerö – troligt, att före, likasom efter den stora öfversvämningen vattnet stått betydligt lägre än medan den varade. obs. Wahlenberg om sv. jordens daning. Härigenom bildar den sednaste stora vattufloden likasom en gränsskillnad mellan tvenne olika epoker perioder i finska jordens daning,. och dDessa epoker perioder bli derigenom fyra nu fem till antalet. Den första och äldsta perioden omfattar en tidrymd fullkomligt okänd till dess längd, under hvilken hela landet var betäckt af verldshafvet urtiden, under hvilken vulkaniska krafter drefvo fram den grund, på hvilken Finland hvilar, dess fasta granit, dess icke höga, men vidsträckta urberghällar, blandade med jemte gneis, och glimmerskiffer och andra ber stenarter, hvilkas ursprung ur elden är omisskänneligt. Under denna period var fanns egentligen hvarken land eller sjö, hvarken vexter eller djur; den sjudande heta jordmassan, omgifven af en tjock dunstkrets af vattenångor, som bortskymde solens och stjernornas sken, begynte först småningom afsvalna och antaga bestämda former i dent dittills smältande kaos. Dennat var denna bildningsperiod, som den heliga skrift utmärker under bilden af skapelsens första dagar. »Urtidens kännemärke, säger Geijer, tyckes ha varit ännu oåtskilda elementer, ett ännu i dessas sammanfattning verkande och derföre blott kaotiskt lif. I skriftens sublima skapelsehistoria följer derföre på de första varde! ett åtskiljande af ljuset från mörkret, af det vattenaktiga ofvan fästet från det vattenaktiga under fästet, slutligen af det våta från det torra och dermed af haf från land. I den mån denna söndring försiggick, fördelade sig äfven under ljusets inflytande det förut allmänna elementariska lifvet i särskilda yttringar och slutligen gestalter, hvarmed den organiska naturen äfven alltmer skilde sig från den oorganiska, eller den, hvilken man i komparativ, icke i absolut mening kallar den liflösa. Ty denSkillnaden är att den oorganiska naturen lefver ett kosmiskt lif och beherrskas af krafter, som gå utom vår jord och som derföre voro enväldiga i vår planets urtid, då deremot den organ. naturen regeras af lagar, som för vår jord äro egendomliga och derföre utvecklade sig först när hon vunnit en viss grad af sjelfständighet. Tills, liksom i skapelsehistoriens början, äfven i dess slut skaparen omedelbarast framträder, neml.nemligen i frambringandet af menniskan, hvilken såsom ett blott naturalster vore oförklarlig och derföre i sin daning visar oss tillbaka på skapelsens urkraft.»svårläst p.g.a. inbindning/konservering

|94||259|

3 Enligt Berzelii theori, inträffade detta första varde ljus! som tillika var det första särskiljandet af elementerna, derigenom att den yttre jordskorpan hunnit afsvalna till under 100 graders värme, d. v. s. den temperatur vattnet behöfver för att från gasformen öfvergå till liqvid. En del af Dden täta dunstkretsen afsatte sig nu till en del i ofantliga vattenmassor och i samma mån klarnade luften och ljuset bröt genom de dittills ogenomträngliga dunsterna. Från denna tid kan man räkna den andra perioden, som omfattar senare delen af urtiden och under hvilken vattnet frambragte en mängd berg- och jordformationer, af hkahvilka Finland visserligen ej äger en sådan mångfald, som månget annat land, likväl många talrika nog, för att vittna om denna stora öfvergångsperiod. Derunder bildade sig också här de s. k. öfvergångsformationerna, alluvialbildningarna, depopter ur vattnet, sandstenen, som likväl är sällsynt i vårt land, alunskiffern, som förekommer allmänt nog, kalkbergen, som bilda så mäktiga gångar vid Finlands södra kust – vidare talkjorden, tälgstenen, ställsten, kritan, ännu de flesta och allmännaste jordarterna, leran, pösleran, sandjorden – men den s. k. mat- och kärrmyllan ha bildats under senare perioder. Under denna period bildade sig större delen af våra sandåsar i det inre af landet genom vågaornas sqvalpning. och likaså Vid samma tid uppkommo vattenvexterna, ormbunkarne och en mängd andra vegetationsformer som trifvas i fuktig jordmån; samtidigt också vattendjuren och amfibierna,. och dDe förstenade lager af nu utdöda snäckdjur, hvilka man funnit mångenstädes i Sverige, och vid Helsingfors och vid Nådendal tillhöra samma period, som utan tvifvel varit utmärkt af många och stora hväflfningar, der de äldsta elementarkrafterna kämpat långa och svåra strider med de nyss börjande organiska krafterna, så att dessa senare i flera omgångar blifvit öfverväldigade och förstörda, under stora och hastiga förändringar af haf och land, stillhet och de våldsamasteoriginal: vålsamaste skakningar, innan naturen slutligen antog ett så regelbundet skick, att hon blef beboelig för menniskor. Om denna period kan för öfrigt anmärkas, att dess qvarlefvor äro jemförelsevis mindre talrika i Finland och Sv., än i deflesta andra europeiska länder. Orsaken är att vår jo bergformation till största delen tillhör första perioden, att således vårt land är af den äldsta grund, då deremot andra länder, såsom våra närmaste grannar Est- och Liffland äro bära nästan uteslutande spår af alluvialbildningen, eller den sednare urperioden.

|95||260|

4 Efter denna långa tidsrymd inträffade en tredje period, då organismen på jorden fullständigt utbildade sig. Den anses ha börjat vid omfatta de tre sednare skapelsedagarna och ha tagit sin början vid den tid, när haf och land fat i fixa bestämda gränser afsöndrats, så att vexter och djur samt slutligen menniskan funno fast mark under sina fötter, i någon mån oåtkomlig för både eldens och vattnets förstörande inbrott. Det är likaså omöjligt att beräkna denna, som någon af de föregående tidsrymderna med år; vi veta att mosaiska urkundens uppgifter i detta afseende varit mycket omtvistade. Så mycket synes säkert, att ett slags stillhet en hvila, ett vapenstillestånd mellan elementarmakterna vid denna tid inträffat – likasom hade naturen stum af beundran lyssnat till de första fjäten af menniskans steg öfver jorden och vid anblicken af detta hennes skönaste verk för en stund förgätit de strider som rasade i hennes inre. Med undantag af några försteningar har man inga qvarlefvor, som med säkerhet kunnat föras tillbaka till denna period. Likväl är det sannolikt, att en del af våra jättegrytor derunder format sig under vågens tusenåriga arbete vid en strand som jemförelsevis närmade sig till likhet med vår nuvarande, ehuru troligtvis ändå åtminstone 100 fot upphöjd öfver den nuvar.nuvarande vattenytan. Detta lugn, som påminner om alla folktraditioners gyllene ålder och den skandinaviska sagans Frodefrid, var nödvändigt för att stadga och utveckla det vegetativa och animaliska lifvet i dess högsta fulländning; och ehuru det, enligt Berzelii theori, är sannolikt att jordmassan derunder fortfarande varit stadd i afsvalning och derigenom förändrat formerna af sin yta, så synes likväl dessa förändringar i allmänhet ha varit milda, jemna, långsama och liknande det sekularfenomen, 35 million. år hvars bekantskap vi nyss ha gjort uti landhöjningen.

5 Men denna period af stillhet skulle ej vara beständigt. Der kom öfver den ännu unga organiska verlden, öfver den börjande sagan om menniskans första tillvaro en ny och ofantelig omhvälfning, i det att en vattuflod om hvars höjd, utsträckning och förödelseoriginal: förödel man nu endast kan ana. Att denna stora naturrevolution|96||261| kommit hastigt och fun diluvium inträffat efter under efter den menniskoslägtets tillkomst, bevisas både af traditionen och af de menniskoverk man funnit begrafna dels högt öfver hafvets nuvarande yta, dels djupt under den nu bebodda markens nivå. Sådana äro skepp, skeppsankaren, skeppsbryggor och bo ruiner af boningar, funna djupt i jorden. Dit höra också refflorna i berg; dit höra stenrösen, de afnötta bullerstenarne och fl.flera andra fenomener jordlagren. Att den floden inträffat hastigt, men likväl fortfarit en tid bortåt, kan slutas af flera skäl, likasom att den utbredt sig öfver stora sträckor, men olika. Om dess ofantliga kraft kan slutas deraf att den sönderkrossat mäktiga fjällryggar och vältrat med sig sten- och ismassor till 800 fots höjd. Jag nämnde engång förut, att denna rullstensflod af några anses för identisk med syndafloden. Det är sannolikt, men kan lemnas derhän. Säkert är åtminstone det, att någon alldeles ovanlig rubbning i hafvets jemnvigt måste ha varit orsak dertill och att verkan upphört med sjelfva orsaken. Wågad är utan tvifvel den hypothesen, att rullstensfloden skulle ha uppkommit genom en omhvälfning i jordens axel, så deatt det som då var eqvator och heta zoner derefter blef polartrakter och tvärtom; ty det är svårt att inse, huru en så for enda menniskovarelse kunnat öfverlefva en så förfärlig revoluti omstörtning. Snarare kunde man tillskrifva densamma en jordbäfning af ofantelig våldsamhet och utsträckning, hvarigenom jordens yttre skorpa på ett eller annat ställe brast och, som skriften säger, djupens källor uppläto sig, så att ofant de i jordens inre hålor fördolda oceaner strömmade ut, öfversvämmade verlden och derefter återsjönko i nybildade, lika ofantliga ihåligheter af jordens innandöme.

6 Denna period, ehuru jemförelsevis kort och öfvergående; kan kallas den fjerde i finska jordens daning. Femte perioden är den som vidtog, när rullstensflodens vattenmassor sjönko tillbaka, och denna period varar ännu i våra dagar.

|97||262|

7 Med den sista stora floden hade urkrafterna rasat ut och likasom uttömt sin ungdomsyra. Alla de de störningar, hvilka sedan inträffat i jordens inre eller på dess yta, ha varit partiela och sträckt sig öfver jemförelsevis ringare områden. Der inträdde en förut saknad jemnvigt i jordens funktioner; den hade lösgjort sig från kosmiska inflytandens tyranni, ehuru den alltid måste följa deras lagar; den hade vunnit en förut saknad sjelfständighet och alla dess krafter arbetade derföre långsamare, regelbundnare, än förut under urtiden. Enligt Berzelii theori, fortfar jordkroppen att svalna och dess yttre skorpa att tillvexa i tjocklek, hvarföre de vulkaniska krafter alltmera sällan förmå genombryta den fasta yttre vall, som binder dem. Geologerne påstå att jorden, enligt denna theori, behöft 35 millioner år, för att afsvalna till de från smälthetta till dess nuvar.nuvarande temperatur. Kanske har man ej tillräckligt tagit i beräkning, att afkylningen fordom måste skett vida hastigare än nu, emedan ju tjockare fast skorpa bildar sig kring en i dess inre glödsmält kropp, desto långsamare utdunstar dess värme. Denna observation leder oss till den sannolika förmodan, att äfven finska och svenska vallens höjning genom en starkare tryckning fordom kan ha skett hastigare än nu och vattuminskningen likaså i proportion. Ty om man antager Finland det finska låglandets medelhöjd öfver hafvet till 25300 fot och beräknar landhöjningen i medeltal 2½ till 3 fot på seklet, så skulle, om landhöjningen alltid fortgått i samma progression, 10,000 år ha förflutit sedan vattnet större delen af landet stod under vatten, och det är påtagligen för mycket. Men det är sannolikt, att landshöjningen under det sednast förflutna årtusendet fortgått i ungefär samma skala, kanske något minskad, och på grund deraf kan man väl icke med någon visshet beräkna, men väl med någon sannolikhet ana finska vallens höjning, och förändringen af våra kuster och alla de inflytanden som deraf följt för vårt vattensystem.

8 I allmänhet höjer sig landet från vester och söder mot öster och norr, d. v. s. från kusterna inåt. Redan denna omständighet antyder att våra kuster äro en tillandning, en eröfring från hafvet och redan första blicken på Gyldéns höjdkarta bekräftar denna förmodan. Man kan här med blotta ögonen följa gången deraf.|98||263| Efter 45 fots höjning på 1000 år måste allt det blåa på kartan vid vestra kusten från Torneå till Wasa för 20200 år sedan ha stått under vatten. Men emedan, som nyss anmärktes, höjningen sannolikt varit starkare förr än nu, kan antagas att samma nejd stått under vatten vid Christi födelse eller icke långt förut. Vid Finska södra kusten stod vattnet lägre. För 302500 år tillbaka, d. v. s. 700 år f. Chr.före Christus, är det troligt att vattnet vid nordvestra kusten stått omkr.omkring 130 fot högre än nu och vid södra kusten 65 fot högre än nu. Strandbildningen måste då ha varit mycket olika mot nu. Men ej nog dermed. Man måste ihågkomma att flodernas sluttning i samma mån varit 65 afà 130 fot mindre. Detta åter måste ha haft en betydlig inverkan på sjöarna. Deras vatten måste ha gått betydligt högre, sträckt sig öfver ansenligt störreoriginal: störe ytor än nu. Verkligen ser man också spår dertill öfverallt i det inre af landet. Wi finna der stora djupa dälder, vida lågländer, hvilkas jordmån tydligen röjer att de utgjort en forntida sjöbotten. Hundraårig skog vexer öfver mången däld, der fiskaren fordom har utkastat sina nät. Det leder oss till föreställningen om en landvinning i det inre och icke blott vid kusterna.