Åttonde Föreläsningen. 20/2 65

Åttonde Föreläsningen. 20/2 65.

1 Emellertid höll Wstein ett lysande hof, hvars prakt öfverträffade kejsarens och bildade en skärande kontrast emot krigets elände. – Hofstaten 899 personer och 1,072 hästar – silfret 32,000 lod – utom hans slott. – Hans fiender i Wien: Jesuiterne, spanska sändebudet Kurfursten – äfven i hären. – Kejsaren tvekade.

2 Hela året 1633 fortfor han på detta sätt att underhandla med alla – gäcka och bedraga alla – än lofvande kejsvv.svenskarne att blifva en förrädare mot kejsaren – än åter plötsligt öfverfallande dem.original: dem Och undertiden hviskade ryktet om att hans utskickade hade i uppdrag att bortsnappa eller döda kejsaren. Länderna delas – Slutligen lät kejsaren förmå sig att afsätta honom från befälet.

|56|

3 RepetitionRepetition 8/2 69. Christina. Reg. formRegeringsform 1634. Kollegialstyrelse. Arfrike. 30 år kr.kriget Söndring. Ax. Ox. Heilbronn 1633. L. Kagg. – Hertig B. Wstein.

4 Den 2 Jan. 1634 var ett dryckeslag hos Wsteins svåger Tezrzka och på hans föranstaltande uppsattes och underskrefs en skrift, hvari 42 generaler och öfverstar förbundo sig att lyda ingen annan än Wstein samt att för honom uppoffra lif och blod. Men denna skrift jemte hela anslaget förrådde Piccolomini åt kejsaren, och nu var Wsteins undergång beslutad. – Den 14 Jan. underskref kejsaren en akt hvari Albrecht, grefve af Waldstein, förklarades som en förrädare fågelfri samt alla hans underlydande löstes från deras ed och befalltes att erkänna Gallas som öfverbefälhafvare, hemligt.

5 Emellertid intrasslades Wstein allt mera till den grad i nätet af sina egna stämplingar, att ett våldsamt utbrott ej längre kunde uppskjutas. Numera måste det blifva sanning, som förut endast varit list; numera var han tvungen att för sin egen räddning kasta sig uti Sv:sSvenskarnes armar. Det gick ett rykte att han ville d. 10 Mars låta kröna sig i Prag, och för att hindra detta, bortfördes de böhmiska regalierna till Wien. »De måste ändå lemna landet qvar», sade Wstein, »och en ny krona blir icke svårt att anskaffa.»– Det är alldeles otvifvelaktigt, att han nu önskade så fort som möjligt förena sig med sv.svenska hären under hert. Bernhard, och för att påskynda föreningen afsände han till hertigen ej mindre än 13 kurirer, som inbjödo honom till Passau. – Ända till d. 3 Febr. fortfor kejsaren att skrifva förtroliga bref, fulla af nåd, till sin farlige och upproriske fältherre. Men den 8 Febr. afkastades masken; nu sändes till alla trupper befallning att öfvergifva Wstein, och de flesta lydde, så att den nyss så mäktige fältherren befann sig i Pilsen omgifven blott af en ringa styrka, som förblifvit honom trogen under hans närmaste medbrottslige Terzka och Illo.

|57|

6 Förgäfves sökte han nu genom låtsad undergifvenhet för kejsarens befallningar vinna tid. Omgifven af några sina få återstående vänner, flydde han sjuk af gikt och buren på en hängbår, från Pilsen och sökte d. 134 Febr. sin säkerhet i fästn.fästningen Eger, der han ville invänta Sv:sSvenskarnes ankomst. Men bland desse hans vänner befunno sig irländaren Buttler, som i hemlighet svurit kejsaren trohet, samt skottarne Gordon och Leslie, som voro för ifrige katholiker, för att önska en förening med de kätterske Svv.Svenskarne – När dDessa tre om qvällen d. 134 Febr. hörde af Wsteins egen man att sv.svenska hären anryckte mot Eger och det syntes dem vådligt att försöka fängsla den mäktige mannen, sammansvuro de sig att göra slut på hans lif. Den 15:de förlades, under alleh.allehanda förevändn. de verkl.verkligen trogna trupperna utom fästn.fästningen, och Buttlers folk inom densamma. Samma qväll bjödos Wsteins tillfgifne Terzka, Kinsky, Illo och Neumann till ett gästabud hos Gordon, och när deserten inbars, rusade på ett gifvet tecken de gömde dragonerne fram och nedhöggo de fyra efter ett tappert motstånd. Derefter skyndade Buttler till kastellet, lät kringränna det med sina soldater och skickade sin handtlangare Deveroux med sex man upp till Wsteins sängkammare. Denne hade just haft en öfverläggning med sin stjerntydare Seni, som varnat honom före en nära förestående fara. Wstein trodde icke derpå. Den gången sveko honom hans stjerna. Emellertid oroades han af bullret på gatan och gick till fönstret, när Deveroux med hans kamrater störtade in. »Är du den skurk – utropade han – som vill rycka kronan från kejsarens hufvud och förråda hans folk åt fienden?» – Wstein svarade icke ett ord, utbredde sina armar, och blef då genomborrad af flera värjstygn och föll, utan att gifva ett ljud ifrån sig. Det var den 15 Febr. 1634 kl. 11 på aftonen. – Mördarne blefvo fingo sedan af kejsaren rika belöningar.

|58|

7 På detta sätt föll G. A:s störste motståndare för förrädarehand – och föll kolossalt i sig sjelf värdig den stund han var djerf nog att vilja förändra skickelsens gång och rikens öden, genom att van omsvänga hela krigets gång och förena sig med de fiender han var kallad att bekämpa mot den herre för hkenhvilken han skulle strida. och till hvars tjenst han värfvat denna armé sin här. Något kolossalt fanns der onekligen ock uti denna personlighet,svårtytt icke st i hans omätliga ärelystnad, hans fältherresnille i hans skon frihet från alla band af mskligmensklig pligtkänsla och mskligtmenskligt medlidande; – han trotsade Gud och mskormenniskor lika, han trodde icke – i förlitande sig på dessa obli stjernornas oblidkeliga fatalism – och ringa betydde för honom mskomenniskolycka, tro, heder, fädernesland, emot den enda allt beherrskande drift, som uppfyllde honom och dikterade hans handlingar: den mskligamenskliga sjelfviskheten i dess absoluta, allt förtrampande form. Förgäfves skall man söka en annan förklaring på hans gåtlika, skenbart så nyckfulla och motsägande handlingssätt. Förgäfves skall man vilja göra honom till en fosterlandsvän, som genom list ville söndra hans fäderneslands fiender, eller till ett krigaresnille, som kände sig borensvårtytt för thronen. och Hans verkliga storhet låg just deri att han representerade så utan alla konsiderationer msklighetensmensklighetens djupaste arfsynd – deri att han så obetingadt ställde sitt jag i verldens medelpunkt. Det var en mörk, en demonisk storhet, ty han representerade det demoniska hos mskanmenniskan, och sjelfva den synd, om hkenhvilken skriftens höga symbolik säger att den utgjorde roten till mskansmenniskans affallet. Och Men just detta ger Wstein en så märkvärdig betydelse som G. A:s motståndare. Det var lLikasom hade försynen målarensvårtytt gerna anbringar en molnsvart, åskdiger himmel som fond, för att framhålla konturerna af ett leende landskap, så har försynen, likasom för att rätt klart framställa G. A. som typen af mskligmensklig storhet, mskligtmenskligt hjeltemod, lefvande, stridande, fallande just af|59| kärlek till msklighetenmenskligheten och försakelse af sig sjelf, ställt vid hans sida denna mörka, demoniska ande, som hvars driffjäder var egoismen och som utgjorde den kolossala förnekelsen af just detta mål, denna idé denna förädlade msklighetmensklighet, denna kärlekens högstaa uppo försakelse, som G. A. representerade. Och såsom dessa två stora historiska karakterer voro hvarandras fullständiga motsats i lifvet, så voro de det äfven i döden. G. A. föll uti öppen, ridderlig strid, i middagens fulla dagsljus, omgifven af en kämpande här, som älskade honom in i döden, sörjd af trogna och tillgifna folk, beundrad, högaktad af sjelfva sina fiender, och när han föll, var det som hade en ljusstråle försvunnit från jorden och ett sorgflor utbredt sig kring tidehvarfvets blödande änne anlete. Wallenstein åter stupade intrasslad i dessa snaror, som han utlagt för landsmän och fiender, föll ensam och stum i nattens mörker, föll fsvårläst p.g.a. strykningor, sjelf en förrädisk tjenare mot sin herre, mot andre sina egna förrädiske tjenare, föll utan en enda verklig vän, obegråten och föll hatad och obegråten, och när han föll, var det som hade en mörk skugga försvunnit från verlden och en förfärlig tyngd blifvit lyftad från tidehvarfvets suckande bröst. Beundrarne af det blott och bart storartade, det kolossala, må lägga denna skillnad mellan på minnet. Äfven Catilina, äfven Christian II, äfven Danton, vaoro en sådana storartade personligheter. Och hos dessa fallna andar finnes i sjelfva hejdlösheten af den kraftfulla egoism, hvarmed de förtrampada msklighetenmenskligheten, ett drag af höghet qvar, som väcker förvåning och tyder på fallets djup höjd. Men man må akta sig att förblanda den beundran, ja detn medlidande ofrivilliga vördnad, det medlidande, som dessa demoniska andar uppväcka i betraktarens bröst, med den aktning man egnar det verkligt, det sannt stora i msklighetmensklighet. Det sannt stora är endast det, i hkethvilket msklighetensmensklighetens eget hjerta klappar med väarmet, med ädelt, kärleksfullt – det förvånar mindre, derföre att hvarochen|60| deri igenkänner det bästa utaf sig sjelf, men det likasom vexer ju närmare man blir förtrolig dermed, och slutligen skall man finna, att roten till det intryck det uppväcker hos oss är icke förvåningen, icke ens beundran, utan det är aktningen för detta högre inom oss, som vi igenkänna hos dessa framstående personligheter, hkahvilka bättre än vi ha förmått att förvandla det från känsla till handling. – Schiller.

8 Vid början af året 1634 var Sv.Svenska härens militäriska ställning ganska fördelaktig. Under sina tappre och krigserfarne fältherrar af G. A:s skola, insvårtytt Gust. Horn, Johan Banér, hert. Bernhard, och i förbund med Saxare och BrburgareBrandenburgare, innehade Svv.Svenskarne största delen af Tyskland, ända t. o. m. Regensburg vid Österrikes gräns och hade med ära och framgång försvarat G. A:s eröfringar. De kejserlige deremot voro förlamade af Wsteins tvetydiga hållning, och allas ögon voro så oaflåtligt riktade mot denne farlige manherre, att manera af uppmärksamhet måste användas att bevaka hans rörelser, än att bevaka fienden.

9 Wsteins död befriade de kejs.kejserliga från denna förlamande fruktan, och från den stunden fingo de nytt mod och nya krafter. Till öfverfältherre utnämndes genast kejsarens son, den unge erkehert. Ferdinand, och under honom den krigserfarne Gallas. Nya rustningar gjordes öfverallt, och en spansk här samlades, för att ändtligen med allvar kämpa för katholicismens sak.

10 Vid samma tid utbröt ånyo den vådliga oenigheten mellan protest.protestanterne sjelfve. I sitt Ööfvermod och inbördes afund, glömde de tyske furstarne huru enighet ensam kunde betrygga segern, och vid minsta solglimt af framgång gjo skyndade Saxen i främsta rummet att visa huru litet man numera ansåg sig behöfva Sv:s hjelp. Deraf uppstod beständigt trassel, ingen understödde den andra i rätta stunden, hvarochen handlade på egen hand, och så uppstod en kedja|61| af olyckor och nederlag, som, oaktadt all enskild tapperhet, var nära att ohjelpligt förstöra protestanternes sak. – Betänkligast af allt var oenigheten mellan Sv.Svenska härens främste anförare, hert. Bernhard och fältmarsk. Horn. Hertigen var en tapper och ridderlig, men äfven egenmäktig herre, som redan under kon:skonungens lifstid haft sitt hufvud för sig, och nu visade han så mycken lust dertill, att Ox. begynte i honom frukta en ny Wallenstein. Rikskanslern vågade derföre icke längre anförtro åt honom den sv.svenska hufvudstyrkan, utan gaf befälet deröfver åt Horn; men då den stolte hertigen ingalunda kunde förmås att ställa sig under en finsk adelsmans befäl, var ingen annan utväg, än att låta dem handla oberoende af hvarandra, såsom befälhafvare hvardera för sin armé, och med nästan lika makt och anseende. – Hufvudhändelsen. Hert. Bhd som redan framryckt mot Eger – I Maj ryckte kejs.kejserliga fältherrn Gallas för att återtaga Regensburg, som försvarades af den tappre Lars Kagg med så mycket mannamod, att han afslagit 7 stormar och gjort 465 utfall, när han ändtl.ändtligen d. 16 Juli måste gifva sig af brist på krut. Emellertid hade Horn och hert. Bernhard förenat sina arméer och tågade uppåt Rhen Donau, för att undsätta Regensbg, men kommo för sent, och måste vända om. Fienden utbredde sig, modig af framgången, i deras spår, utbredde sig öfver Bajern, tog Donauwerth och belägrade den fria riksstaden Nördlingen norrom Donau. Det var af vigt att hejda fiendens framsteg och återställa förtroendet till de sv.svenska vapnen, ty de fria riksstäderna hade härtills varit Sv:s trognaste bundsförvandter, och Nördlingens protest.protestantiska invånare voro varmt tillgifne den gemensama saken. – Horn och hert. Bernh. beslöto sig derför att undsätta staden och slogo d. 12 Aug. läger vid Bopfingen vesterom Nördl. Men hela deras förenade styrka utgjorde ej mer än 17,000 man utmattade trupper, utm.utmattade hästar, och Gallas, som nyss förenat sig med|62| en spansk här, räknade 303000 33 à 34,000 friska trupper i en ointaglig ställning och välförsedda med alla förnödenheter. Hert. ville likväl genast angripa, men den försigtige Horn rådde att invänta förstärkningar. Den 25 Aug. anlände Cratz och Kagg med 5000 man,original: man man hade nu 22000 mot 33000 hvaraf 9 à 10000 m.man rytteri, nästan uteslut. tyskar. Kejs.Kejserliga 34,000, hvaraf 15,000 Spanj. och Italienare: 13000 rytteri – Ferdinand,original: Ferdinand. och nu stod hert. Bhd icke mera att hejda. I krigsrådet voro olika meningar, Horn voterade för att förskansa sig på närliggande höjder, derifrån inkasta förstärkn. i staden och [----]oläslig handstil så invänta de förstärkn. om 7000 man, som voro i antågande. dDe fleste öfverstarne, vane att segra, biträdde hert. Bhards mening, och det kom till en bitter ordvexling. »Om G. A. lefvat, sade öfv. Hofkirchen till Horn, hade han aldrig följt så fega råd.» – »Om G. A. lefvat, svarade Horn, skulle han gifva mig det vittnesbörd, att jag aldrig varit feg.» – Ändtligen nödgades Horn gifva vika för att ej förderfva allt genom oenigheten,. Välan, sade Horn, jag vill fäkta; men sanna mina ord, vi få händerna fulla! och mMan beslöt att angripa fienden i hans nästan ointagliga förskansningar, – men någon eg.egentlig slagtning ville man ej våga – emendast bemäktiga sig höjden Aalbach, förskansa sig der och inkasta förstärkn. i staden. – Dispos. – Horn, den försigtige, skulle utföra det djerfvaste anfallet, och hert. Bernhard, den djerfve, skulle stadna på defensiven.

11 Mulen och dyster inbröt den olyckliga 27 Aug. 1634. Der föll ett fint regn, som fuktade krutet och skymde utsigten. Ännu i sista ögonblicket rådde Horn att vänta, men hert. svarade lättsinnigt: »så mycket bättre, herr fältmarskalk, då kan ej fienden se våra rörelser.» – Kejs.Kejserliga armén stod på höjderna framför Nördlingen, och sv.svenska armén i dalen nedanför. Vid dagbräckningen ryckte Horn framåt, stormade berget Aalbach och tog fiendens skansar. Men i sin ifver stadnade det segr. infanteriet icke der, utan nedryckte åter på andra sidan, förföljande fienden. Rytteriet kunde för krutrök och tjock luft ej se dessa rörelser och understöda dem. Horns infanteri blef af Piccolomini taget i flanken med friska trupper, och vände om till skansarna. Då kom der eld|63| i kruttunnorna, den främsta skansen flög i luften och med den 400 man. Ett rop uppstod att berget var undermineradt, sv.svenska trupperna flydde, och fienden ryckte ånyo uppför höjden. – Från hert. Bernhards flygel ilade Thurn med gula reg.regementet till hjelp, men stötte stötte på Spanjorerna och hade en hård strid att utkämpa. Sju timmar fortgick på detta sätt striden, och Horns trupper ledo mycket af artilleriet från höjderna. – Äfven hert. Bernh. på venstra flygeln stötte på starkare motstånd, än han väntat – han kom i trångmål – tre gånger afslog han fiendens våldsama anfall, men slutligen genombrötos hans leder och hans rytteri kastade om i vild flykt. Då ville föreslog Horn att draga sig tillbaka till en höjd, som hette Arensberg, och emellertid skulle hert. Bhd uppehålla fienden. Men fFör att komma till Arensberg måste man passera en bro öfver en af regnet uppsvälld bäck. Just när Horns infanteri skulle passera detta ställe, kommo hertigens ryttare galopperande i hejdlös flykt midtin ibland fotfolket. – Der blef trängsel, förvirring – fienden högg in – förgäfves angrep honom Horn med de få ordnade trupper han ännu hade qvar – innan kort var nederlaget fullständigt. Horn sjelf stred till det yttersta, och förgäfves ropade fienden att han skulle gifva sig – men snart glesnade hans tappre omkring honom, han blef öfvermannad och tillfångatagen – Allt Detta var kl. 1 på dagen – fienden fortsatte ännu 7 timmar att förfölja – Sv.Svenska hären förlorade på denna olycksdag 6000 döde, 6000 fångne, 300 fanor,original: fanor hela sitt artilleri, hela sin tross och, hvad som var mer, sitt rykte om oöfvervinnelighet. De kejs.kejserliga förlorade 1,200man.