|82||136|

Hösttermin 1862.

Första Föreläsningen. 11/10 62.

Rekapitulation af det föregående.

|||137|

Föreläsningar i Finlands Historia.
1862.
1–8:de Föreläsningen.
II.

|||138| |1||139|

Hösttermin 1862.

Första Föreläsningen 11/10 62.

Rekapitulation.

1 MM. HH.Mina herrar

2 Källor:
N. Idman: Finska och Grekiska, Åbo 1774.
Lindström, Suomi 59, 60.
Bomansson, Suomi 1858.
Tigerstedt Finland, disp. 1849.
Lönnrot om Hiisi, F. W. S. Act V.
Lindström, Germ. Kelt. Kulturen.

3 Det har blifvit sagt – och det utgör innehållet af alla dessa framställningar – att Finlands historia är ingenting annat än finska folkets tusenåra kamp för dess nationalmedvetande. Jag har sökt framvisa den grund och botten, på hvilken detta medvetande stöder sig: först i naturbestämningarna: i geografiska och klimatiska förhållanden, d. v. s. Finlands geografi; – vidare i de dels ärfda, dels af geografin betingade och dels af andra folks påtryckning inmängda egenheter, hvilka tillsammans utgöra folklynnet, folkets individualitet, eller, med en vetenskaplig term, Finlands ethnografi. Jag har derefter förelagt mig som mål att framställa den tusenåriga stridens yttre skiften, vårt folks härkomst och äldsta öden, dess långa vandringar, dess bosättning här, dess kamp för lifvet med omgifvande folk och med en hård natur, – med ett ord, det som vi skulle kalla Finlands pragmatiska eller faktiska historia,|2||140| genom hkenhvilken nationalmedvetandets utveckling alltjemnt framgår såsom en dunkel, men oafbruten tråd – såsom historiens hjerta, hkethvilket aldrig upphör att klappa äfven då, när allt omkring det synes brutet, domnadt, dödt och tillspillogifvet.

4 Baalsminnen i Fd: Paldamo. Pelkäne.

5 Jag har äfven förut erinrat derom, att hvarje folks historia, hvilket sålänge det antingen alldeles saknar politisk sjelfständighet eller äger en sådan blott svagt utvecklad – blott ofullständigt uttalad i det politiska och borgerliga rättstillståndets högsta form, staten – nödvändigt blir etill sitt hufvudsakliga innehåll en kulturhistoria. Sådant är fallet äfven med vårt folk. Och vidare har jag framhållit, huru denna kulturhistoriska utvecklingsbana naturligt sönderfaller i tre med hvarandra nära förbundna momenter, nemligen: 1) den genuina folkegendomligheten; 2) assimilationsprocessen, hvari en ursprungligen främmande bildning efterhand göres till folkets egen, samt 3) dent för tiden högsta kulturstadiet, som utgör resultatet af det genuina elementets brytning ombildning genom denna assimilationsprocess. Det första af dessa momenter tillhör närmast geografi och ethnografi, det sista åter statistiskken och lagkunskapen. Härigenom blir det assimilationsprocessen, som kommer att utgöra hvarje kulturhistoriensoriginal: hulturhistoriesns, och särskildt|3||141| finska historiens, egentliga innehåll. Huru och under hkahvilka inflytanden vårt folk under tidernas lopp utombildat och utbildat sitt tänkande, sitt vetande, sin sed, sin lag, sitt lynne och hela sin verldsåskådning – huru det i sin inhemska jordmån emottagit och utvecklat alla dessa frön, som kringblåsa i verldens luft – hkenhvilken vextlighet det förmått gifva dem – huru sjelfständigt det förmått bearbeta dem – och huru detta folk efterhand igenkännt sin egen ande uti sin egen kultur och slutligen klarnat till medvetande af sig sjelf, sin plats bland nationerna, och sitt kulturhistoriska mål – detta, MM. HH.Mina herrar, är vår historia och ämnet för dessa framställningar. Jag behöfver ej upprepa hvad jag ofta förut erinrat, att finska folkets historia ännu icke är skrifven och att HH.Herrarne böra betrakta också detta såsom blott ett förarbete. Men ha vi engång målet klart framför oss, så skola vi också gå modigt framåt på den föga banade stigen, som ännu äger stora ödemarker att genomvandra.

6 Jag vill i korthet rekapitulera de resultater, till hvilka vi kommo under sednaste vårtermin.

7 Wi begynte med att redogöra för finska historiens källor.Wi antaga till en början den vanliga indelningen i fyra hufvudperioder 1) oberoendets tid intill 1157; 2) katholska tidehvarfvet intill 1521; 3) Reformationsperioden Lutherska tidehvarfvet intill 1809) samt 4) nationalmedvetandets tidehvarf efter 1809 till våra dagar. Mot denna indelning kan åtskilligt anmärkas, men vi låta den tillsvidare gälla förpå gammal häfd.

|4||142|

8 Första hufvudperioden sönderfaller i tre momenter: 1) stammsagan, 2) vandringssagan och 3) Fhvad vi kunde kalla bosättningen eller Finlands kolonisation. Öfver hela denna period hvilar stort mörker, i hvilket Porthans snille först kastade några ljusblickar, och men som egentligen först i våra dagar begynt något klarna i dimmorna genom språkforskningens oförtrutna flit, och genom räddandet af den finska traditionen i Kalevala, Kanteletar, Sananlaskuja och Arwoituksia samt genom de svenska och danska antiqvariernes bemödanden att komma till visshet om nordens urinvånare.

9 Wi äga från denna period ingen enda skrifven urkund i vanlig betydelse. Wi måste antaga som afgjordt, att finnarne, åtminstone efter deras invandring i Finland, icke kände skrifkonsten. De äga visserligen ett inhemskt ord för begreppet bok, kirjaspråk: finska, men detta härledes af kirjavaspråk: finska, brokig, emedan de första böcker våra förfäder kände voro grannt präntade och med helgonabilder utsirade katholska messböcker, hvilka föreföllo deras okunniga ögon mycket brokiga, och sålunda gåfvo upphof åt ordet kirjaspråk: finska. – Svårare är att afgöra, om finnarne kännt ägt runsk något slags egen runskrift. I Upsala bibliothek förvaras en s. k. benkalender, bestående af fyra benskifvor med inristade tecken, hvilken traditionen tillskrifver finskt ursprung från Erik d. heliges tid; och för 16 år tillbaka trodde sig en pastor Romell ha upptäckt några fornfinska hällristningar, dem han förmente sig kunna dechiffrera.|5||143| Öfver denna antiqvariska fråga råder ännu myckent oviss dunkel. Det säkra är, att ingen enda skriftlig finsk tradition från tiden före svenska eröfringen ännu har blifvit af vetenskapen erkänd och således tillsvidare intet ljus på denna väg ännu blifvit kastadt öfver finska folket i dess oberoendes tid före år 1157. – Deremot har en alldeles oväntad fdager fallit öfver den finska stammens äldsta öden och kultur, genom de nya upptäckterna i Ninive och Babylon, hvarom för hvilka jag strax skall i korthet redogöra.

10 Den förnämsta inhemska källan för vår kunskap om finska folkets forntid är Kalevala. Tillvaron af denna mäktiga traditionela lifsådra, som hvars äldsta minnen förlora sig, långt bortom vår tideräkning, i forntidens djupaste natt, var redan i 16:de seklet känd af Olaus Magnus och Agricola, hkenhvilken sednare skref sin bekanta finska mythologi i 12 rader finsk vers. Från samma tider har man Laurentii Petri proverbiale fennicum, hvarefter traditionen en lång tid lemnades utan uppmärksamhet, tilldess att Lencqvist, Ganander och slutligen Porthan återväckte för den ett allmännare intresse. Porthans samlingar föranledde utgifvandet af Schröters finnische Runen i tysk öfversättning. 1820 begynte R. v. Becker i Turun Wiikko Sanomat sammanställa mytherna om Wäinämöinen; 1822 till 1831 utgaf min far sina samlingar af episka och lyriska finska traditioner.|6||144| Åren 1828 och 1831 begynte Lönnrot sina samlingar, fortsatte dem vidare 1832 och ff.följande år i de ryska gränstrakterna och utgaf 1835 den första samt 1849 den andra, reviderade och tillökta upplagan af Kalevala, som 1840 öfversattes af Castrén till svenska, 1848 af Schiefner Leduc till franska och 1852 af Schiefner till tyska språket, utom flera fragmentariska öfvs:röfversättningar till engelskan samt flera, särskildt af Borg, till svenska språket. 1840 utkom Kanteletar i tre band, 1841 Suomen Kansan Arwoituksia och 1842 s. k. Sananlaskuja, hufvudsakligen efter Lönnrots samlingar samt på F. Lit. Sällsk:sFinska Litteratursällskapets förlag. Det var således vår tid, oaktadt dess afstånd från hedendomen, förbehållet att rädda våra äldsta traditionela minnesmärken, hkahvilka tillika kunna betraktas som våra äldsta inhemska historiska urkunder.

11 Bland språkforskarne hara i främsta rummet Porthan, Castrén, och Lönnrot, Sjögren och Gottlund, dernäst samt dansken Rask och tysken Klaproth; varit de som – bland häfdatecknarne Olaus Magnus, Scarin, Bilmark, Porthan, Lagerbring, Ihre, Schlötzer, Suhm, Schöning, Hallenberg, Geijer, Rühs, Arvidson, Rein, norrmannen Munch och nu sednast Yrjö Koskinen Tiedot Suomen-suvun muinaisuudestaoriginal: Tiedot Suomen-suvun muinaisuudesta. varit de som närmast sysselsatt sig med finska folkets äldsta öden och tillstånd samt lyckats sprida någon dager öfver dessa, före dem nästan fullkomligt okända skiften och tidehvarf. – Slutligen ha isheti synnerhet svenskarne Nilsson och Holmberg genom deras forskningar och upptäckter i nordens antiqviteter, dels bekräftat, dels vederlagt, dels med nya upptäckter riktat filologernes och häfdatecknarnes forskningar.

|7||145|

12 När jag tillägger de komparativa undersökningarna om andra med finnarne beslägtade nationer samt de sparsama underrättelser om norden vi finna hos Homerus, Hesiodus, Pytheas, Ptolemæus, Plinius, Tacitus, Diodorus och några arabiske författare under medeltiden, samt ytterligare de ganska väsentliga bidrag till vårt ämne, som vi äge att söka i den skandinaviska hjeltesagan, så har jag original: i det näuppräknat i det närmaste alla de hufvudkällor vi äge att rådfråga angående det första obestämda och sagolika tidskiftet af finska folkets historia.

13 Hvad vi af dem kunnasvårtytt inhämta är hufvudsakligen följande.

14 Språkforskningen har redan i medlet af förra seklet besegrat en mängd derförinnan gängse oriktiga föreställningar om finnarnes härkomst från slaviska eller germaniska folkslag samt ovedersägligen utredt att de tvärtom tillhöra en egen, vida utgrenad folkstam, hvilken af några blifvit kallad den Ugriska eller Jugriska, anf andra den Ural-Altaiska, af andra åter den Turanska samt slutligen af flera forskare den finska folkstammen. Alla dessa benämningar beteckna egentl.egentligen större eller mindre delar af en ofantelig folk- eller måhända rättare språkfamilj, om hvars utsträckning man kan göra sig en föreställning, när man erinrar sig Castréns skämtsama försäkran huru han ville bevisa att finnarne voäro nära slägt med en fjerdedel af mskomenniskoslägtet, d. v. s. med hela den s. k. mongoliska racen, till hkenhvilken väl finnarne äfven till sin fysiska typ engång obestridligen hört.

|8||146|

15 Men raceskillnaden är endast då konstant, när ett folk fortfar att lefva under samma klimatiska förhållanden och på samma bildningsgrad. Under det att således den mongoliska typen i Kina eller negertypen i Afrika oförändradt bibehållit sig lika genom flera årtusenden, finna vi många bevis på den märkvärdiga förändring ett annat luftstreck och en högre bildningsgrad åstadkommit. Ungrarne t. ex. voro vid deras första inbrott i foEuropa för tusen år sedan ett kortvext, folk med alla kännemärken af den mongoliska typen, och numera kunna de i hela sin gestalt och ansigtsbildning rakn mäta sig med de skönaste folk af den s. k. kaukasiska racen. Å en annan sida ha t. ex. Lapparne med d som bebo det hårdaste luftstreck, äro nomader och befinna sig på en låg bildningsgrad, bibehållit äfven i sitt yttre ett starkt mongoliskt slägttycke med deras svarta hår, låga panna och utstående kindknotor, hvilka drag man återfinner hos flera af de halfbarbariska finska folken i Asien. Med dessa fakta, och då en nära slägtskap i öfrigt mellan dessa folk samt Lapparne och finnarne ej kan förnekas, kommer man i den omtvistade frågan, hkenhvilken race finnarne egentl.egentligen tillhöra, till det resultat, att de, ursprungligen af mongolisk härkomst, efter sin nedsättning på fasta boningsplatser samt under den förenade inverkan af europeiskt lefnadssätt och europeisk bildning, öfvergått till den kaukasiska racen, i hvars fysiska och intelligenta företräden de numera icke låta disputera sin delaktighet. – Castréns Någon s. k. tschudisk eller polarrace, till hkenhvilken man då skulle räkna äfven finnarne,|9||147| håller icke streck inför den nyare forskningen. Sjelfva Castréns antagande, att de finska, turkiska och samojediska folken, hvilka bilda de tre hufvudgrupperna i den s. k. Ural-Altaiska stammen, utgöra en inom sig sluten folkfamilj, hkenhvilken utgör en förbindande länk mellan den gula och den hvita, den mongoliska och den kaukasiska racen, – t. o. m. detta antagande inrymmer måhända för mycken vigt åt en raceskillnad, som visar sig allt mera ohållbar i dess otaliga öfvergångslänkar.

16 Rekapitulation: wårterm. 62, sid. 33 ff.