Finlands klimat. 10/11 55

Finlands klimat. 10/11 55.

1 Isothermer. – à 0 graders medeltemperatur skär finska Lappmarken vid 66° lat.latitud – sänker sig vidare åt öster allt sydligare – vid Urals källor till 60°–, vid öfre Ob och Jenisei till 54° – åt vester i N. Amerika (södra Labrador) till 48° och för öfrigt går den mellan 50 och 60° –

2 Intet land – utom Norge – odlar säd vid 68° – såsom vi göra vid Enontekis, eller nära 69° söder om Enare sjö.|107||272| Det är således ett gynnsamt förhållande allmänt faktum och ett gynnsamt att annotera. – Dernäst ha vi att betrakta medeltemperaturen i olika delar af landet. Observationerna äro ännu ofullständiga – ökas genom F. Wsk Soc.Finska Wetenskaps-Societeten – Således veta vi att medeltemperaturen för hela året utgör i Enontekis -2°,68 – i Uleåborg +0°,66 – i Åbo +4°,61 – i Helsingfors +3°,7 – i medeltal för hela Finland omkr.omkring 12½ graders värme,original: värme. eller nogare räknadt för södra F. 4° och för norra F. 1° Det är nog kallt i jemförelse med sydligare länder uti vår verldsdel. Sverige och Norige räkna i medeltal 3 till 3½a 4° grader, Polen och Preussen 7, England och norra Tyskland 8, Belgien 10, Frankrike och Holland 11, Frankrike 12, norra Italien 13, södra Italien 15, Portugal 16, södra Spanien 18 o. s. v. Deremot äro vi på vinst, om vi jemföra oss med Ryssland under samma breddgrader, der medelvärmen för året knappt uppgår till 1 grad. Sedan följer en beräkning af medeltemp. för de olika årstiderna. Då finna vi att Enontekis räknar: om vintern -16°,98 – om sommarn våren -3°,92 – om sommarn +12°,60 – om hösten -2°,73 – Åbo Uleåborg: vint. 0°,66 11°,15 – våren -2°,73 – sommarn +14°,34 – hösten -2°,20 – Åbo: vintern -5°,38 – våren +2°,64 – sommarn +15°,72 – hösten +5°,45 – Helsingfors: vinter -6°,4 – vår +1°,2 – höst sommar +14°,8 – höst +5°,3. – Hfors klimat är gensvårtytt. prof. Hällströms mångåriga beräkningar ett af de bäst undersökta i verlden. Vi finna der medeltemp. för årets 12 mån. som följer: januari -7°,4 – Febr. -6°,9 – Mars -4°,3 – April +0°,5 – Maj +7°,4 – Juni +13°,7 – Juli +16°,2 – Aug. +14°,5 – Sept. +10°,5 – Okt. +5°,5 – Nov. -0°,2 – Dec. -5°,1. – En jemförelse mellan klim.klimatet i Hfors och Wörå i Öbotten visar en i Wörå en större vinterköld af 4 à 5°, men också en 3 à 4° högre sommarvärme. – Detta leder oss till den märkv.märkvärdiga observationen om årstidernas progression. Första anledningen dertill gaf den observ.observation att islossningen i vissa af Finlands större elfvar inträffar tidigare nu än förr. Man har neml.nemligen genom mångåriga iakttagelser konstaterat, att islossningen i Aura å nu inträffar nära 4 dygn sednare tidigare än för 100 år tillbaka, d. v. s. i medeltal d. 18 April i st. f.i stället för d. 22:dra – i Kumo elf likaså 4 dygn sednare tidigare: d. 21 i st. f.i stället för den 2724 April o. s. v. Deremot vet man att islossn.islossningen i Borgå å ej undergått någon förändring till tiden, och häraf drar man det allmänna resultat, att klimatet i vestra och sydv.sydvestra F. mildrats, medan det i de östra delarna af landet blifvit ungef.ungefär detsamma.

|108||273|

3 Om islossningen vore det enda faktum, på hkthvilket man har att stöda sig, så vore resultatet förhastadt, ty det kan tänkas beroende af andra orsaker. Vi veta neml.nemligen att det är flodernas svällande vatten, som sönderbryter isen underifrån och sålunda afkasta dess vinterboja. Det kan således tänkas, att andra orsaker, såsom t. ex. skogarnas minskning vålla att snön nu smälter något tidigare på våren än förr, hvarigenom floderna i sådana trakter få ett tidigare tillopp af vatten och derföre tidigare bryta isen. Men andra observationer komma till stöd för samma fenomen. Sålunda tror man sig ha märkt – jag säger tror sig, ty obss.observationerna äro ännu för få och för korta till tiden, för att draga ettn obestridd slutsats – man tror sig ha förmärkt att flyttfåglarna i v.västra Finland nu komma 3 à 4 dd.dagar tidigare än förr – att blå sippan och andra vårvexter likaledes tidigare blommat – att björken knoppas tidigare – att gäddan leker tidigare på våren m. fl. sådana obss.observationer som alla instämma deri, att vårens ankomst nu inträffar några dagar förr, än tillförene. Men deremot har våren blifvit längre och kallare, så att den egentliga sommaren ändock inträffar sednare än förr – och likaså har hösten något flyttats framåt på vinterns bekostnad. Som Dessutom är anmärkt att somrarna äro mindre heta och vintrarna mindre kalla än förr hknhvilken obs., i parenthes sagdt, likväl ej slagit in de sednare åren). Således skulle, enl. dessa obss.observationer, i allmänhet en förmedling ha inträffat i årstidernas ojemnhet, så att öfvergångsperioderna höst och vår blifvit längre, men de fulla motsatserna af sommar och vinter kortare. Det kan vara osäkert i hvad mån detta bör anges för en lycka eller en olycka för Finlands klimat. En lycka vore det sannolikt – bland annat också derföre att|109||274| sjöfarten vid kusterna och på elfvarna derigenom vunnit några dagars, kanske ända till 2 veckors förlängning – men jordens drifkraft synes ej ha undergått någon väsentlig förändring, och öfvergångstidernas förlängning skulle ofelbart medföra en ökad fara af nattfroster, derest icke kärrens uttorkande och andra odlingens framsteg något på sitt håll minskat vådan deraf. – Det bör också anmärkas, att dessa förh.förhållanden egentligen gälla kustklimatet, ty för de inre delarna af landet saknar man ännu obss.observationer Kustklimatet är i allmh. utmärkt genom en jemnare fördelning af årstider och temperatur, emedan stora vattenmassor längre än luften bibehålla deras engång mottagna värmegrad, hvarföre det t. ex. i alla länder är konstateradt, att både våren och höst inträffara senare och vid kusterna, än inuti landet. När F. Wsk Soc.Finska Wetenskaps-Societeten hunnit sammanställa sina samlade obss.observationer från Wiitasaari, Kuopio och andra inre orter, skola vi med större säkerhet kunna beräkna både såväl den permanenta olikheten mellan dessa orters klimat och kusternas, som årstidernas progression i samma inre trakter af landet, hvarom vi nu sakna all tillförlitlig kännedom.

4 F. i folkmedvetandet – Fensvårtytt. Greker – Eningia
Qvenland etc.
Provinserna – Namn. Finl.
Finl. Geografi – Landhöjning – Östersjöläget.
Förmedlingen – Årstid. progression

5 Frågar man efter orsakerna till en sådan progression, som hufvudsakligen består i en förändring af luftens medelvärme, så är det klart, att egentl.egentliga kosmiska orsaker icke få sökas dertill. Sol och måne gå sina bestämda banor nu liksom för årtusen tillbaka, och det finns ej den ringaste anledning till den förmodan, att t. ex. dagarnas längd skulle ha till- eller aftagit med en enda sekund. – Man kan söka orsaken i den af luften oberoende jordvärmen och möjligen antaga att den jordens fortgående afsvalning verkat någon förändring deri – eller att finska vallens fortgående höjning af 2 till 4 fot på seklet i samma mån verkat enden förändring i luftvärmen, som är|110||275| den naturliga följden af en orts högre lägre. I sådant båda dessa fall är det klart, att klimatet skulle ha blifvit kallare. Men deremot kan anmärkas att sådana förändringar fordra en ofanteligt lång tid, för att blifva märkbara eller i någon mån kännbara för ett lands klimat. nNär nu flera skäl snarare synas tala för motsatsen, så lärer man komma sanningen närmast, om man antager att näraliggande lokala förhållanden, som äro beroende af odlingens framsteg, varit den naturliga orsaken till årstidernas progression. Sedan hundrade år har Finlands odlade jord blifvit i det närmaste tredubblad, likasom dess befolkning också nu är vidpass tre gånger, eller nära tre grgånger så stor som år 1755. Detta har haft till följd, att många tusende tunnland kärr och annan sank mark blifvit uttorkade; derigenom åter har en ofantelig mängd af kyliga utdunstningar blifvit aflägsnad – och verkan deraf uppå klimatet vore oberäknelig, derest icke andra omständigheter motvägde detta odlingens välgörande inflytande. Så t. ex. är det konstateradt, att icke blott hafsytans höjd blifvit minskad vid kusterna, utan också landets inre vattenhöjd, d. v. s. sjo insjöarnas ytor i allmänhet något sjunkit, dels till följd af landets tilltagande sluttning mot hafvet, hvarigenom flodernas lopp blifvit stridare och deras mera utsugit sjöarna – dels i följd af kärrens uttorkande, hvarigenom vattentillgången i allmänhet förminskats – slutligen också, och det till en mycket väsentlig del af skogarnas minskning. Detta faktum har ett starkt och tyvärr ett mycket förderfligt inflytande på hela vårt klimat. Skogen spelar neml.nemligen samma rol för kontinentalklimatet, som hafvet för kustklimatet, d. v. s. som en förmedlare af den omgifvande luftens värmegrad, och dels derigenom att vexterna|111||276| i allmh.allmänhet äro bland de trögaste värmeledare, ännu mycket trögare än vattnet – dels derigenom att den skogen afstänger och hin modererar hastiga luftvexlingarströmmar – drag, blåst, storm. Till en viss grad verkar skogarnas uthuggande gagneligt, neml.nemligen såvida de gifva för mycken skugga och bibehålla en för stor fuktighet uti marken; och i samma mån är det klart, att odling och civilisation i ett vildt land måste börja med skogens delvisa nedhuggande eller – såsom vårt folks sed är – med svedjebruk. Således från början instinkt, ej blott behof. Jmf. Tyskland under Romarne – vinodlingen, sädeskulturen. Men denna nödvändighet har en gräns, som betingas af landets polhöjd och klimat. Olyckligtvis (Se sid. 113) öfverskreds denna gräns ungef. på 1600 talet – skogshärjning blef först vana, så en annan natur – Hugger man bort skogen utöfver en viss proportion, så följer deraf först att köld och värme sakna sin naturliga förmedling – dernäst att original: att luftströmmarna få friare spelrum och dels afkyla, dels uttorka marken. Således är det klart att t. ex. nedhuggandet af en skog i norr om odlade ägor måste utsätta dessa ägor för den skarpa nordanvinden, som förut varit afstängd eller mildrad af skogen. Och på samma gång utsättas dessa odlingar mera för torka, derigenom att luftdraget bringar all fuktighet till en hastigare afdunstning. Men det vigtigaste af allt är att skogen är en reservoir för hela ortens nederbörd, den drager till sig molnen och all luftens fuktighet och utgjuter dem sedan i regn öfver nejden, hvarföre det är bekant att alla slätter äro fattigare på regn – och i Sahara regnar det aldrig – men skogrika trakter äro deremot mycket rikare på regn.

6 Genom det stora inflytande skogarne utöfva dels uppå luftvärmen, dels uppå nederbörden, är det klart att de väsentligen måste inverka på ett lands klimat och ett lands vextlighet. I många fordom fruktbara länder har all vextodling blifvit nära nog omöjlig genom skogarnas utödande; i andra åter har klimatet blifvit betydligt försämradt. Exempel: Högasien – Obs. Persien (Ecbatana, Susa, Persepolis), Atlas, norra Italien HH.Herrarne påminna sig att vi uti föregående framställningar anmärkt det besynnerliga, fak men säkra faktum att just|112||277| de nordligaste trakterna af den skandinaviska och finska kontinenten i forntiden, för vidpass ett årtusen tillbaka och ännu något senare, icke blott voro de som först framträdde i nordens geografi, utan hvad som är ännu märkvärdigare, tillika voro de mäktigaste, folkrikaste och mest odlade, såsom Finmarken, Qvenland, Bjarmaland. Nu äro dessa nejder den vildaste ödemark, der Lappen en gles befolkning af Lappar och Samojeder med möda finner de oundgängligaste behof för lifvets bergning. Det nämndes att den starka handeln på Ishafvets kuster var en orsak till dessa länders dåvarande blomstring. Men den orsaken ensam är otillräcklig att förklara den nordiska geografins största gåta. En annan lösning finna vi i öfverdirekt. Gyldéns förtjenstfulla arbete om skogshushållningen i Finland. Han uppgifver nemligen, enligt trovärdiga ögonvittnens försäkran, att de numera skoglösa och mosslupna lappska fjälltrakterna bära tydliga spår af en forntida skogvext, så att i samma nejder, der knappast dvergbjörken numera förmår höja sin smala stam helt lågt öfver jorden, der finner man under måssan rötterna af stora träd, och vägfarande bruka ännu begagna dem till bränsle. Detta leder oss till en ny åsigt om nordens forntid och förliker historiens fakta med geografin. Wi ledas till den tanken, att Lappland fordom var betäckt af stora skogar, som som drogo till sig den korta sommarens regn och skyddandde landet för den allt förhärjande vinden från Ishafvet, och i detta skydd, hade ve och med hade frambragte jorden en vextlighet, som nu är försvunnen, utom enskilda spillror af en fordom rikare flora – och med vextligheten följde en rikare fauna, i stånd att erbjuda flera näringsmedel än nu – och så kan man förklara det annars oförklarliga att dessa förvildade ödemarker|113||278| fordom kunna nära en mäktig befolkning och göra en viss grad af välstånd och odling möjlig der naturen nu med sin jernspira förkrossar hvarje försök att införa kultur och mensklig förädling i granskapet af den eviga snön.

7 Huru denna stora förändring skett i den högsta nordens geografi, är en annan fråga. Historien tiger derom; icke brand – icke uthuggning – man måste derföre söka en förklaring uti bekanta naturfenomer. Samma arbete af öfvedrdir. Gyldén omtalar en sjelfförstöring, som skogen är underkastad i de kalla zonerna och som efterhand är oundviklig der icke den menskliga handens vård kommer emellan. Det inträffar nemligen der mycken fuktighet samlar sig i marken under ett kallt klimat, att mossarter bilda sig och efterhand utbreda sig, så att de efterhand uppdämma afloppen; de kullfallna träden stänga det ytterligare, och hindra trädens frön att gro. Derigenom glesnar efterhand den förut täta vextligheten, och träden störtas lättare utaf storm. tTrakten förvandlas efterhand till ett träsk, som om hösten betäckes af kärn-is, hvilken afsliter trädens bark vid roten och sålunda förstör småningom efterhand fullkomligt förstör den återstående skogen, hvarefter blott en kal mosse upptager dess fordna plats. Det är mer än sannolikt, att icke menniskohanden, utan en sådan genom årtusenden fortgående sjelfförstöring efterhand utrotat skogarna uti den höga norden och gifvit upphov åt de ändlösa lappska tundrorna, som nu trötta vandrarens öga och förtynga hans fot på det fordna Finmarkens, Qvenlands och Bjarmalands slätter.

8 På ett lands polhöjd beror om landet behöfver en större eller en mindre areal utaf skog. De heta och de kalla länderna behöfva mera skog i proportion till sitt område, än de tempererade länderna. Man har i detta afseende intressanta tabeller. Belgien och Ungern med 10° medelvärme för året behöfva endast skog för ⅟₁₀ af sitt område, men dett för att modereraomk. klimatet, men detta|114||279| behof tilltar i samma mån temperaturen ökas eller minskas. Så t. ex. behöfva Paris med 10°,60 och London med 9°, 60 medelvärme båda ⅟₉ af sin areal till skog. Milano, som har 13°,12 medelvärme ochsvårtytt Dantzig, som har blott 6¼°, behöfva båda ⅕ af arealen till skog, medan Gibraltar, som räknar 18°, och Petersburg, som har blott 4°,36 medelvärme, båda behöfva skog på ⅗ af sitt område, för att motsvara klimatet. Norra Sverige med blott 1 grads värme behöfver likasom norra Afrika hela ⁹⁄₁₀ af sitt område betäckt med skog, för att som sig bör motsvara klimatets fordringar. Efter dessa beräkningar finner man lätt att Finland också behöfver en stor skogvidd, nemligen för södra landet delen omk.omkring ⅗ och för norra delen omkr.omkring ⁹⁄₁₀ af hela sin areal, om skogen skall motsvara allt hvad den bör till klimatets förmedling.

|||280|