Första Föreläsningen. 21/9 68

Lukuteksti

|113|

Höst-termin 1868.

Första Föreläsningen. 21/9 68.

1 Det är mig kärt att åter få helsa i dessa salar en krets af ungdom, som kommit lemma startför att med mig lyssna till den granens susning, vid hvars rot vårt bo är fästadt.kommentar Det är hos hvarje folk ett lifstecken, när det med kärlek omfattar sin förflutna tillvaro och likasom söker att ur fädernes föredömen hämta kraft för det närvarande, hopp för det tillkommande. Hos oss, med vårt unga, ännu nyvaknade nationela medvetande, är en sådan kärlek för det framfarna mer än någonsin ett behof. Ofta, när dagens vedermödor trycka oss ned, eller när vi med bekymmer se ett till antal, rikedom och makt så ringa folk som vårt i fara att uppslukas af mäktigare grannar, är det för oss en tröst att hämta sjelffo tro mod, att hämta tron på en framtid ur förgångna seklers lärdomar. När vi skåda tillbaka, se vi bakom oss en lång rad af hårda strider och pröfningar, i hvilka ett mindre härdadt och karaktersfast folk skulle sannolikt längesedan förgåtts; och likväl står detta folk ännu qvar i sin fulla kraft normaliseringoriginal: qvar genom tidehvarfven, alltid ånyo resande sig ur sitt fall, och sträckande armarna mot en ny framtid och redo att åter bebygga den härjade grunden. Det är detta grunddrag af någonting oförstördt och oförstörbart hos ett folk, hvars äldsta mythiska minnen sträcka sig flera årtusen tillbaka – det är detta hälleberg af genuin kraft|114| – af lifskraft och motståndskraft – som utgör grundmuren af vår historia och som ingifver oss den lugna förtröstan, att byggnaden ännu skall bestå för barn och barnabarn. Knappt för ett år tillbaka – ja för få veckor sedan – tyckte vi oss stå på undergångens brant – rundtomkring var endast död och förstöring, härjad mskomenniskolycka, svigtande mod, ett helt folk likasom dödsjukt af nöd och dignande för eländet. Wi kände oss som spillror af ett bristande samhälle, – vi blygdes att vara Europas fattighus, på hkethvilket främlingen såg ned med en medömkan, blandad med förakt öfver våra anspråk att i en sådan uselhet dock viljas kallas ett eget folk vid sidan af andra folk, som sände oss allmosor, dem vi höllo till godo. Och i dag – hur annorlunda! Wi våga åter tro på den Allsmäktiges beskärm och, näst Honom, uppå vår egen kraft; vi djerfvas åter upplyfta våra fblickar till folken och kalla oss deras jemlikar; vi tycka oss åter ha rätt att rätt att rodna öfver de allmosor man räcker oss. Hvad kan vara orsaken till en så hastig förändring? Är det kanhända blott derföre, att vår hårda natur, vår bleka sol, vår gamla torftiga finska jord åter engång efter många år gifvit oss en välsignad skörd i de flesta delar af landet? Ja, visserligen har denna himlens välsignelse, för hkenhvilken det f.finska folket nu tacksamt böjer sitt knä inför den Allsmäktiges thron, i hög grad bidragit att lifva vårt sjunkande mod. Men icke mindre har dertill bidragit|115| den nya förvånande erfarenheten af vårt folks utomordentliga förmåga att bära hårda pröfningar. Hundratusen mskomenniskolif ha på 9 månader fallit offer för hungerepidemierna, allm. välståndet har lidit en svår rubbning, en femtedel kanhända af befolkningen har öfvergifvit sina bostäder för att söka sig bröd, och kna dock hafva samhällets och lagarnas band ingenstädes blifvit allvarligt hotade, långt mindre upplösta. Knappt lyser åter en blidare sol, innan det gröna gräset gror öfver grafvarna, likasom hade aldrig slukat så många dyrbara lif – de öfvergifna tegarna plöjas ånyo, det sjunkna välståndet reser sig åter. Årtionden torde förgå, innan alla remnor af denna svåra kris blifvit åter igenfyllda, men anblicken af ett helt folk, som manligt kämpar mot oblida öden, har någonting stärkande och upplyftande för kommande tider. Och när vi då vända oss tillbaka till framfarna dagar, finna vi att dettanna nutidens erfarenhet ingalunda står enstaka eller tillfällig, utan fastmer är ett genomgående drag i vårt folks karakter – ty hela vår historia har i stort varit en dylik kris som den nuvarande – och så hämta vi deraf den fasta tillförsigten att kunna bestå äfven under kommande pröfningar.

2 Men forntiden, likasom nutiden, säger oss också, att denna styrka i pröfningen blir beståendeoriginal: beståde endast på det vilkor, att vi bevara fädernes lemma startoskrymtadekommentar gudsfruktan, deras enkom manliga dygder och stora konst att försaka oss sig sjelfva. Randas engång den dag, för hkenhvilken försynen måtte förskona oss, att de små sjelfviska intressena, att njutningsbegäret och den samvetslösa låga vinningen få öfverhand|116| ibland oss att vi förgäte huru endrägtigt och utan afund vi måste stå som en man mot våra vedersakare, – att vi förvekligas af medgången ett bedrägligt lemma startfredslugnkommentar och glömma att den nation, som icke kan försvara sig sjelf, ej heller är värd att lefva, – att vi sälja för lyckans lemma startsnödakommentar gåfvor vårt ärfda oberoende – att vi löpa efter en flärd, som är oförenlig med hela den ställning allvarliga sträfvan, till hkenhvilken vi af hela vår ställning äro hänvisade, – och slutligen att vi med våra fäders enkla tro äfven förlora grundvalen för deras dygder, – då skola inga anors föredömen mera rädda oss, och då skall historien hafva sagt oss sina lärdomar förgäfves.

3 lemma startSedan jag under förl.förlidne vårtermin varit frånv.frånvarande från univ:tuniversitetet såsom ledamot i en komité på annan ort,kommentar går jag nu att återupptaga tråden af dessa framställningar på den punkt, der de afbrötos sistl.sistlidne höst, neml. vid slutet af 16:de och början af 17:de seklet, d. v. s. vid Carl IX:des tillträde till regeringen. Det blir då först nödigt att återknyta berättelsens trådar genom en kort öfversigt af vår historia under 16:de seklet, reformationens och Gustaf Wasas tidehvarf.

4 I fyra århundraden hade katholska kyrkan, till en början under hårda strider, genomfört sin mission att erföfra Fd åt xdomenkristendomenkristendomen och den vesterländska kulturen. Hon var en verldsmonarki med universela tendenser och långt för detta lemma startutbildadekommentar lagar, oberoende af de folk, som skulle åtlyda dem. Hon fordrade derföre ovilkorlig undergifvenhet och en blind auktoritetstro. F.Finska folket underkastade sig, efter en sekellång hård kamp den nya tron och de nya lagarna, men de rotades aldrig|117| fullkomligt bland detta folk, som stod för aflägset från katholicismens hemländer och som i sina djupa skogar, vid sina ensliga sjöar fortfor att bibehålla en stark förkärlek för den naturdyrkan, hkenhvilken afspeglar sig i dess hedniska mythologi.

5 Fds eröfring var hufvusakl. kath. kyrkans Roms verk, till en motvigt mot grek. kyrkan i Rd, och det svenska politiska väldet var i början endast ett redskap åt Rom påfven. Men ju mera sjelfständigareoriginal: sjelfständigar nordens politiska intressen begynte utveckla sig, desto mera uppkom en täflan mellan den andliga öfverherden i Rom och den verdsliga herrskaren uti Stockholm. Till en början låg den verldsliga makten under, och i unionstidens fejder herrskade påfven genom sin biskop i Fd nära nog enväldigt öfver detta land, hkethvilket i 15:de seklet endast löst shängdesammanhängde med Sverige och ansåg biskopen som sin egentl. styresman. Detta Olyckligtvis för kath.katholska kyrkan följde emellertid snart en kedja af händelser, som bragte ryckte makten ur hennes händer och lade öfverlemnade åt i den åt den verldsliga styrelsen. Först råkade katholicismen . kyrka i en svår inbördes tvedrägt genom den stora schismen; – sedan föröddes hennes rikedom i Fd af härjande krig så skakades verlden af Luthers ljungeldar nya läror, fortplantade af den nya boktr. konsten, derefter trampades hon under fötterne förnedrades kyrkan af despoten Christian II,:s ovärdiga verktyg, – och när hennes undergång så småningom var förberedd, uppträdde i det afgör. ögonblicket Gustaf Er:son Wasa, som behöfde reformationen för politiska ändamål och utan förskoning störtade påfven i Rom från hans nordiska herrskarestol, för att i hans ställe uppsätta sig sjelf och sin ätt till enväldige herrskare öfver både kyrka och stat.

|118|

6 Reformationen var i Fd till en början hufvudsakl. en yttre politisk omhvälfning., en maktförändring mer än en trosförändring. Den kath.katholska kyrkan föll icke här, som i Sv. och det öfriga protest.protestantiska Europa, till följd af ett inre förfall, föraktad och afskydd af de tänkande inom nationen. Denna kyrka hade här haft en sällsynt rad af utmärkte öfverherdar, och denne rad af lysande lemma starthierarkerkommentar afslutades på ett ädelt sätt af den siste bland dem, Arvid K., hade som i kampen mot Chr. Tyrann, förenade kyrkans banér med fosterlandets, och med frihetens, samt offrade för dem sitt lif och blef den siste martyren, liksom b. Henrik den förste. Häraf kom, att förklaras huru den kath.katholska kyrkan i Fd föll, älskad af folket, mestra genom yttre våld och påtryckning, och föll så, att hon med rätta länge var saknad. Ty med henne föllo och ödelades äfven de få undervisn. anstalter, från hkahvilka Ff.Finnarne dittills inom landet hade erhållit sin bildning, och då dessa läroanstalter icke på länge ersattes af nya, då tillika den f. laro Fds nyss så lifliga förbindelser med Rom och södra Europa plötsligt upphörde, hände sig, att det första reformationsseklet visar oss i Fd icke, som man skulle förvänta, en tafla af nytt ljus, utan snarare en tafla af inbrytande mörker och förvildning alltintill G. II A:s tidehvarf. Men det fanns hos Reformationen någonting, som efterhand gjorde henne från en blott yttre reform, till en genomgripande inre, och det var hennes nationela tendens. Rom Kath.Katholska kyrkan som verldsmonarki begagnade ett verldsspråk, latinet, och brydde sig föga om de skilda nationernas berättigande som sådana. Allt var der centralisation – alla strålar från perferin sammanlöpte der i den enda allt dominerande medelpunkten i Rom. Reform. åter sprängde denna yttre enhet och förklarade regenten för kyrkans synliga öfverhufvud.|119| Och på samma gång som påfvens allmakt störtades, störtades äfven latinets. Hvarje protest. nation fick Guds ord på sitt eget språk – Gud talade till hvarje folk på dess eget tungomål. Härigenom lyftades alla folk till en dittills okänd jemlikhet inför Gud och kände sig deraf både rörda och stolta. Det stora ordet var uttaladt: den fria medborgarrätten i Guds rike på jorden innebar den fria medborgarrätten i nationernas republik. Agricolas finska nya testamente var en lemma startsekularkommentar epok äfven för f.finska folkets nationalmedvetande. Och detta gjorde reform. snart populär: än mer, det gjorde förberedde den politiska friheten genom den andliga, och det invigde förberedde den vesterl. kulturens inträngande bland de dittills oåtkomliga massorna. Från denna tid blefvo kristendomen, kulturen och friheten en sanning i Fd. Språket var här, som alltid, endast ett medel: men tidsomständigheterna gåfvo det en ofantlig betydelse.

7 I hänryckningen öfver detta stora, mera anade än medvetna framsteg märkte man i början knappt, att reformatorn G. W. i politiskt afseende blef den förste envåldskonungen uti Fd och Sv. – han gaf med den ena handen och tog med den andra. Fd låg på den tiden svårt förhärjadt, först af ryska, sedan af danska kriget; – det gaf med uppräckta händer sin befriare allt hvad han begärde. Men G. W:s främsta syfte var att skapa en stark konungamakt, som för framtiden skulle rädda hans rike från unionstidens faror och tvedrägt. För den skull behandlade han Fd från början som en blott provins under Sv:s krona – en sak, som för honom var lätt, när ingen mäktig biskop mera fanns att hålla stången mot konungamakten – och arfföreningen i Vesterås 1544, som förvandlade Sv. till ett arfrike, upphäfde|120| i sj. v.sjelfva verket den separata ställning till Sv., som Fd dittills intagit, och gjorde detta land till en verklig provins under centralmakten i Sthm, som nu blef Fds verkliga hufvudstad i st.stället för Rom. M

8 G. W. och reformationen visa oss således i Fd det egendomliga skådespelet af ett folk, som tagit ett stort steg närmare sin Gud, närmare sig sjelf, närmare sittn andliga och politiska frihet lemma startmedvetandekommentar, men tagit detta steg på bekostnad af sin dåvar. politiska frihet och sjelfständighet. dåförtiden, således ett steg emot framtiden på bekostnad af ett steg tillbaka uti det närvar. Den tidens Ff.Finnar förstodo, eller åtm. anade detta ganska. Deras ent första enthusiasm för befriaren kallnade ganska snart; G. W. blef sedan aldrig älskad i Fd sjelfva reform. blef dem i början misstänkt, när de sågo den begagnas som ett medel för konungens envälde och som en förevändning att plundra kyrkorna, eller när de sågo samma konung, som proklamerat tankefriheten för sitt rike, beständigt våldföra denna samma stora princip genom kgl. maktbud, som inskränkte yttranderätten. – G. W. blef heller aldrig som konung rätt älskad af Ff.Finnarne, ej heller förstod han sjelf detta folk och yttrade i förtroliga ögonblick under r.ryska kriget, att Ff.Finnarne icke vore att lita på. Detta förklaras, likasom hela hans reg.regerings system i Fd, af den ställning som svensk konu man och svensk konung han trodde sig kunna och böra intaga (1864: I: 7)

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    stycke – textställe – kommentar

    1 för att lyssna till [...] fästadt. Lyssna på den granens susning, Wid hwars rot ditt bo är fästadt! Finskt ordspråk (fi. Sitä kuusta kuuleminen, jonka juurella asunto.), inkluderat även på titelsidan till Mathias Castréns översättning av Kalevala 1841 (Pelle Holm, Bevingade ord, 1955, s. 106).

    2 oskrymtade uppriktiga.

    2 fredslugn fredstillstånd.

    2 snöda ringa, usla.

    3 Sedan jag under förl. [...] ort, Topelius var medlem i den svenska psalmbokskommittén från mars 1867. Han vistades i Åbo från den 18 januari till den 7 april och tog uppdraget på största allvar. Han upplevde att allt annat måste läggas åt sidan: »detta ena måste med ämnets höghet förena folkets enkelhet [...]. Allt yttre liv, alla vanliga arbeten, som härtills upptagit tid och tankar blevo mig främmande», uppger han 1887 i Självbiografiska anteckningar (1922, s. 230–234).

    4 utbildade utvecklade.

    6 hierarker andliga överhuvuden.

    6 sekular enastående.

    8 medvetande Detta är skrivet ovanför raden.

    Faksimile