Kantele
Kommentaari
Kommentar
Ett manuskript är känt, daterat 15, 16 April [1842]. Dikten trycktes i HT 11 maj 1842, och ingår i reviderad form i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Utgångspunkten för dikten är den »harpa» som Väinämöinen enligt slutverserna i Kalevala lämnar kvar på Finlands strand efter att själv ha drivits bort (svensk övers. M. A. Castrén 1841, s. 215). Utifrån dessa verser diktar Topelius historien om hur den finska sången återuppväcks. Topelius väver samman det mytiska stoffet med de nationella visionerna under mitten av 1800-talet. Dikten återupptar temat från de två föregående: diktandets nödvändighet och identitetsskapande funktion, här på nationell nivå.
I dikten skapar Topelius en länk mellan forntid och nutid. Denna strävan att knyta ihop nuet och historien uppträder ofta i Topelius diktning och präglar en stor del av den samtida litteraturen (Castrén 1918 s. 221, 228). Berättelser om händelser, människor och myter sammangjuts till en historia om den egna kulturens utveckling. Förfarandet, som var ett sätt att stärka den nationella medvetenheten och förankringen, var en del av den romantiska strömningen.
Upphöjandet av ödemarken som diktens rätta hemvist låg i tiden, det orörda och friska landskapet representerade dikten själv (se Alhoniemi 1968, s. 110). Gestaltningen av dikten är också starkt influerad av de föregångare Topelius själv uppger som den finska sångskattens förvaltare: Elias Lönnrot, J. L. Runeberg och F. M. Franzén. Läsarna var följaktligen förtrogna med språkuttrycket hos Topelius, påpekar Vetterlund (1918, s. 4).
Naturskildringen i »Kantele» bär tydliga spår av Kalevala. Men medan naturskildringen i det finska eposet är stram eller endast indikerad, blir naturen i Topelius dikt ett symbolmättat själsligt landskap, ett diktens landskap (se ibid., s. 9–17).
Omarbetningen från 1860 syftar uppenbarligen till större överensstämmelse med Kalevala. I Topelius första tryckta versioner ligger den döde barden fallen i skogen bredvid kantelen (v. 33–43). I upplagorna från 1860 motsvarar det ersättande partiet de avslutande verserna av Kalevala där kantelen lämnas kvar på stranden, medan Väinämöinen själv seglar bort, vredgad över att jungfrun Marjattas/Marias son – avlad av ett lingon, född i ett stall – övertar Väinämöinens roll som skogens kung (»Trettieandra Runan», 1841):
Nu den gamle Wäinämöinen
Vredgades och greps af blygsel.
Qväder så för sista gången,
Och han qvad en koppar-skuta,
Qvad en båt med jernsmidt botten.
Seglar sedan genom svallet
Med sin skuta utaf koppar,
Seglar bort till högre rymder,
Färdas hän till lägre himlar
Der han stadnade med båten,
Der han fastnade med skeppet,
Lemnade dock qvar sin harpa
Och de höga runo-sånger
Till en evig fröjd för Finland.
(1841, s. 215) *
Väinämöinen försvinner från scenen i de senare upplagorna av Ljungblommor och de nya sångarna, Lönnrot, Franzén och Runeberg, lyfts fram. Citatet ur Kanteletar som står som överskrift för ms-versionen belyser också den förnyelse av traditionen som dikten gestaltar (se variantförteckning, samt Kanteletar, Förra delen, 1841, s. 73).
Pettersson betecknar dikten »Kantele», liksom åtskilliga andra dikter i Ljungblommor, som en versifierad parabel: skalden berättar en saga, vars allegoriska karaktär framträder under berättelsens gång (Pettersson 1952, s. 79 f.; även Vasenius V, s. 137).
Om diktens förhållande till keltisk poesi och den homeriska traditionen, se Gunnar Castrén, 1918, s. 224–233.
Dikten är skriven på runometer, se komm. till »Ljungblommor».
* Liknande verser om kantelen finns i Topelius tidigaste offentliggjorda berättelse, »Thorsö. En rotgummas berättelse» från 1841: »Strängarna till annat spunnos, / Spunnos till evärdlig glädje, / Evig fröjd för Suomis söner» (Helsingfors Morgonblad 19 augusti 1841).
Tack vare Lönnrots runosamlingar och Castréns svenska översättning av Kalevala fick Topelius full tillgång till den nationella sångskatten. Dikten »Lönnrot, Castrén», skriven 1845, är en hyllning till dem. J. L. Runeberg upptar också han, anser Topelius, med sin svenskspråkiga diktning den urfinska dikttraditionen. Studentsången »Till Lektor Runeberg. (Den 28 Mars 1842)» upptar samma tema som »Kantele». Här vilar kantelen »förgäten», »tufvan vexer öfver fordom visa pannan», men dikten förnyas och hörs klinga i skogen:
Men som, då flydda äro nattens timmar,
En nyfödd sol hvart fält med guld beströr,
Och morgonrodnan uti viken glimmar,
Och svanen sjungande på vågen simmar,
Och vandrarn, full af glädje, sången hör;
Så diktar Runeberg; – en morgon lik om våren:
Fast klar och mild, han gömmer i hvar blomma tåren.
Det ljufva lugn, som dock med längtan blandas,
Den saknad, som i glädjen gråter än;
Den friska doft, som Suomis vårar andas;
Den färg, med hvilken Suomis skyar randas;
O Runeberg, o skald, hvem gaf dig den?
Ur Kalevalas moar, och ur Wäinös bälte,
Den gamla runan lik, din sång ur drifvor smälte.
(Joukahainen III 1848, s. 90 f.; de två nästsista stroferna)
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
Titel Kantele.Stränginstrument av typen cittra, som genom Kalevala, där det också benämns harpa, fick status av finskt nationalinstrument. I Topelius dikt symboliserar kantelen liksom i den finska mytologin sångens skapande och livgivande makt. Jfr bardens harpa.
1 Nu en saga vill jag sjunga,Anslaget ofta använt i folksångerna, jfr Kalevala: »Nu mig göres lust i hågen, / I mitt hufvud bor en tanke, / Lust jag har att börja runor, / Laga mig till reds att sjunga.» (1841), och Kanteletar nr 11: »Hågen bjuder mig att börja, / Städse tanken träget tänker, / Bjuder mig att sånger sjunga, / Manar mig att ordna orden» (Fosterländskt album II 1847, s. 31).
2 Hvem vill uppå sagan höra?Frågan om diktarens publik är återkommande i folksångerna, jfr Kanteletar nr 59: »Hvem skall då min sorg jag säga, / Tala om hvad hjertat gömmer» (Fosterländskt album I 1845, s. 61). – I manuskriptversionen är åhörarna »Loa» och »Wille».
5–7 Björken har ej tid [...] ha ännu mera.Exempel på personifierande uppräkningar, en teknik som ofta förekommer i dikterna på finsk runometer.
8 SelmaSe komm. till dikten »Ljungblommor», v. 14. I »Kantele» liksom i Franzéns dikt »Selma» söker diktaren en åhörare eller lyssnerska. »Ingen hade jag som hörde, / Ingen som belönte mig» heter det hos Franzén (jfr v. 2 f.), innan Selma träder fram som musa.
9 FannyAtt namnet Fanny ersätts av Aina från 1860 förstärker anknytningen till det finska (om Aina, se komm.till »Ljungblommor» v. 13).
13–16 Dikten har jag engång funnit [...] blomma uppå ljungen.Jfr Kalevala, första runan, andra strofen: »Ännu andra ord det finnes, / Dem jag fångat, dem jag lärt mig, / Plockat upp vid vägens sidor, / Dem jag brutit har från ljungen / Rifvit lös från skogens ruskor, / Från de späda skotten dragit» (1841, s. 2). Topelius tematiserar diktkonsten också i promotionsdikten 1844 där sambandet mellan dikten och naturen understryks: »Från stormomsusade furors gröna grenar / jag samlat orden, orden i vinden strör jag.» [...] »Dikten jag från fjällens isar / och från hedens ljung har plockat, / lagt därtill ett sus af furan, / litet majdoft ifrån ängen, / litet guld från insjöns speglar, / litet silfver ifrån källan, / dalens grönska däremellan» (Topelius SS I, s. 122, 124).
32 Sorgsna tufvan är mitt hjerta.Jfr liknelsen mellan ödemarken och människohjärtat i »Ljungblommor», v. 5–9.
33–43 Så om Kantele är sången: [...] hvars eld förbrunnit.Om Topelius omarbetning av verserna, se diktkomm. ovan.
36 den döde bardenVäinämöinen (v. 75, 79, 95). bard – Ordets keltiska ursprung associerar till Ossian och MacPherson men barden förekom tidigt även i andra språk. I Topelius dikt ges barden en finsk kontext.
40–43 Var så tyst som döda lärkan, [...] hvars eld förbrunnit.Jfr första runan i Kalevala: »Länge har min Sång i kölden, / Länge i det dolda varit; / Nu jag sången vill ur kylan, / Visorna ur kölden hemta» (sv. övers. 1841, s. 2).
79 runofader!Väinämöinen.
120 Satakielinensatakieli (fi.): ’den hundratungade’ näktergalen. Förekommer också hos Franzén (»Audiensen»).
121–124 Skumma skogar sakta susa [...] blommor le och lyssna.Verserna exempel på det som Björn Pettersson kallar objektiv besjälning, en bildlig formulering som ofta förekommer i Kalevala (se Pettersson 1952, s. 55).
133–139 Mina lunder skola glädjas [...] åt sina stränder.Objektiv besjälning, se komm. ovan.
151 Runeberg, Elias Lönnrot.Jfr verser ur »Sångens gåfva» av J. L. Runeberg:
Aldrig kan jag nog beprisa,
Aldrig tacka den tillräckligt,
Som mig sångens gåfva gifvit,
Skänkt mig sköna strängaspelet. (SS II 1935, s. 231)
Bibliografi
Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 110, 107, 228; Castrén, »Topelius’ fosterländska lyrik» 1918, s. 221–228; Fosterländskt album I 1845, s. 61; Kalevala 1841; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 55–60; Topelius, 120 dikter 1970, s. 37–44, SS I 1904, s. 122, 124; Vasenius III, s. 170 ff., VI, s. 39 f., V, s. 137; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 84; Vetterlund, »Finlands romantiker» 1918, s. 4, 9–17
Månne björken? Månne tallen?
Månne lundens blommor alla?
5
Björken har ej tid att höra,
Tallen mycket har att göra,
Blommorna ha ännu mera.
10Sätt dig här i vackra lunden,
Lyss på mig i aftonstunden.
Liten dikt vill jag berätta,
Lik ett hjortron uppå tufvan,
15Lik ett ensamt bär på stjelken,
Enslig blomma uppå ljungen.
Funnos äfven andra blommor,
Vackra barn af skogens tufvor,
Vårens döttrar, silfverklara,
20Himmelsblåa, underbara;
|6| |6|Men jag tog den allraminsta,
Tog den blekaste af alla.
Uti blomman log en perla,
Var det dagg blott, var det tårar?
25Skogens ljufhet log i perlan,
Dalens doft och ödemarkens
Tysta sorg i den sig speglat.
Perlan spilldes ned på tufvan;
Sorgsna tufvan börjar knoppas,
30Börjar längta, börjar hoppas,
Börjar le i färger bjerta:
Uppå mossan under tallen,
35Uppå vilda skogens tufva
Låg
den döde barden
fallen.
Kantele, det ljufva spelet,
Låg invid den dödes fötter,
Kantele, det glada spelet,
40
Var så tyst som döda lärkan,
Som en somnad vinterbölja,
Som en bäck, hvars våg förrunnit,
Som en härd, hvars eld förbrunnit.
Vinden vandrade i skogen,
45Öfver tufvor, öfver toppar.
|7|Kantele, det ljufva spelet,
Börjar susa uti vinden.
Börjar sjunga så och säga:
»Ve mig arma, ve mig glömda!
50Sorgsen sofver jag på tufvan,
Slumrar under gröna granen,
Granens barr uppå mig falla,
Skogens ruskor mig betäcka,
Mossa vexer på min sida,
55Ogräs mellan mina strängar.
Ve mig arma, ve mig glömda!
|7|Fordom var det annorlunda,
Då jag bars som barn på armen,
Invid starka hjeltars hjertan.
60Starka hjeltars stora hjertan
Slogo högt i hårda barmen,
Ljufva jungfrurs ljusa blickar
Glada glimmade, när glädjen
Ströfvade på mina strängar,
65Sorgen sakta smög deröfver.
Ve mig arma, ve mig glömda!
Handen, som mig bar, har vissnat,
Vissnat sångens blåa blommor,
Strödda öfver ljung och tufva,
70Domnat bort de förr så ljufva;
O hur snart de bleknat alla!
Ingen vill till lif dem kalla.»
|8|Kommo tvenne män i lunden,
Ädle män med ljusa blickar,
75Funno der den döde barden,
Kantele invid hans fötter.
Sade då den ene mannen:
»Frid med dina gråa lockar,
Gamle fallne
runofader!
80Ej så snart skall du förgätas,
Menar jag, i Suomilandet.original: Suomi landet
Jag vill gå i djupa skogen,
Leta uti öde kärret
Efter blyga Suomispråk: finskablommor,
85Kanteles förgråtna döttrar,
Vill till kransar hop dem binda,
Kransarna vill jag, o fader,
Kring ditt gråa hufvud linda.»
Gick så bort den ene mannen
90Uti kärr och öde skogar,
Kom igen från kärr och skogar,
Med de blyga Suomispråk: finskablommor,
|8|Band dem hop till kransar alla,
Kransarna han sedan sakta
95Lindade kring fadrens hufvud,
Runofadrens silfverlockar.
Vackert var det visst att skåda
Väna blommor, hvita lockar,
Vårens ros och vinterns drifva,
|9|100Lifvets leende och dödens.
Och det blef en doft i skogen,
Vällukt kring den gamles panna,
Som när öfver gamla häggen
Milda majregn sakta dugga,
105Kala grenar hastigt grönska,
Gröna grenar hastigt knoppas,
Knopparna slå ut i blommor,
Blommorna så ljufligt andas
Och med vällukt vinden blandas.
110Deraf djupt den andre rördes
Och hans håg blef mild som majdoft.
Kantele han tog från tufvan,
Stämde de förgätna strängar
Och begynte nya runor,
115Nya runor, längtansfulla,
Kärleksrika, underbara,
Himmelsblåa, silfverklara. –
Välljud gick kring hela nejden,
Som när uppå dunkla grenen
120Sjunger
Satakielinenspråk: finska
,
Strida forssar stilla brusa,
Starka stormars tungor tystna,
Blad och blommor le och lyssna.
125Hvilka äro dessa männer,
Dessa ädle sångarhjeltar,
|10|Som förgätna blommor plockat,
Kantele från tufvan tagit?
|9|Säg ett namn, du goda saga,
130Sedan säg mig ock ett annat,
Att jag får de kära namnen
Hviska ut för mina lunder.
Löf och gren af kärlek susa.
135Namnen hviska de åt vinden,
Vinden för dem sedan längre,
Hviskar dem åt insjöns vågor,
Insjöns vågor oupphörligt
Hviska dem åt sina stränder.
140Så i vida Suomilandet
Skola tusen lunders blommor,
Tusen sjöars vågor ständigt
Säga om de kära namnen;
Att de aldrig mer förgätas,
145Aldrig, aldrig dö, sålänge
Vind och våg i Suomi sjunga.
Nu så hören, mina lunder,
Hören vind och vackra vågor,
Sagan har mig namnen gifvit
150Och jag ger er dem för evigt:
1842.