Vid Tjugu år
Kommentaari
Kommentar
Ms 1 är ett odaterat förarbete, och ms 2 ett manuskript daterat 1838. Dikten ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Dikten framstår som den mest erotiskt laddade av Topelius tryckta dikter. I dikten förenas vatten och eld, djupet och höjden, i havets och himlens famntag (jfr föregående dikt). Dikten återspeglar förmodligen Topelius känslor för Greta Mattsdotter, som han mötte första gången i februari 1838 (se inledn.; jfr den s.k. »Hangolas Dikt» publicerad i Söderhjelm 1931, s. 26–39). Det Almqvistska inflytandet syns inte bara i den åtråddas namn (se punktkommentaren), utan också i hennes karaktär, som avspeglar den samtida Törnroskulten (Vest 1905, s. 58 f.).
Versen är stikisk, jambisk-anapestisk, fyrtaktig och orimmad, med halvverser i diktens slut.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
4 Aramintha(grek.: högdragen, storslagen). Namnet Araminta var aktuellt genom »Araminta May», en förväxlingskomedi i brevform av C. J. L. Almqvists, publicerad i Törnrosens bok (1838). Det är endast namnet som är gemensamt för Almqvists muntra berättelse och Topelius dikt (SV 8 1996, s. [41]–92).
6 Demoniskt tjusande sköna flicka,Se komm. till prosadikten »Dämonen».
20 myrtenlundOfta symboliskt i äldre poesi; myrten under antiken helgad åt kärleksgudinnan, som symbol för kärleken.
26 läspauttala sakta och vekt.
31 Det är en ljungeld, som kysser randenSe komm. till »De tvenne fåglarna i dalen» v. 65.
35 Och ryck en ljungeld af ZeusOm Prometheus-myten, se komm. till »Ynglingens drömmar» (v. 45–52).
36 kärlekspjunkandepjunkande: omotiverat klagande.
43 härdhär: centrum.
Bibliografi
Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 85; Törnudd, Flickan från Kahra 1948, s. 55 f., 58; Vasenius V, s. 62 f., 101; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 58 f.
Vid Tjugu år.
Högt brusar sjön, och de hvita vågor
Som svanor gå öfver hafvets slätter.
Vid klippan bunden han står, vår julle,
Kom,
Aramintha
, vi lösa den!
5Kom i min famn, du min unga, mörka,
Kom till mitt hjerta på roddarbänken,
Vi drifva handlöst i hafvet ut.
Du darrar, svigtande rosenstängel!
10En fasa röjs i ditt mörka öga –
Tro mig, jag läser igenom fasan
Din kärleks brännande hemlighet!
Hur stormen tjuter, som ulf om natten!
|29|Han väntar rof – han blir ej bedragen,
15Vi skola glödande, kärleksdruckna,
I högsta sällhetens stund förgås.
Du ljufva kind, lik ett moln af snödoft,
Der solen spillde sin purpurflamma,
Du är ej skapad att långsamt tyna
20För veklingskyssar i
myrtenlund
.
|106|Du mörka öga, en natt af stjernor,
Med snabba sväfvande kärleksnorrsken.
Du är ej ämnadt att stilla slockna
I skröplig ålders förbrunna glöd.
25Låt veka piltar, låt rädda tärnor
I långa år om sin låga
läspa
,
Vi flamma hastigt en gång, en enda,
Förbrinna herrligt i dödens stund.
– Nu såg du skimret i molnets kanter?
30Det är ej solen, du mörka flicka,
Och stupar tvärt uti hafvets svall.
Och vågen höjes som torn mot himlen –
Sträck ut din hand, när hon lyfter jullen,
35
Och ryck en ljungeld af Zeus
och krossa
|30|Ett
kärlekspjunkande
par på lek!
Vi äro stolta som Romargudar,
Vi mana döden, vi bjuda fasan,
Och majestätiskt ett haf i uppror
40Står här som ram kring vår kärleks glans.
Kom, Aramintha, du barm som skälfver,
Du kind som bränner, nu slog en svallvåg
Mot högsta ljungeldens
härd
derofvan,
Och haf och himmel i ett förgås.
45Högtidligt, herrligt ett thordön rullar,
Den gamla jorden i stycken remnar,
Och djupet brinner,
Och höjden brister,
Verldsalltet störtar i stycken ned
50Uppå vår kärleks
Förmätna jubel
I döden …
1838.