|60|

Åskvädret.

Qvalm låg öfver all naturens prakt,

En tyngd öfver land och sjö sig lagt,

I hetta smäktade blomstren alla,

Och lunden törstade.

5 Vindstilla låg öfver fält och dal,

Och ingen pust gick i skogen sval;

Askgråa skyar som gamar summo

Omkring på himmelen.

Små fåglar sökte sitt bo i tid,

10Och hjordarna sökte hemmets frid;

|61|

Hvart väsen bidade herrans väder;

Blott menskan trotsade.

|120|

Den rike herren på Vingsjö gård

Sitt folk sändt ut med befallning hård

15Att berga frodiga hö’t från ängen,

Förr’n regnet började.original: började,

Och folket lydde hans bud med hast,

Och slottern gick utan ro och rast,

Och svetten dröp från hvarenda panna; –

20Tungt var det arbetet.

Men knappt var hälften af ängen tömd

Och halfva skörden i lador gömd,

När skyn blef bjert med ramsvarta kanter

Och himlen mörknade.

25Ett sus kom nordan och östan från,

På afstånd sporde man åskans dån;

Och stora stänkande droppar föllo

På hö’t som doftade.

|62|

Snart rätt öfver skördarens hjessa small

30Den rullande, skarpa, hvassa knall,

Ljungelden slickade molnens ränder,

Störtregnet strömmade.

Men rike herren af Vingsjö stod

På kullen högt med förbittradt mod.

35Han bar en regnskärm, af stål var doppskon –

Och skuren smattrade.

Han såg förderfvad sin vackra skörd,

Han såg sin doftande äng förstörd,

Han hädde himlen och hädde åskan,

40Och blixten ljungade.

Och ingen vet hur dermed gick till,

Förklare den det förklara vill,

|121|

Om doppskons stål hade lockat blixten

På gudsförsmädaren;

45Alltnog, när ovädret sen tog slut,

Och solen trädde ur molnen ut,

|63|

Då fann man herren af Vingsjö mållös

På kullen stående.

Stum, stel, förstörd, med en dåres skick,

50Mot himlen stirrade hemsk hans blick –

Och från den stunden, när åskan hördes,

Den galne skrattade.

1845.