Ut till hafs!

Lukuteksti

[76]

Ut till hafs!

Stjernorna se ned i djupen;

Öfver fjärden glider slupen,

Vågen går kring den i svall,

Snart är vågens oro all.

5Du som sitter vid min sida,

O hur sorgsna, o hur blida

Dina ögon höja sig

Ifrån hafvets rymd till mig!

Jag förstår hvad blicken talar:

10Se hur våra barndomsdalar

Fly, likt strandens glädje der,

Och vår framtid hafvet är.

|47|

Nu farväl, J vackra stränder,

Ljusbeglänsta morgonländer,

15Löfklädd dal och blommig höjd,

Vårlig doft och barnslig fröjd!

|77|

Ut till hafs, till hafs, till blanka

Böljors skimmer flyr vår planka,

Lång är färden, lifvet kort;

20Vill du följa mig dit bort?

När du lutar dig i natten

Öfver lugna fjärdens vatten,

Djupets stjernor le i krans,

Aina, kring din pannas glans.

25Och jag ser de sällas öar

Glänsa bortom lifvets sjöar,

Och jag ser, vid himlens rand

Äger hafvet ock en strand.

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 1 april 1843 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.

    Topelius nämner dikten i ett brev till fästmön Emilie den 26 mars 1843: »Nog gissar du hvem som är min Aina der. Evigt är du min Aina, och derföre har jag kallat dig så, ty Aina betyder evigt, som du vet.»

    Dikten har liksom den föregående havet som livsmetafor; den tar farväl av barndomen, som byts mot ett liv med den utkorade.

    Versen är trokeisk, fyrtaktig och parrimmad, AAbb.

    Bibliografi

    Vasenius II, s. 518

    Faksimile