Waldemars hemlighet
Kommentaari
Kommentar
Ett manuskript är känt, daterat 1840 aug. Prosadikten ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Manuskriptet föregår Hangolas Dikt och förefaller att ha samma upphov, d.v.s. Topelius upplevelser i Kahra (se inledn., och komm. till »Dröm och Verklighet»). I trycket är referenserna till platsen och namnet Hangola borttagna. Jaget i dikten söker olika naturbilder för att presentera sin älskade, men utan att lyckas: hennes väsen undflyr varje begränsande beskrivning, jfr Almqvists Tintomara.
Prosadikten ansluter sig med sin motivkrets och drömlika sagoelementen till parablerna.
I sviten Hangolas Dikt ingår ett prosaavsnitt där jaget skildrar en resa mot norr – avsnittet uppvisar likheter med utkastet till »Waldemars hemlighet»:
En gång hejdade jag min häst, och svetten dröp från hans svarta panna. – Jag stod på en trappa och lyssnade på toner. Icke war det fågeln som sjöng i den nära rönnen, ej heller det aflägsna bruset av insjöns böljor jag säger ej hvad jag lyssnade på. Då såg jag i hast ett vackert sken. Icke var det den nedgående solens sken uti daggens perlor, ej heller den bleka stjernans fina skimmer genom aftonskyn. Jag säger ej hvad sken jag såg.
Skönare ögons sken har jag väl sett och undrat på mera himmelska blickars förtrollande makt. Men aldrig såg jag en mera behagfullt leende skalk i ett spelande mörkblått öga, aldrig såg jag en trotsigare grace i en blick full av lekande jordisk glans (NB. 244.148, s. 279 f.).
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
⬥ skalkskälm
⬥ ångadoft
⬥ löjeskratt.
Bibliografi
Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 90–93; Lagerlöf, Zachris Topelius 1920, s. 167; Söderhjelm, »Topelius’ tidigaste lyriska diktning» 1931, s. 43; Törnudd, Flickan från Kahra 1948, s. 110–115; Vasenius II, s. 356; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 81 f.
Waldemars hemlighet.
Derborta, så långt fågeln flyger och solen ser och tanken hinner på ett ögonblick eller två, derborta i en gård som du icke känner bor någon som du icke vet.
Der är en sjö, en lund, en slätt, en skog, en kyrka, en by, kanske ocksåoriginal: också en stad; vid den sjön, i den lunden, på den slätten, utanför den skogen, invid den kyrkan, i den byn eller staden, der bo många vackra flickor dem du aldrig sett, och bland dem en som du aldrig anat.
Nu gissar du redan. Hon är lik en morgon i Maj. Du känner henne; hon är en konvalje som doftar, en skön ton som sväfvar bort öfver en stilla sjö. Vet du icke ren hvem jag menar?
|37|Hennes väsen det är så ljuft; Augustinattens mildaste stjerna är icke mer himmelskt klar. Nu har du redan hennes bild, som natt och dag går lik en förklarad stråle genom den sorgsna skymningen af mina tankars natt.
Har jag icke sagt dig hennes namn? Jag vill säga dig det. Det står skrifvet i stjernorna af en sommarhimmel, i vågorna af en blank stiltie på hafvet, på första bladet af hjertats förseglade bok. Nu vet du det.
En dag mötte jag henne i en lund utan namn, der hon gick bland blommor utan tal. Jag sade henne hvad ingen visste, hon gaf mig en blick som ingen såg. Nu vet du hvarom vårt möte var.
En skalk ville utspionera min väg till henne i morgongryningen. Han satte ut snaror för vindfläktarna, han gillrade ut nät för månstrålarna, och när han hade lyckats att fånga tusende fläktar och tiotusende månstrålar, så hade han ännu icke sett ett enda grässtrå, böjdt af hennes fot, när hon flydde mig.
Jag har ett palats af diamanter och kristall; derinne bor den allraskönaste fé, och hvar dag kan jag se en flik af hennes stjernströdda mantel inne uti det|38| innersta. Men om jag sade dig hennes namn, skulle palatset störta och fén förgås som ett stjernfall i rymderna. Deraf kan du se att jag gerna yppar min hemlighet för alla.
Men ack den bränner, den bränner som en vårsol bränner de sprickande löf och de af kärlek svällande rosenkalkar. Den måste i dagen lik bubblan, som stiger upp från den omätliga grunden af ett milsdjupt haf, och i samma ögonblick hon kommer i ljuset, brister hon. Du djupets gömda, ack alltförlänge fördolda skönhet, skulle jag icke se dig med vällust brista?
Min brud heter – låt mig se, min brud heter den namnlösa, den formlösa, den ljudlösa, den outsägliga; – hvad jag älskar henne i slöjan af en hemlighets|110| tätaste, rosenomdoftade natt! Stode hon här och jag kysste hennes läppar och du såge det, skulle jag dö, ja dö af sorg öfver att det onämnbara tagit gestalt och gått att spilla sin heliga glans bland färgspelet af jordens blommor. Och du tror ännu att jag vill dölja henne!
En morgon tidigt andades jag narcissernas ånga, den vemodigt ljufva, och jag sade till mig sjelf: det|39| är hon! Då hörde jag omkring mig ett löje bland liljor och löf, mig tycktes de sade till hvarandra: nu veta vi hvem hon är, det är hon. Jag förskräcktes för dessa susande ord och för mig sjelf, att jag yppat hvad de väsenlösa, evigt tigande drömmar förgäfves sökt utforska. Jag flydde långt bort, och jag lofvade mig det, att aldrig grumla min anings skimmer med ord som röja det outsägliga.
Nu vet du allt, och hvad vill du sedan mera?
Du som jag älskar utan namn, utan form och utan ljud, o jag vet dock så visst att du icke är den döda tomheten, den blotta förnekelsen af det som de brännande hjertan gerna trycka fast till sig, omklädda med fager hy och varmaste blod. Jag vet att du är lifvet, skönheten och kärleken, och likväl kan ditt väsen icke fångas inom dessa ord och inom några ord. Du flyr mina läppars uttryck så som det högsta och skönaste ständigt flyr undan en jordisk famn, och hade jag fångat dig, skulle du förgås. Men jag fångar dig icke, du outsägliga! jag utsträcker icke min hand att fasthålla dig. Och likväl står du mig ständigt nära: natt och dag ser jag ditt strålande anlete tätt vid mig,|40| och framför mig sväfvar din bild, hvarthelst jag går, som ett fladdrande sken. Känner jag dig? Ack ja, min själs visshet, det är du. Ditt väsen låter icke binda sig af doft, färg och ton, men det genomskimrar dem alla, deras skönhet är ingenting annat än du. Blommor, bilder och ljufva sånger – skulle jag se dem alla dagar, älska dem, minnas dem, och likväl icke varseblifva dig i dem? Långt mer än dem alla är du; och jag skulle ej känna dig?
1840.