6. Sunnanvinden berättar om dödens skördar i södra Finland.

Nu är det skördetid,

Nu mejas blomstren af,

Och åkern den är vid,

Och hvass är skördarns glaf

|59|

5Men om för lian än

Är axet moget – ack,

Det vet allena Den

Som åkerns tegar stack.

Nu säga månge: kom,

10 Vårt lif är blott en dag;

|209|

Så låt oss tumla om

I vilda nöjens lag.

Som blomster äro vi,

Dem nästa natt förstör;

15Njut, förr’n det är förbi,

Och drick, förrän du dör.

Och mången suckar tungt:

Hur skall jag faran fly?

Hur kan jag somna lugnt?

20Skall jag se dagen gry?

Den luft jag andas in

Är dödens andedrägt,

Den vän jag kallar min

Förgås vid morgonväkt.

|60|

25Men under sorg och strid,

O menska, i ditt bröst,

Der talar hög och blid

En klar, en evig röst:

Ej bäfvan och ej trotts

30Förgäte himlens bud;

När hvarje stöd förgåtts,

Förtrösta blott på Gud!

Förtrösta blott på Gud!

Som blomster äro vi,

35I dag i sommarskrud,

I morgon ren förbi.

Men skördaren i dag,

Som lyftar lians stål,

Han väger sina slag,

40Han mäter sina mål.

Gå, sök ditt enda stöd

Hos Honom, i hvars hand

Stå helsa, lif och död

Och folk och fosterland!

|61| |210|

45Med honom på din stig

Gå faran trygg emot,

Ty döden kröker sig

I vanmakt vid Hans fot.

Aug. 1853.