Lotta Lennings Vaggvisa
Kommentaari
Kommentar
Ett manuskript är känt, daterat Maj 46. Dikten ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Topelius gestaltar den vansinniga Lotta Lenning utförligare i novellen »Bruden» (HT 25 och 29 april 1846). I Självbiografiska anteckningar uppger Topelius att novellen tillkommit som ett resultat av att Fredrik Berndtson och han själv hade uppmanats att tävla om vem som kunde skriva den rysligaste berättelsen. Topelius ansåg att hans novell var det otäckaste han någonsin skrivit, men Berndtson avgick med segern (1922, s. 113). Scenen där Lotta Lenning sjunger för sitt döda barn utgör i novellen en fasansfull antiklimax till skillnad från diktens rofyllda stämning.
Versen är jambisk-anapestisk med taktschemat 4–3–4–3–4–4–3 och rimflätningen aBaBccB.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
22–28 Jag vaggar dig till en salig ro [...] mask kan föröda.Att tidig död förskonar ett barn från livets strid och svikna illusioner återkommer Topelius till i »Två englar» (v. 10 f.) och »En liten pilt» (v. 41–45).
Bibliografi
Topelius, Självbiografiska anteckningar1922, s. 113; Vasenius V, s. 288
Lotta Lennings Vaggvisa.
(Lotta Lenning var en vansinnig flicka, som vaggade sitt döda barn.)
Nu kommer natt efter dagens strid,
Och alla stjernor de glimma;
Sof sött i natten, min stjerna blid,
Mitt ögas ljufvaste strimma!
5Se Christus vakar allena huld;
Hans ögon skina som klara guld
I denna verldenes dimma.
Der stiga grafvarnas spöken opp
Och sina klor de utsträcka;
10De vilja gripa min rosenknopp
Och himlens stjernor utsläcka.
De säga mig att min skatt är död,
Att all min ångest, att all min nöd
Ej kan den dyra uppväcka.
15Då visar jag dem din rosenmund:
Den kan jag aldrig förglömma.
De hvita englar, de se din blund,
De se så ljufligt dig drömma.
De bida alla en morgon klar,
20När stilla öppnas ditt ögonpar
Och i sin famn de dig gömma.
Från mycken ångest och möda;
Jag vaggar dig till en helig tro
25På Jesus Christus den döda.
Jag vaggar dig från all jordens kif
Till himmelsk glädje och evigt lif,
Som ingen mask kan föröda.
1846.