[17]

Vid den sofvande flickans bild.

Nu var tyst, var tyst min tanke;

Och min blick, var blyg och blunda!

Smyg så tyst, som öfver tufvan

Aftonvindens vingar hvifta,

5In i denna skymnings skönhet,

Denna djupa tystnads ljufhet;

Kläd dig i en drägt af drömmar,

Uti sömnens sidenslöja;

Dölj dig i ett dok af dunkel,

10I en mantel utaf midnatt;

Att den skygga du ej skrämmer,

Att den vackra icke vaknar,

Att ur dimomhöljda drömmars

Verld du väna mön ej väcker. – –

|14|

15Hvad kan nu den vackra drömma?

Hvilka sköna skyar skimra

Öfver detta ömma ögas

|18|

Gömda, blåa, blyga himlar?

Hvilka tankars snabba svalor

20Svärma under denna panna?

Hvilka outsägligt ljufva,

Djupa, vådligt varma vågor

Bölja under barmens blommor?

O var tyst, var tyst min tanke,

25Och min blick var blyg och blunda!

Engel, ädla,rättelse i originalet låt mig älska

Dessa långa, lösta lockar,

Låt mig kyssa dessa kinders

Kärlek, dessa ögons ömhet,

30Låt mig längta lifvet bort och

Dö vid dina läppars lycka – – – –!

Tyst! ack, öppnas ej ditt öga?

Dina läppar le och lefva,

Ande bor i barmens böljor;

35Ljufva, hur ditt anlet ljusnar!

Vaknar du då verkligt? – – –

– – – – – – – – – – – – – – –

Nej, du vaknar ej, ack nej!

Aldrig öppnar sig ditt öga

40Och min längtan ser du ej.

Evigt skall du slumra så,

Evigt lugn din själ betäcker,

Aldrig dig min klagan väcker,

Aldrig skall du mig förstå.

|19|

45Ack, du är en bild – ej mer!

Kalla äro dina läppar,

Fast så himmelskt varmt du ler.

Och du syntes mig så öm –

Hvarför var mitt hopp en villa?

|15|

50Hvarför, o du falska lilla!

Hvarför var ditt lif en dröm?

Dock – ej blott en dröm var du –

Nu jag känner dig ochrättelse i originalet anar

Hvem du är – det vet jag nu.

55Ofta förr jag såg dig så,

Men då slog du upp ditt öga,

Klart som stjernan, – och den höga

Himlen var ej sluten då. – – –

1840.