Den resande studenten
Kommentaari
Kommentar
Ett odaterat manuskript är känt, skrivet på versosidan av ett brev från J. Hæggström daterat 30 oktober 1845. Dikten trycktes första gången i Necken. Poetisk kalender för 1846 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Dikten, som karakteriseras av balladens episka dramaturgi med tragiskt slut, har av flera kommentatorer betraktats som en av Topelius bästa (t.ex. Vest 1905, s. 301). Söderhjelm anser att det är Topelius möte med Greta från Kahra som här har romantiserats (1931, s. 61; se även Lagerlöf 1920, s. 179, Granér 1946, s. 108–111, Törnudd 1948, s. 200–205; Nyberg 1949, s. 131).
I och med att studenterna blev fler och började resa alltmer under 1800-talet, både i Finland och utomlands, vann företeelsen insteg som motiv i litteraturen.
Versen är nystev med parrim aabb. Nystev består av en fyr- eller femstavig jambisk fras med två eller tre prominenta (betonade) stavelser varav den fjärde dominant. Effekten är en gungande, dansant rytm som imiterar polskan. Stagnelius introducerade nystev i svensk lyrik, ex. »Hvad suckar häcken?» från 1819 (SS II 1914, s. 87; Lilja 2006, s. 410 f.; Sylwan 1934, s. 115 f.). I Ljungblommor använder Topelius versschemat i 14 dikter (»Fotspåret i klippan», »Eden», »Stockholm», »Hon går förbi», »Den resande studenten», »Försakelsen», »Landet törstar», »Den blåa randen på hafvet», »Stoftets förtviflan», »Dämonen», »Naturens skönhet», »Snöflingorna», »Två konungar» och »Stockholm»).
Vest jämför dikten med uttrycksfullheten i Runebergs »Barden» (1905 s. 301). Lagerlöf skriver i sin romantiserade biografi att Topelius inte kunde överge minnet av Greta innan han av det hade skapat »ett poem av stor, oförgänglig skönhet.» 1845 blev dikten klar: »Då var all mystik övervunnen, dikten var frisk, levande, munter verklighet, och med det tragiska slut, som han hade indiktat, höjde den sig till stor, ädel konst» (1920 s. 179).
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
Titel Den resande studenten.Topelius nämner i dagboken att han sett pjäsen »Der reisende Student oder Der Teufel als Hydraulicus» uppförd av Weylands teatersällskap med den »ypperlige komikern Mohr från P:burg, och den förut bekante Köcher» (5 mars 1838; nämns också 3 april 1840). Pjäsen är skriven av Schneider, musiken av Cornet och Methsessel.
12 Puffertliten pistol med relativt liten kaliber.
Bibliografi
Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 108–111; Lagerlöf, Zachris Topelius 1920, s. 179; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 131; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 127; Söderhjelm, »Topelius’ tidigaste lyriska diktning» 1931, s. 61; Topelius, 120 dikter 1970, s. 76 f.; Törnudd, Flickan från Kahra 1948, s. 200–205; Vasenius II, s. 532 f.; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 301
Hans röst man hörde på afstånd ren,
Hans gyllne lyra i solen sken,
Hans piska small, och i raskt galopp
Han körde på gården opp.
5Så långt man mindes var han sig lik,
Ej mera fattig, ej mera rik,
Men lika modig och lika ung,
Och alltid glad som en kung.
Det var han sjelf, det var hans gestalt,
10Hans rock, hans kappa, hans vest och allt,
|58|Hans röda gördel med toffsar på,
Det var hans kärra, man mindes den,
Hans kappsäck kände man väl igen,
15Hans masurpipa med nött beslag,
Den var sig lik än i dag.
Och regnet ifrån hans kappa dröp,
Men gårdens flickor i kind han nöp,
Och slog åt värden ett glas till rand
20Och skakade gladt hans hand.
»Och käre herre, hvi år från år
Ni far den vägen, fast tiden går?»
»Du gamle tok, det är menskolott
Att vanka och vandra blott».
25»Men blir ni då ej fullärd engång?
Säg, vill ni tyda ut fåglasång?»
– »Bah, sådant för mig en småsak är!
Jag konsten att lefva lär».
|59| |119|»Här mycket ändrats sen ni for sist:
30Vår gamle kyrkherre ha vi mist.
Han dog af ålder». – »Nåväl, min vän,
Ni fån väl en ann’ igen».
»Er vän, vår länsman, är enkling nu». –
»Då tar han sig väl en annan fru». –
35»Adjunkten gift sig». – »Då gjorde han
Detsamma som mången ann».
»Och flickan borta i torpet der –
Ni hade ju henne fordom kär, –
Hon gömdes i går i kyrkomull,
40Och, herre, det var er skull».
Då har studenten ett ord ej svar’t,
Men bort han ilat med vindens fart;
Ett år man väntat och väntat fler’,
Men sett honom aldrig mer.
1845.