Det oförgängliga
Kommentaari
Kommentar
Två manuskript är kända, båda daterade 1834, ms 1 är ett arbetsmanuskript, ms 2 en renskrift. Dikten ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Dikten är en av de tidigaste där Topelius inför ett kosmiskt perspektiv se inledn.). Människan för en dialog med den himmelska sfären och det mänskliga tidsperspektivet kontrasteras mot det oändliga. Pettersson noterar diktens likhet med Krummachers parabel »Der Mensch und die Sonne» där jorden samtalar med solen (Pettersson 1952, s. 80 f.; se Nyberg 1949, s. 155).
Topelius återskapar en kosmisk dialog i »Orions bälte», »Odödliga kyssar», »Månkartan» och »Vintergatan». Paul Nyberg återför Topelius intresse för de kosmiska sfärerna på Bodes astronomi som han studerade under studietiden och som han också refererar i Ephemerer (3 och 10 september 1834; Nyberg 1949, s. 155).
Versen är en engelsk ballad med korsrim abab.
Jfr ms från 1833 med liknande iscensättning (NB 244.107):
Du hulda måne! Blicka genom löfven
se vänligt ned uppå den enslige.
I nattens fläktar! Svalken mig och söfven
i ljuflig ro den trötte dödlige.
Så somna åter i mitt bröst
du mö i månskens dräkt,
du bleka längtan, som en röst
från högre världar väckt! (ibid.)
[…]
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
1–4 Och vinterqvällen är så lång, [...] Och mina tankar med.Jfr v. 1 f. i »Vintergatan»: »Och nu är lampan släckt, och nu är natten tyst och klar, / Och nu stå alla minnen opp från längst försvunna dar.»
5 För tusen år tillbakaTusenårsperspektivet återkommer i »Stjernhvalfvet» (v. 11) och »Vintergatan» (v. 25, 36); tusen är frekvent i Ljungblommor i betydelsen oräkneliga.
21 Och natt och död och sorg och qval,polysyndes (se inledn. s. XLII).
Bibliografi
Belfrage, »’Vintergatan’s genesis» 1919, s. 13 f.; Nyberg, »Till Vintergatans genesis» 1949, s. 155; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 80 f.; Topelius, Ephemerer 2006, s. 74 ff., 82; Vasenius V, s. 31, 50 f., 125; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 58
Det oförgängliga.
Den bleka sol gått ned;
Och månen går sin stilla gång,
Och mina tankar med.
5
För tusen år tillbaka
satt
En yngling, varm som jag,
Och såg en dag gå ned i natt,
En natt gå upp i dag;
Och såg den klara månens rund,
10Och tänkte så vid sig:
Mitt lif är blott en aftonstund,
Du öfverlefver mig.
|6| |95|Och kanske efter tusen år,
Då står en yngling än
15Och ser hur stilla månen går
Och säger så till den:
Der går du än liksom en kung
I himlens höga loft,
Än lika skön och lika ung,
20Men jag är blott ett stoft.
Som bygga bo här ner’
I jordens skumma tåredal,
Till dig de nå ej mer.
25De dunsta bort, de spridas ut
I rymdens klara blå;
När sekler slockna och ta slut,
Du slocknar ej ändå.
Då syntes mig ett stilla flor
30Liksom af natt och höst
|7|Kring månens ljusa panna for,
Och till mig kom dess röst:
Odödlige! ett stoft är jag:
Lägg bort den sorgsna min!
35Om tusen år du ser en dag
Min slocknade ruin!
1834.