Krigsropet 1840
Kommentaari
Kommentar
Ett manuskript är känt, daterat Nov. 15. [1840]. Dikten upplästes vid Österbottniska avdelningens möte 24 november 1841. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen.
År 1840 var ett turbulent år med eskalerande politiska spänningar i olika delar av världen. I dagbokens årskrönika räknar Topelius upp oroshärdarna. Han noterar flera hot, bl.a. Englands splittrade krafter, Rysslands upprustning och utbredning söderut, de väpnade konflikterna i Syrien mellan Turkiet och Egypten, Frankrikes fälttåg i Nordafrika, handgripliga religionsstridigheter i Tyskland och de revolutionära tendenserna i Frankrike. Han fortsätter, i samma anda som i dikten:
[…] nationerna hafva förkänsla af en annalkande storm, men stunden när den utbryter kan ingen säga. Det ligger ett qvalm i Europas luft som behöfver åska och storm för att skingras. Så länge folken icke inrymma första platsen åt de andliga makterna, Religionen och Vettenskaperna, och tillbakavisa Industrien och dess moder den sinnliga njutningen till andra rummet, – så länge skola de behöfva allmän nöd för att glömma sina öfverhöfvan dyrkade enskildta intressen, sin sjelfkärlek, sin egennytta och sina afgudar: njutningen och guldet. (År 1840)
Den orientaliska frågan ansträngde relationerna mellan England och Frankrike 1840, och närmade sig en väpnad konflikt efter att England den 15 juli ingått ett fyrmaktsförbund med Ryssland, Preussen och Österrike (v. 57–62). I dikten antyds ett förebud om annalkande krig i Englands och Frankrikes ömsesidiga beskyllningar. Retoriken påminner om de gammaltestamentliga profeternas, när den allsmäktige uttalar sin dom över Europas högmod, förmätenhet och gudsfrånvändhet. Jfr Tegnérs dikt »England och Frankrike» (1806), skriven som en dialog mellan de två länderna (SS I, s. 344–347).
Versen är jambisk-anapestisk, tretaktig, stikisk och orimmad.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
4 hyddornas söner,personer av ringa härkomst (bl.a. hos Runeberg, ex. Duncker i »Den femte Juli», Fänrik Ståls sägner II, 1860).
7–8 De vimpelomfladdrade skeppen / Med skatterna svärma kring hafven,Syftar på den starkt växande industrin (jfr Topelius årskrönika för 1840).
23 Kanonerna dundra vid Beirut.Beirut tillhörde det Osmanska riket. I april 1839 drabbade turkiska trupper samman med egyptiska under ledning av Muhammed Ali och i juni avgick denne med segern. Därefter följde ett år av invecklade diplomatiska förhandlingar mellan stormakterna, som bevakade sinsemellan oförenliga intressen. Rapporter från området ingick s.g.s. dagligen i finländska tidningar vid tiden för diktens tillkomst (se t.ex. Finlands Allmänna Tidning 9 november 1840).
26 China,Se komm. till v. 66–70.
40 AlbionStorbritannien, av keltiskt ursprung, senare använt i vitter stil.
45 Ren står hon på spetsen af AtlasSyftar på Frankrikes erövring av Atlasbergen, d.v.s. Marocko.
48 ”SennaarBergsområde i nordöstra Afrika, erövrades 1821 av Egypten.
49 Gondar(Gandar) Dåvarande huvudstad i Etiopien.
51 katarakternaNilens vattenfall.
53 örnarSyftar på den franska örnen; örnen valdes som den franska härens fälttecken av Napoleon I.
57 krämarelystnadberäknande vinstintresse (Tegnér talar om »Albions krämarbod» i »Greve J. Beckfriis», SS I, s. 637).
59 Porten,Höga porten, d.v.s. Osmanska rikets regering i Konstantinopel.
62 nordiske jätten.Ryssland; avser överenskommelsen mellan England, Ryssland, Österrike och Preussen (se ovan).
66–70 Millioner-befolkade China [...] sig kasta.Syftar på det s.k. Opiumkriget, en väpnad konflikt mellan England och Kina, 1839–1842, utlöst av Storbritanniens illegala handel med opium.
77 däldernas hyddorBildligt: jordelivets boningar, hemvisten på jorden.
81 sköldmön krigsgudinnan i fornnordisk mytologi.
98 smälekvanära, skam.
117 och på vapenI originalupplagan står »och vapen», troligen ett sättarfel. Ändrat av utgivaren av metriska skäl och med stöd av manuskriptet.
126 Det kopparbepansrade RomaStående epitet.
130 öddeödelade.
165 Den våldsamma vårfloddet nationella uppvaknandet, folkens resning.
Bibliografi
Vasenius III, s. 112 ff.
Krigsropet 1840.
Högt herrskar med lyckliga spiran
Den gyllene freden i verlden,
Den dyrköpta friheten träder
Allt närmare hyddornas söner,
5Och hyddornas friborna söner
De gullgula tegarna berga.
De vimpelomfladdrade skeppen
Med skatterna svärma kring hafven,
Och jorden är säll som ett eden,
10Der konsternas skönaste blommor
Allt rikare skifta och dofta,
Der kunskapens lefvande källor
Uppspringa i svalkan och lugnet
Och menskan, den lyckliga, vandrar
15Från njutning till njutning och prisar
Sin vishet och prisar förmågan
Att njuta det flyende lifvet.
|54|Dock – hvadan det skärande missljud
I samtidens prisade eden?
|93|20Ett rop jag förnimmer bland folken,
Ett underligt anskri i fjerran,
Och dåft som den dånande åskan
Kanonerna dundra vid Beirut.
Men stilla och tynande ljuder
25Långt bort från den solbrända östern,
Från stranden af himmelska China,
Ett bäfvande skri öfver verlden.
Då lyftar Europa med undran
Sin blick ifrån konsternas blommor,
30Sitt öra från döfvande sorlet
Af kunskapens källor och armen
Från gullgula tegen och lyssnar:
»Hvem ropar på storm uti lugnet?
Hvem manar ur fredliga skyar
35Den mödosamt fängslade blixten?
Hvem är han, den skriande dåren,
Som ropar på blod och på tårar?
Har böljan ej slukat och jorden
Ej druckit tillräckligt af båda?»
40En röst ifrån Albion svarar:
»Europa, du mäktiga drottning,
Som vidt öfver hafvena herrskar!
Din hetsiga frankiska dotter
Är den som på åskorna ropar.
|94|45 Ren står hon på spetsen af Atlas
Och hemligt med blickarna slukar
Välsignade stranden af Nilen
Allt upp till det guldrika "Sennaar
Och perlornas hemland i Gondar –
50Dock förr än de lystna begären
|55|Hon i katarakterna släcker,
Skall öknarnas hvirflanderättelse i originalet sandhaf
Dess vingskjutna örnar begrafva.»
En röst från den frankiska sköldmön:
55»Europa, min kungliga moder,
Som vidt öfver länderna herrskar!
Britannias krämarelystnad
Är den som på stormarna ropar.
Ren står hennes fot öfver Porten,
60Som fordom man nämnde den stora,
Och nu vill hon dela försåtligt
Dess stycken med nordiske jätten.
Fördenskull i heliga landet
Kanonerna freden predika;
65Men fjerran i morgonens länder,
Millioner-befolkade China
Den ädla Britannia tvingar
Att köpa med glänsande guldet
Ett mördande gift och, berusadt,
70I ockrerskans armar sig kasta.
Men förr än det sker, hennes högmod,
|95|Ett vrak utan räddning förloradt,
Skall sjunka i verldshafvets böljor.»
Som böljornas börjande krusning
75Bebådar den stundande stormen,
Som dånet i bergen förkunnar
För däldernas hyddor lavinen,
Så rusar ett gny öfver verlden,
Likt rasslet af slipade vapen,
80Och blandade rop i det tysta.
Europa den kungliga sköldmön
Far upp och med handen på svärdet,
Med hotande blickar hon talar:
»Ve dig, du rebelliska slägte!
85Ve dig och din eviga oro!
|56|Af frihet och ära du skryter
Och täljer de segrar de kostat;
Men nycken du följer, lik barnet,
För Afrikas dadlar du kämpar
90Och kämpar för Asiens fikon.
Nu hör hvad Europa dig bjuder:
Stör icke min fredliga hvila,
Väck icke den slumrande vreden,
Lek ej som en dåre med krutet!
95Ve den som det tänder och vågar
Att gripa, den förste, till svärdet!
Hans trolösa arm skall jag krossa
|63|Och byta i smälek hans ära;
Och runne än tårarnas floder
100Och blodets som Donau djupa
Igenom hans land – deras bäddar
Jag vill med ruiner fördämma,
Att folken må veta och skåda
Den stoltes förskräckliga öde,
105Som sjelf uppå stormarna ropat.»
Så talade kungliga sköldmön
Europa med hotande stämma,
Och folken med bäfvan fördolde
De halfdragna svärden i slidan.
110Då ljöd från det innersta djupet
Af tidernas mörker en stämma,
– Hon var som den gråaste forntid
Så fjerran och likväl så nära
Som flyende stunden, – och sade:
115»Ve öfver dig stolta och starka!
Ve dig, du förmätna Europa,
Som trotsar på våld och på vapenoriginal: och vapen
Och trotsar på konst och på visdom
Och aktar för ringa att böja
120Ditt knä för den store i höjden,
Som ler åt din prisade visdom
|57|Och aktar din storhet för intet!
Nu hör hvad den mäktige säger:
|97|Ej trotsa på vapen och härar!
125Se jag är densamme som fordom
Det kopparbepansrade Roma
Och alla dess härar förkrossat;
Mig var hon ett verktyg allenast,
Som du, och när stunden var kommen,
130Jag ödde med hån hennes allmakt.
Ej trotsa på vett och på visdom!
Se jag är densamme som fattig,
Föraktad och smädad af menskor,
Framträdde i tiden och blåste
135Med fläktande ande i spillror
Den menskliga vishetens korthus,
På hvilket årtusenden byggde.
Ej trotsa, förmätna Europa,
Att mäktigt jag satt dig att vårda
140Mitt ljus genom seklernas töcken!
Se, är jag ej den som har störtat
Mitt korade folk och förkrossat
Jerusalems portar och Davids,
Dem länge min ynnest jag unnat!
145 Europa, min jordiska älskling!
Med sorg och med innerlig kärlek
Och stundom med glädje mitt öga
I seklernas skiften dig skådat.
Dig har till min sanning jag fostrat
150Framför dina svagare bröder,
|98|Dig har i din barndom jag skyddat,
Och högt i din ungdom dig älskat,
Och när du för sanning och frihet
Blef mogen, jag skänkte dig båda.
155Men illa min kärlek du lönat,
Der högt af din ära du yfves,
Som vore ej gifvaren ofvan.
Ve, blinda, din stolthet! – Vulkaner,
|58|Af leende grönskan fördolda,
160Arbeta i djupet och tära
Den grund, der du byggt dina korthus.
Märk, råttorna gnaga på thronen,
Och staterna darra för spöken.
Knappt tygla de bristande dammar
165 Den våldsamma vårflod af folken,
Hvars vinter, den långa, nu töar.
Kring smyga de hungrande tigrar,
Omättliga njutningsbegäret,
Den anden förpestande otron
170Och gudaförhånande trotset.
De vise med lagar sig möda,
De mäktige trotsa på vapen;
Med smicker och list de förgäfves
De väldiga strömmarna dämma;
175De honom förgätit, den ende,
Som rädda förmår och med ordets
Allsmäktiga vapen besvärja
Till tystnad den stigande stormen.»
|99|»Nu hör hvad den mäktige säger:
180Omvänd dig till bättring och nedböj
Till jorden ditt ansigtes högmod!
Att icke den store i höjden
En dag, då han finner dig mogen
För vreden, borttager ifrån dig
185Sin stödjande hand och din äras
Guds ära förhånande storverk
Förskräckligt i spillror förkrossar.
Då skall – när i seklernas skiften
På andra och aflägsna länder
190Min kärlek har strålat – en främling
Till ödsliga stränderna lända
Af fordom så stolta Europa,
Skall högt ifrån Alpernas spetsar
På öknarna blicka och säga:
195 Europa, du fallna furstinna,
|59|Som vidt öfver länderna herrskat
Och vida i tidernas töcken
Har glänst! o hvad blindhet har vållat,
Olyckliga! att emot Herren
200Du vågat i högmod dig ställa?
För kommande slägten han tecknat
Det djupt på din krossade panna:
Guds älskling var hon, tills hon glömde
Att gifva sin ära åt honom;
205Ve alla som detta förgäta!»
1840.