|70|

Asparnas kärlek.

Nej, det var ej blott en villa:

Hvar gång lilla Emmas fot

Som en fläkt så lätt och stilla

Närmade sig trädens rot,

5Gick en susning genom bladen,

Och den långa täta raden

Utaf aspar i allén

Bugade hvarenda en.

Mången gång vid skördens fester

10Emma uppå ängens stig

Såg ej molnet uti vester,

Borta hon fördröjde sig,

|71|

Tills ett störtregn kom och skygga

Flickan gladdes att sig trygga

15Få till största aspens stam,

Som stod der så allvarsam.

Och då klappade hon tacksam

Stammen, hon i famnen höll,

Och en tår, liksom af kärlek,

20Ned från gamla aspen föll.

Bästa paraply han redde

Och med fadershuldhet bredde

Alla sina grenars prakt

Öfver Emma ut på vakt.

|125|

25Men en dag jag aldrig glömde:

I den heta sommarns brand

Uti moln sig himlen gömde,

Åskan hördes efterhand. –

Emma flydde skrämd från fältet

30Till det välbekanta tältet

Under aspens täta hvalf; –

Men den gamla aspen skalf.

|72|

Hård och skroflig nu han kändes,

Sällsamt han likt suckar drog,

35Och en gren, när ned den vändes,

Emma hårdt i pannan slog.

Ledsen på det falska hägnet,

Sprang hon hem igenom regnet,

Uti sinnet vredgad än

40På sin trolös blifne vän.

Dock när Emma återvände

Vid en klarnad himmel dit,

Se! då låg den gamle vännen,

Aspen, splittrad bit för bit;

45Blixten, åt den unga ämnad,

Träffat trädets stam, och remnad

Låg beskyddarn sträckt i mull,

Fallen för sin kärleks skull.

Emma, englar visst dig vårda:

50Redan på din barndoms stig

Sjelfva lundens träd, de hårda,

Älskat dig och dött för dig.

|73|

O hur måste då, du klara,

Menskors kärlek värd du vara,

55Och hur lycklig blir ej den,

Som ditt hjerta valt till vän!

1846.