Den flydda
Kommentaari
Kommentar
Tre manuskript är kända: ms 1 är odaterat, och ms 2 daterat 1839 Junii 16. Ms 3 är en avskrift av annan hand, med dateringen Ord efter d. 16 Juni 1839 / Musik d. 2 Dec. 1841. Dikten ingår inte i upplagorna 1860–1877, men är återtagen i reviderad form från 1880.
Dikten anspelar på Emilie Lindqvists avresa från Helsingfors den 16 juni 1839. Topelius vinkade av henne vid stranden, och skrev strax därefter i dagboken: »Borta. Staden tom, sjön tom, verlden tom, hjertat tomt; allt så spolieradt, så öde, så dödt att ej en tanke rör sig mer.»
Den reviderade versionen av dikten fick en allmän spridning genom Armas Järnefelts tonsättning.
Versen är anapestisk och har taktschemat 4–4–4–2 och rimflätningen AAbb.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
Titel Den flydda.ms 1: Till samma. – Syftar på Emilie Lindqvist. De föregående dikterna med denna tillägnan är »Till Emma» s. 47 och »Vid Pianot»; i ms saknar de titlar. ms 3: C. Lundahl – Möjligen Augusta Charlotta Lundahl (1811–1892), som var mycket musikalisk. Hon publicerade också dikter som ung (Carpelan 1903, Forssell 2009).
10 qvisten af linden Anspelar på Emilies efternamn Lindqvist.
21 O vor’ jagJfr »Till Emma» (s. 47) som föregår »Den flydda» i ms 2.
Bibliografi
Carpelan, Finsk biografisk handbok 1903; Forssell, »Lundahl, Augusta» BLF 2, 2009; Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 159 f.; Lagerlöf, Zachris Topelius 1920, s. 131 f.; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 46; Topelius, 120 dikter 1970, s. 18 ff.
O du som, lik dagen, i vester bortflydde,
Jag såg dig ej åter när morgonen grydde,
När aftonens svalka till jorden flöt ner,
Jag såg dig ej mer!
5Du flydde med vågen, som skummande svällde,
Men lugnet tog åter sitt saliga välde
|42|Och vågen sjönk hän – men o älskade vän,
Du kom ej igen!
När vårsolen tämde den modiga vinden,
10När löfvet slog ut uppå
qvisten af linden
,
Och stjernorna gömde sin silfrade skatt,
Då sjönk du i natt.
Då lyftes mitt öga, och himlen var mulen
Och hafvet betäckt af en dimma så kulen,
15Och jorden i vårdrägt så sorgsen och tyst,
Som döden hon kysst.
|68|Ty du var försvunnen och liljorna höga
Nedsänkte i daggiga tårar sitt öga,
Och fågeln i lunden med smältande röst
20Sjöng saknad och höst.
O vor’ jag en vårfläkt och fick till dig fara
Och smekande hviska: o älskade vän,
Kom åter igen!
1839.