4. Björken berättar hvad som kan hända i månskenet
Kommentaari
Kommentar
Se kommentar till diktsviten »Sylvias visor».
Ett manuskript är känt, daterat 17 Juli [1853]. Dikten trycktes i HT 27 juli 1853 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Här introducerar Sylvia björken, och återger dennas berättelse. Vetterlund påpekar att dikten är romantisk, liksom Atterboms och Stagnelius vårdikter – men att det är fråga om en specifik »finsk och topeliansk romantik» (1918, s. 25). Jfr »Asparnas kärlek»; se Pettersson 1952, s. 49).
Versen är trokeisk med taktschemat 3–3–3–3–3–3–4 och rimflätningen aaaXbbb. Rimbandet i v. 1–3 är detsamma som i föregående dikts sista verser.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
33 hamnandeskepnad.
42 Och jag såg derpå och log.Skapelsen rörs av den jordiska kärleken, jfr »Grafven i Karttula», »Orions bälte» och »Vintergatan».Jfr v. 50–56.
Datering Ruovesi, 21 Juni 1853.När familjen reste från Kangasala (se komm. till Sylvia-visa nr 3) till Nykarleby passerade de Ruovesi socken den 21 juni. Topelius antecknade gästgiverierna som de passerade, och resrutten kan därför rekonstrueras (se Topelius almanacka NB 244.157). Jfr manuskriptets datering, 17 Juli [1853].
Bibliografi
Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 49, 90, 103, 105; Topelius, 120 dikter 1970, s. 139–141; Vetterlund, »Finlands romantiker» 1918, s. 24
4. Björken berättar hvad som kan hända i månskenet.
Vid den klara rand
Af en blommig strand
Sjöng en björk ibland
Sina gröna visor,
5Och jag hörde då
I hans gren derpå,
Och så sjöng han en gång så:
|206|Ack jag vet, jag vet
Mången hemlighet;
|54|10Mången flicka gret
Under mina grenar;
Mången gosse såg
Här så varm i håg
På den blåa vikens våg.
15Klara månen sken
På min gröna gren,
Och så var det en,
Som skar namn i barken,
Och det var blott ett,
20Och han kysste det;
Det har ingen, ingen sett.
Nästa qväll så kom
Der en flicka, som
Såg sig ofta om
25Och skref namn i barken;
Och det var blott ett,
Och hon kysste det;
Det har ingen, ingen sett.
|55|Nästa afton sken
30Månen på min gren,
Och så kom allen
En och så den andra,
Tysta som en
hamn
,
Sökte vännens namn
35I min trogna hvita famn.
Och min hvita stam
Stod helt allvarsam,
Och så smög det fram
Hvad de båda skrifvit;
40Och de märkte nog
|207|Hvad som stod i skog,
Sedan hände så,
Att de båda två
45Togo miste då
Och ej kysste – trädet;
Lilla vän, hur lätt
|56|Händer icke det?
Det har ingen, ingen sett.
50Men det for ett sken
Öfver löf och gren,
Och ett sus der hven
Öfver blad och toppar,
Och en stjernas tår
55Föll i vindens spår
Ned på jordens korta vår.