Århundradets Natt
Kommentaari
Kommentar
Två manuskript är kända: ms 1 är ett odaterat utkast, ms 2 daterat 1835 December. Prosadikten ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen.
»Århundradets Natt» utformar sig som en domedagsvision, genomsyrad av bibliska allusioner och formuleringar. Den mörka ängeln kämpar med ljuset om herraväldet i världen. Guds ord liknas liksom i Bibeln vid ett ljus (ex. Ps. 119:105; jfr v. 29, 50, 60, 76).
Vasenius anser att det var vännen Henrik Backmans religiösa tvivel, uttryckta hösten 1835, som gett upphov till prosadikten (II, s. 227 f.). Vest läser den sjuttonårige Topelius dom över 1700-talet som en reaktion på seklets epikureiska litteratur, representerad av bl.a. Hedvig Charlotta Nordenflycht, Carl Gustaf Tessin och Carl Fredrik Mennander (1905, s. 35 f.).
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
⬥ irrblossljusfenomenet uppfattades i äldre folktro som illvilliga väsen som förde vandrare vilse.
⬥ altarplats för Guds närvaro, i Gamla testamentet offeraltare.
⬥ Jehovahnamn på Israels gud (Jahvé).
⬥ ganskahelt.
⬥ hovem.
⬥ frukta icke! Himmel och jord skola förgås, men mitt ord skall icke förgås, utan blifva evinnerligen.Matt. 24:35.
⬥ Och jorden remnadeJfr ex. Matt. 27:51: marken rämnade när Jesus gav upp andan.
⬥ visserligenmed visshet.
⬥ Guds ord skall blifva evinnerligen.Jfr 1 Petr. 1:25: »Men Herrens ord blifwer ewinnerligen.»
⬥ Helig, helig [...] hans ära.Jfr Jes. 6:3: »Helig, helig, helig är Herren Zebaoth; hela jorden är full med hans ära.»
⬥ Ära vare Gud i höjden och frid på jorden och menniskorna en god vilje! Luk. 2:14: »Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden, och menniskorna en god vilje.»
Bibliografi
Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 58 f.; Vasenius II, s. 227 f., V, s. 248; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 35 f.
Århundradets Natt.
Någon har förtäljt en dröm från år 1800.
Det långa seklet var nu tillända. Dess sista sol var sjunken djupt i verldshafvet. Och hvad hade den sett?
Hafvet dånade dåft och vinden ilade dyster hän öfver bergen. Jag såg den tunga natten falla tät öfver jorden; mitt hjerta var beklämdt, sorg förmörkade min själs ögon.
Jag tänkte på den tid som nu var; bedröfvelse hängde sig fast vid mina tankars vingar.
Fåfängt irrade min blick ända ned till bottnen af vår tid; ett tjockt dunkel låg som ett berg öfver det omätliga djupet. Här och der ljungade genom natten en blekröd blixt. Vid dess sken såg jag onda och goda englar kämpa och arbeta. De onda voro många, stora och starka. Framför andra var en engel stark, hemsk och förfärlig, och hans namn var Otro. Honom såg jag härma solen med ett blekt sken och uträtta stora och mörka ting genom irrbloss. Der han arbetade nere på tidens|157| botten, der uppsteg till ytan en hemsk bubbla och förpestade menniskornas hjertan med trots mot Gud.
|87|Detta såg jag med stor ångest, såsom en hvilken hänger på en fin tråd öfver en omätelig afgrund och ser ofvanför sig en mal med ifver gnaga. Mig syntes christenheten lik en ruin och en brusten bubbla, och jag gret af sorg.
Då kom en slummer öfver min sörjande själ och Gud sände mig under slummern en tröstrik dröm.
Jag stod i en öken och i en djup natt och hörde Guds andedrägt fara med frid öfver verlden. Jag upplyftade min blick och se! framför mig stod ett altar, på hvilket var skrifvet: Jehovah.
Klar och skinande brann på altaret en ganska liten låga, ringa som den af ett nytändt ljus, men oändligt ljuflig att se uppå. Och späda barnaröster sjöngo i mörka natten rundtomkring: O hur outsägligt herrligt, Herre, är i denna syndens natt och dödens skugga ditt ords ljus, det eviga klara!
Då nalkades fjerran ifrån i natten en svart och förfärlig skugga, en stark, hemsk och trotsig engel; och på hans mörka panna stod skrifvet: fördömd. Stolt och hotande närmade han sig lågan och blåste på den af alla krafter, såsom ville han blåsa den ut. Och barnarösterna tystnade plötsligt i skyarna rundtomkring. Men ju mera engelen blåste, desto mera klart och strålande blef den ringa lågans sken.
|158|Då vredgades den trotsige engeln och sade till luftens vindar: Sen denna lilla låga, som gäckar min makt. Ryten till och blåsen den ut, att dess ljus må försvinna från jorden.
Och vindarna lydde hans bud och störtade sig i vilda stormar öfver lågan, men lågan förgicks icke, utan flammade högt mot himlen, så att dess sken syntes vida omkring.
Då sjönk den mörke engelns stolta trots och full af ängslan ropade han till hafvet: vatten, vatten, häf upp dina floder och dränk i dina djupa böljor den låga, som stormen ej förmådde släcka ut af jorden!
Och hafvet hörde hans röst och sände sina störtsjöar höga som berg öfver lågan. Då bäfvade och suckade det omkring mig i skyarna och en sakta klagan hördes, såsom af dämpad barnagråt. Fruktan kom öfver min själ och jag sade: Herre ho räddar ditt ljus?
Då hördes på stort afstånd en röst som sade: frukta icke! Himmel och jord skola förgås, men mitt ord skall icke förgås, utan blifva evinnerligen.
När jag detta hörde såg jag mig om, och se! den ringa lågan hade antändt hafsfloderna, vattnet strömmade som en brinnande sjö öfver alla land, och jord och himmel blefvo skinande ljusa af dess klara glans.
Men den onde engeln blef häraf djupt förfärad och ropade i sitt hjertas|88| ångest så högt att bergen brakade:|159| Remna, o jord, upplåt ditt svalg och begraf i dödens djupaste gömmor det mig förhatliga ljusets glans!
Och jorden remnade och upplät sitt svalg och de brinnande floderna med allt deras ljus störtade ned deruti. Då gladdes den fördömde och sade: visserligen är det nu förbi med ljuset och mörkret har uppslukat det till evig tid. – Men jag förtröstade fast på löftet att Guds ord skall blifva evinnerligen.
Vid det jag nu med bäfvan och hopp förbidade hvad komma skulle, se, då förnam jag ett stort under. Der upprann i djupet ett stigande sken, som mäktigt arbetade sig upp ur jordens innersta. Och ljuset trängde allt igenom de fasta berg, jorden begynte att hvitglödga såsom en ofantelig kula, nyss upphämtad ur härden, och verlden blef så ljus som Guds klaraste dag i strålar och bländande glans.
Det kunde den fördömde engeln, Guds fiende och ljusets, icke fördraga. Utan han böjde sin panna med hot och hat, och störtade med ljungeldens hastighet ned till det yttersta djupets botten, men strålarna nådde honom äfven der och han hädde Gud.
Då började åter, en efter annan, allt högre och klarare, allt ljufvare och mera melodiska, de späda barnarösterna rundtomkring: Helig, helig, helig är Herren Gud och heligt hans ljus! Fulle äro himlarna och jorden af hans herrlighet, höjderna stråla af hans klarhet, djupen|160| förtälja hans ära. Segrat har hans ord öfver synd och död, öfver sorg och nöd, till menskors tro och tröst och ro i alla evigheters evighet. Ära vare Gud i höjden och frid på jorden och menniskorna en god vilje!
1835.