Då vill jag ej mera sörja
Kommentaari
Kommentar
Två manuskript är kända: ms 1 ingår i Hangolas Dikt (se komm. till »Dröm och Verklighet») och är daterat Maj 20 [1841], ms 2 har samma datering. Dikten trycktes i Necken. Poetisk kalender för 1845. Den ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Liksom i runometerdikterna »Ljungblommor» och »Grafven i Karttula», bygger denna på en korrespondens mellan diktens jag och naturen. Natursymbolerna i v. 25 ff. är desamma som Topelius använder då han talar om Greta Mattsdotter (jfr »Irrskenet på heden»), symbolerna i v. 30 ff. är metonymier för hans barndomslandskap.
Dikten är skriven på runometer, och använder de stilistiska figurer som är karakteristiska för versmåttet: liknelser, parallellismer, anaforer, allitterationer och assonanser. V. 2–14 sammanfogas av länkning: ett eller två ord i slutet av varje vers inleder den följande.
Bibliografi
Topelius, 120 dikter 1970, s. 26; Törnudd, Flickan från Kahra 1948, s. 153 ff.; Vasenius II, s. 525
Då vill jag ej mera sörja.
Mången längtan har mitt hjerta
Och mitt öga många blickar;
Blickarna som dufvor flyga,
Dufvorna som falkar ila,
5Falkarna som örnar stiga,
Örnarna slå ned på rofvet,
Rofvet kan ej undfly örnen,
|111|Örnen irrar i det vida,
Öfver vida hafvets bölja,
10Hafvets bölja drifs af vinden,
Vinden kommer ned från himlen,
Himlen höljs af mörka molnet,
Molnet kastar skumma skuggor,
Skuggorna min själ betäcka.
|42|15Du min vackra, väna, varma,
Du min fjerran flydda flicka,
O att här inunder lönnens
Lugna skymning skön du sutte!
O att här vid hafvets höga,
20Vågomhvälfda vik du vore,
Och att här i milda månens
Skimmersköna sken jag finge
Vänligt vid ditt hjerta hvila!
Men du dröjer långt derborta,
25Hvilar långt i ödemarken;
Ensam uppå enslig tufva,
Uppå ljungens bleka blommor
Blundar nu min blyga flicka.
Och jag hvilar här allena
30Under lugna lönnens skymning,
Under lindens lätta sus och
Under hvita häggens vällukt.
Stjernan, som i skyar skimrar,
Frågande uppå mig skådar,
35Vikens vågor hviska vänligt,
|43|Vinden spörjer hvad jag sörjer,
Hvarför jag så ensam hvilar?
Och jag lägger handen på min
Längtansfulla barm och beder:
40Gif igen min flydda flicka,
Gif min blyga blomma åter!
Låt mig här i hennes ögas
Glans mitt ögas ömhet spegla,
|112|Här vid hennes hjerta gerna
45All mitt hjertas suck försaka:
Då vill jag ej mera sörja
Aldrig mer allena klaga!
1841.