I Esplanaderna
Kommentaari
Kommentar
Inget manuskript är känt. Dikten publicerades i HT 24 april 1850 och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Dikten är liksom den föregående (se komm.) en genrebild med två tidsplan: en scen från ungdomstiden målas upp i diktens första del, och kontrasteras mot en aktuell tidsbild. »I Esplanaderna» är en av få Topeliusdikter med Helsingforsmotiv, vilket inkluderar löjtnantstypen.
Versen är jambisk, sjutaktig och parrimmad, aabb.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
10 mantille(sp. mantilla), spansk slöja eller sidansjal, mantilj.
10 sidensargesars: tyg.
19 kapelletSe not; senare restaurang Kapellet.
31 kärleksdryck Donizettis komiska opera »Kärleksdrycken» (L’Elisir d’amore, 1831) uppfördes fyra gånger av amatörer i april 1850 i Helsingfors i en rosad uppsättning.
38 sodomsäpplebittert hån; i antiken: vacker frukt som blir till rök och aska då den plockas.
Bibliografi
Castrén, »Helsingfors i 1800-talets skönlitteratur» 1958, s. 255; Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 78 ff.; Söderhjelm, »Topelius’ tidigaste lyriska diktning» 1931, s. 63; Topelius, 120 dikter 1970, s. 100 ff.; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 182
I Esplanaderna.
Kamrater, sen J flickan der; hon var min fordna brud.
En gång så stolt! En vext så smärt! En lilja i sin skrud!
Hvar sågs ett öga mera blått, och hvar en kind mer röd!
Vi älskade hvarann så högt, allt uti lif och död.
|190|5En dag så möttes vi just här; – det var för flera år –
Och solen sken så klar och varm, och rundt kring oss var vår,
|25|Med hvarje grässtrå, som skjöt opp ur mörka jordens famn,
Rann i vår barm en känsla ny, en känsla utan namn.
En liten ljusröd hatt af flor sig slöt kring hennes kind;
10En svart mantille af sidensarge flög lätt för himlens vind.
Hon satt på bänken härinvid, och jag sågs fjerran stå;
Vi tycktes känna knappt hvarann och kände nog ändå.
När jag såg dit, så såg hon bort; en rodnad skär och ren
Flög öfver hennes kinders par, liksom ett himmelskt sken.
15Jag var så blyg och hon än mer; man kunde tro minsann,
Vi vore blinda, och likväl vi sågo blott hvarann.
Den gamla tanten – i bahytt, fast solen sken så glad, –
Fick syn på mig och ropte: »Fritz, ett glas med limonad!»
Jag till kapellet*)Ett konditori i Helsingfors’ esplanader. som en pil och tog ej ett, men två;
20Det andra jag min flicka bjöd; min hand den skälfde så.
Hon sade »tack!» och intet mer. Men hennes öga såg
Mig tvärtigenom själens grund, och hon förstod min håg.
|26|Vi skildes utan ord och ed, men hade allt förstått;
Vårt hjertas ljufva hemlighet vi båda visste blott.
25Sex år ha flytt sen dess, och nu vi möttes här igen,
Och det var vår, som då, i glans och samma himmel än.
Hon kom, som förr, i svart mantille och ljusröd hatt af flor,
Men jag gick spotsk med min cigarr och en mustache så stor.
Hon helsade, jag helsade, vi sågo på hvarann;
30Ej minsta skymt man mer hos oss af någon blyghet fann
Vi talade om väderlek, om bal och kärleksdryck**)Operan af detta namn, gifven af amatörer i Helsingfors.;
Vid ordet kärlek röjde hon en liten skämtsam nyck.
|191|Jag hennes tankar strax förstod, jag dristigt tydde dem:
»Har fröken ock en flamma haft, och törs jag fråga hvem?»
35»Min bästa löjtnant, sade hon, ej hyckleri, jag ber;
Ni var ju litet kär i mig – och litet jag i er.»
Jag skrattade, hon skrattade, det let så friskt och godt;
Men tron mig, detta löje var ett sodomsäpple blott,
|27|Vi kände bittert båda två, att allt vårt skämt det var
40Ett hån mot hjertats barndomstro, mot flydda oskuldsdar.
Den gamla tanten – i bahytt, fast solen sken så glad, –
Som då, men artigare, bad: »herr löjtnant, limonad!»
Nu logo vi igen. Jag gick, jag vände åter; – då
Såg jag en sönderpressad tår i flickans ögonvrå.
1850.