Den eviga sommaren
Kommentaari
Kommentar
Inget manuskript är känt. Dikten ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Orden om den eviga sommaren tillskrivs i dikten Topelius dotter Aina, född 1846. Familjen vistades på Kuddnäs i Nykarleby om somrarna, den enda årstid som Aina hade upplevt i trakten. I sista strofen får barnets tankar illustrera människans eviga dröm om och hennes längtan efter ett paradis. Det finska namnet Ainas innebörd, ’för evigt’, ger dikten en extra infattning. Namnet Aina återkommer i flera dikter (s. 3, 47, 48, 73 f.).
Jfr K. R. Malmströms dikt »Ainas fråga» (ÅT 24 december 1850; se Öller 1920, s. 349–352).
Versen är jambisk, fyrtaktig och korsrimmad aBaB.
Bibliografi
Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. [235 f.]; Schalin, »Hemkretsmotiv i Z: Topelii diktning» 1918, s. 34; Topelius, 120 dikter 1970, s. 157 f.; Vasenius IV, s. 284, Öller, Ett kvarts sekel av vårt litterära liv. 1828–1853 1920, s. 249–352
Den eviga sommaren.
»Derute blåser stormen stygg
Och drifvorna på gatan samlar,
Och mörka natten svart och skygg
Mot frusna fönsterrutan famlar.
5Men borta i min farmors gård,
Der är så ljust och varmt och stilla,
Och aldrig der en vinter hård
Med frost och snö och storm gör illa.
|187|Mins pappa ej den gården mer
10Långt bort i norr vid elfvens vatten?
Se der går solen aldrig ner,
Och som en dag är sjelfva natten.
Vet pappa, der är ständigt vår
Och ständigt gröna sommardagar.
15Bland gräs och blommor der man går
Att plocka bär i skog och hagar.
|20|Och der är sjön beständigt blå,
Och alla träd ha löf så blyga,
Och alla lamm på ängen gå,
20Och alla vackra svalor flyga.
Och der går ej min fröjd förbi,
Der ville jag beständigt blifva.
Säg, pappa, hvarför reste vi
Från sommarn hit till natt och drifva?»
25Det var den lilla Ainas ord,
När hon sin ljusa sommar minnes
Derborta i den höga nord
Och vet ej att dess vinter finnes.
O barndomsdröm, som tror ännu
30På oförvissneliga vårar,
I djupet af hvart bröst är du
Och ler ännu i våra tårar!
1853.