På Hoppets Dag
Kommentaari
Kommentar
Inget manuskript är känt (jfr parafras nedan). Dikten trycktes i HT 1 maj 1844, och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Om diktens tillkomst antecknar Topelius i almanackan den 30 april 1844 (NB 244.156): »I dag stryker en del af isen på min norra hamn. I dag skrifver jag min majsång ’på hoppets dag’, som för formens skull kostade mig en hel förmiddag.»
Ett frö till dikten syns i dagboken 31 augusti 1835, när han sammanfattar sina studier: »Måtte det gå. Måtte min vilja vara så stark som den är god. Ty med viljans kraft följer förmågans. Bed för mig; jag behöfver det.
Bed, att det solsken, som skiner så gladt
icke bebådar en kommande natt;
bed, att den lustgård, der englarna bo
stormen förskonar och lemnar i ro.
Se, det är skönt när gullrosorna knoppas,
skönt att få lefva och älska och hoppas! – »
Den förhoppning om framtiden som formuleras i dagboken 1835 gäller det personliga livet, medan dikten från 1844 ger uttryck åt förhoppningar om en ny vår för fosterlandet. Stormen och islossningen blir här för första gången hos Topelius symboler för de krafter som skall föra Finland mot en ljusare framtid.
Diktens studententusiasm och idealism ansluter sig till en lång tradition i både Finland och Sverige, men Topelius studentdikter framstår som fredligare än många andra (se komm. till »Studentvisa»; Castrén 1918, s. 235, 251 f.; Alhoniemi 1969, s. 225).
Versen är jambisk pentameter med korsrim, ABABAB. Dikten karakteriseras formmässigt av en sträng regelbundenhet med allitterationer och anaforer, som understryker den uppfordrande tonen.
Första maj 1844 antecknade Topelius: »’Stig upp på bergen! Lifwets morgon randas’…. Jag är ej så ung numera i min själ, som förr. Min håg är ej så frisk, min känsla ej så ren. Det har wuxit bark öfver den fordom finhulliga stammen, icke hwarje intryck lemnar ett märke deri. Men wåren älskar jag än – och stundom gå de friska ungdomsfläktar än som förr igenom min håg. Då är helsa i sinnet och hopp i lifwet. Jag älskar wåren – så gamal blir jag ej att jag ej känner mig glad i hjertat när jag ser en nyssblånad sjö och en förstling af sipporna, eller hör den första lärkan sjunga!» (ibid.).
En manuskriptversion av diktens inledande strof är känd, NB 244.150 [april/maj 1844]. Eftersom datering saknas är det omöjligt att avgöra när strofen tillkommit, men troligt är att den utgör en parafras på diktens inledningsstrof:
Nattmolnet likt, som flyr när dagen randas
Och morgonsolen skimrar öfwer [oavslutat]
De bistra dagars tobaksrök jag andas
Och minnet med reson partout ej blandas.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
Titel Hoppets Dag. första maj.
1 Stig upp på bergen!Berget som en plats för visioner och uppenbarelser återkommer i Ljungblommor, jfr Matt. 17:1–15. Se inledningsverserna till »Morgonstormen i våren», »Den blåa randen på hafvet», »Första Maj» och v. 37 i »Våren 1848», även i Topelius första fosterländska dikt »Våra julidagar» (6 september 1840; SS 1, s. 50–53):
Mig ledde anden till ett okändt berg,
ifrån hvars spets det finska fosterlandet
med sina tusen sjöar, skär och vikar,
med sina slätter, berg och gröna dalar
och fjortonhundratusen hjärtan
låg öppet för min blick därnedanför.
15 uppskäras;bärgas med skära.
17 matkarmaskar; vitter stil, ålderdomligt.
28 korn och kärna,allittererande uttryck som betecknar ymnig skörd.
31 lägger dervid handen.välsignar den.
Bibliografi
Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 225; Castrén, »Topelius’ fosterländska lyrik» 1918, s. 234 f. och »Helsingfors i 1800-talets skönlitteratur» 1958, s. 256; Topelius,120 dikter 1970, s. 58 ff.; Vasenius II, s. 536 f.; III, s. 308 f.; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 111
På
Hoppets Dag.
Lifvets morgon randas
Och dödens dimmor vika bort ur dalen;
Ty ungdom bor uti den luft du andas
5Och helsa bor i skummande pokalen.
Töm hoppets dryck! Af ingen sorg den blandas,
Och i dess sötma snart fördunsta qvalen.
Stig upp på bergen! Säg farväl åt natten,
Hvars sista sky af morgonstormen jagas,
10Hvars sista is förgås i vikens vatten,
Hvars sista stjernas sken alltmer försvagas;
Och helsa dagens ljus, den ädla skatten,
Och bed, för land och folk det ock må dagas!
|32|Bed, att så långt som Suomis bygder sträckas,
15I frid dess skördar gro, i fröjd
uppskäras;
Bed, att till lif dess alla blommor väckas,
Att ingen må af dolda
matkar
täras;
Bed, att dess trogna hopp må aldrig gäckas,
Att aldrig må dess fasta mod förfäras!
20Bed, att det dagas! Än är natt och dimma
Från fordomtid utöfver månget sinne;
Bed, att det ljus, den klara morgonstrimma,
Som ren oss glädt, för Suomi ej försvinne!
I dunkel furuskog må solen glimma
25Och sagan ensam gömma nattens minne.
|22|Ty nu är vår, nu uppgår hoppets stjerna,
En maj för jorden och en maj för anden,
Nu redo fälten stå för
korn och kärna,
Och redo stå de unga bröst i landen;
30Der sås den skörd, som Suomis hopp skall värna,
Och fjerran framtid
lägger dervid handen.
1 Maj 1844.