Kommentar

Två utkast till dikten är kända, bägge daterade 1838 Sept. 8. Dikten ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen.

Dikten är ett exempel på Topelius benägenhet att polarisera kärlekens olika sidor. De väsensskilda känslorna framstår i dikterna som varandras motsatser. Den ideala kärleken attribueras genomgående med vitt, den förbjudna åtrån med rött och svart; jfr »De tvenne fåglarna i dalen», ms-versionen ovan och dikten Den hvita och den röda engeln med samma tematik i samma manuskripthäfte.

Jfr Victor Hugos tanke att skapelsen innefattar både ont och gott, det sköna och det fula, ljus och skugga. Poesin skall efterhärma naturen, och det är genom föreningen av det groteska och det sublima som konsten skapas (se Hugos manifest i företalet till läsdramat Cromwell1827). I novellen »Vernas rosor» ger Topelius Hugo epitetet motsatsernas mästare (Vinterqvällar) 1881, s. 360.

Dikten är skriven på blandad vers: v. 1–8 är jambisk, fyrtaktig och parrimmad aabb; v. 9–19 fri och orimmad; v. 20–23 jambisk pentameter, xxaa, och v. 24–27 jambisk, sextaktig med avslutande balk xxaa.

Punktkommentarer

vers – textställe – kommentar

10 Ditt öga är svart som en skön åska. Paralleller till de liknelser som beskriver föremålet för den erotiska kärleken (markerade med en tvåa) finns i C. J. L. Almqvists drama Don Ramido Marinesco, där Ramido lovsjunger sin älskades företräden, t.ex.: »Så svart, Juanna, / Ditt öga blixtrar; / Ram-svarta lockar / Bortom din panna / I spökbehag» […] »Jag glad beskådar / Min egen flamma, / Min blixt, min flicka.» (SV 7, s. 34, 36)

21 skärren, klar.

Bibliografi

Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 88 ff.; Topelius, »Vernas rosor» 1881, s. 360