Islossningen i Uleå elf
Kommentaari
Kommentar
Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 30 april 1856 och utkom som separattryck [u. å.]. Den ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Krimkriget avslutades i mars 1856 och freden i Paris undertecknades den 30 samma månad. Tilldragelsen firades i Helsingfors den 29 april på den nytillträdde kejsaren Alexanders födelsedag. Under festen utbringade den likaså nytillträdde generalguvernör Berg en skål för Finlands välgång, och framställde sig som den man som skulle genomföra de reformer som Alexander II utlovat (enligt Vasenius III, s. 559; IV, s. 24 ff.).
Av en notis i HT 30 april 1856 framgår följande: »Igår, H. M. Kejsarens födelsedag, mottog h. ex. general Berg uppvaktningar af samtliga militära och civila stater, å hvilka sednares vägnar geheimerådet friherre von Haartman framförde underdåniga lyckönskningar. Vid detta tillfälle behagade h. ex. general Berg, bland annat, nämna, att H. M. Kejsaren dessa dagar nådigst beviljat utgifvandet af en officiel tidning på finska språket, till nyttiga kunskapers spridande, äfvensom att H. M. beviljat anställande af särskilde translatorer för finska språket vid samtliga guvernörsembeten.»
Festligheterna noterades kort på HT:s förstasida, och i samma nummer ingick på s. 2 f. »Islossningen vid Uleå elf». Den allegoriska dikten föranleddes av festligheterna, men ägde giltighet också i den rådande politiska situationen (jfr vårdikterna »På Hoppets Dag» och »Den blåa randen på hafvet»). Alexander II hade med utlovade reformer väckt nytt hopp om större frihet och censursystemet höll på att luckras upp – dikten rubriceras i HT emellertid försiktigtvis som »Naturtafla».
Topelius proklamerar att älven, folkets språkrör, själv vill skapa sin framtid (v. 21 f.). Övertygelsen om att Finland går en ljus framtid till mötes lika visst som en naturnödvändighet, en islossning, är ett uttryck för Topelius försynstanke (providentialism): Finland bör invänta den tid som försynen bestämt för frigörelse, på samma sätt som älven inväntar våren (v. 96–98; se Castrén 1918, s. 257).
I islossningsdikten gestaltar Topelius en fosterländsk frihetslängtan starkt och övertygande. Dikten återgav Topelius hans roll som patriotismens bemärkte talesman, en ställning som ifrågasatts genom hans uttalade lojalitet mot Ryssland under Krim-kriget (se inledn..; jfr Ekelund 1969, s. 183 ff.).
Till skillnad från de personligt hållna dikterna med samma naturmotiv, »Vid Elfmynningen» (1842) och »Ynglingens drömmar» (1857), för älven själv, som folkets representant sin talan i islossningsdikten; Castrén ser älven uttryckligen som Finlands ungdom (1918, s. 244). Yrjö Oinonen konstaterar att dikten med sin natursymbolik i jämförelse med Runebergs diktning representerade ett nytt och aktivare skede i utvecklandet av fosterlandskänslan (1945, s. 49).
Pettersson noterar två närbesläktade allegoriska floddikter: Goethes »Mahomets Gesang» och Tegnérs »Floden». I Topelius ms finns en avskrift av Goethes floddikt i svensk översättning. Floden tar bäckarna med sig »i segertåg» mot oceanen: »Skummig går över brusten damm, / fri och segrande, stolta floden / majestätisk sin bana fram» (Pettersson 1952, s. 26; Tegnér SS I, s. 447 f.). Motivet återkommer i »Imatra» (Nya blad 1870). Enckell påpekar att dikten ger eko i t.ex. diktmanuskriptet »Kullervo» från 1859, ett poem där Topelius återupptar frihetstemat (tryckt i Topelius 1970, s. 165 f.).
De strofer som ger röst åt älven, d.v.s. de tio första och de sex avslutande, har jambisk, femtaktig vers med parrimmet AAbb. I de tio mellanliggande stroferna som beskriver älvens framfart är versen trokeisk-daktylisk, fyrtaktig och korsrimmad XaXa.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
Titel Islossningen i Uleå elf.Topelius hade upplevt islossningen under sin skoltid i Uleåborg (jfr Topelius skildring, 1922, s. 40). I Finland framställdt i teckningar (1845–1852) betecknas den »praktfulla» älven som en av »norra Österbottens största märkvärdigheter» (2011, s. 271).
3 Högborenav förnäm börd.
21–22 Jag vill ha luft! Jag vill ha ljus! Mitt öde / Det vill jag skapa sjelf med eget flöde,Jfr »Saima kanal» v. 57–58.
29–32 Oss alla Finlands hundra strömmar [...] djerfva tåg.Uppräkningen av de olika vattendragen understryker islossningens utbredning över hela Finland, alla älvar har »samma mål» (v. 34 ff.).
30 Kemi, Ijos starka bölja,Kemi älv i Lappland är Finlands längsta, Ijo älv rinner genom Uleåborgs län.
31 Kyrö, Kumos strida vågKyro älv flyter genom Österbotten, Kumo älv mynnar ut i Björneborg.
32 Kymmenes och Wuoksens djerfva tåg.Kymmene älv mynnar ut i trakterna kring Kotka, Vuoksen flyter från Saimen till Ladoga.
34 derasEgentligen: ’sina’, jfr »Snöflingorna» v. 22.
42–57 Ämmäs våg uti [...] nalkas han Merikoski.Ämmäs (Ämmä) – Koivukoski – Niska – Ahmas (Ahma) – Pyhä – Merikoski – forsar i Ule älv.
62 Oulu(fi.) Uleåborg.
100 Det skulle bryta mur och spränga berg.Versen har tolkats som kritik mot generalguvernören Berg och hans nonchalerande av opinionen (Nyberg 1949, s. 305; Ekelund 1969, s. 181 f.; Topelius 1970, s. 164 f.).
Bibliografi
Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 102 f.; Castrén, »Finlands folk i Topelius’ verk» 1918, s. 352; »Topelius’ fosterländska lyrik» 1918, s. 243 ff., 257; »Topelius’ politiska diktning» 1958, s. 187; Ekelund, »Topelius och hans samtid» 1969, s. 181 f.; Lagerlöf, Zachris Topelius 1920, s. 342–354; Lehtonen, »Natur und Mensch bei Zachris Topelius» 1993, s. 130; Hirn, »Zachris Topelius vid Runebergs sida» 1951, s. 201 f.; Nyberg, »Selma Lagerlöf och Zachris Topelius» 1947, s. 415 f.; Zachris Topelius, 1949, s. 304 f.; Oinonen, Vesiluonto Eino Leinon ajan runoudessa 1945, s. 49; Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 24 f., 95; Ruin, »Ett land stiger fram» 1941, s. 120; Topelius, 120 dikter 1970, s. 158–167; Finland framställdt i teckningar 2011, s. 248, 271 f.; Vasenius I, s. 19, 257; IV; s. 24 ff., 520; Wrede, »Zachris Topelius – barnatro och fosterland» 1999, s. 327
Hvems träl är jag, att i min ungdomsstyrka
Jag skulle blindt en evig vinter dyrka?
Fri föddes jag, och fri så vill jag dö.
5Min svällda barm i sent fördröjda vårar,
Är den ej närd af fosterlandets tårar?
Mitt unga strömdrag, sög det ej med lust
Ur tusen ådror fosterlandets must?
Min djupa fåra, mina strida forsar,
10Som krossa allt hvad deras bana korsar,
Är ej hvar flyktig droppe uti dem
En dagg, ett regn, en perla af mitt hem?
Välan, så vill mitt land jag värdig vara
I sol och natt, i lust och nöd och fara.
15Man skall ej säga, att den finska elf
Bär frie män och är förslafvad sjelf.
|60|Framåt! Min väg kan aldrig gå tillbaka.
Hvi skulle jag minutens kraft försaka?
Hvi skulle ej min jättestarka arm
20Med spända muskler bräcka isens barm?
Det vill jag skapa sjelf med eget flöde,
Och ve den boja, som i vårens dar
Än tynger på min jätteskullra qvar!
|254|25Upp, mina bäckar, strömmar! Upp att välla
Med ungdomskraft ur landets moderkälla!
Församlen eder i mitt stolta brus,
Att kämpa gladt för sol och lif och ljus!
30Till hafs gå
Kemi, Ijos starka bölja,
Den lugna
Kyrö, Kumos strida våg
Och
Kymmenes och Wuoksens djerfva tåg.
Och samlade med fröjd kring deras fanor,
Gå tusen bäckar
deras
skilda banor
35Till samma mål och kämpa oförsagdt
Med tusen sjöars sammanflutna makt.
Vi skola se den mur, som oss vill stänga.
Förr skola vi de fasta bergen spränga?
Och den, som feg har lust att faran fly,
40Må dö som ränniln dör i kärrets dy.
|61|
Sömnlös ryter i ljusnad majnatt
Öfverlistad, men aldrig kufvad,
Först förkunnar hon vinterns fall.
45Och då reser sig Koivukoski,
Kastar trotsande bojan af.
Klämd med brak uti tjugu forsar,
Svindlar isen i Niskas graf.
Vred han kämpar mot Ahmas’ bölja;
50Tornhög reser sig än hans prakt.
Fåfängt! Pyhä, som kölar bräcker,
Pyhä krossar hans vilda makt.
Störtad, stönande, stupad, stormar
Vinterhären från fall till fall,
|255|55Plundrar, flyende, qvarnens kuggar,
Ladans skördar och strandens tall.
Slagen nalkas han Merikoski.
Se, då än vill han våga allt;
Tornar skyhögt de hvita murar,
60Ropar trotsig åt floden: halt!
Hvad! Den starke, som aldrig ryggat,
Blek förtviflan stränderna griper:
Vattnens furste besegras kan!
|62|65Ve, i vanmakt böljorna bäfva,
Silas slagne kring nejden ut.
Fälten dränkas, gatorna sköljas,
Floden stiger med hvar minut.
Då – i stunden af stum förfäran
70Dånar isen med åskors knall,
Och den dignande dammen bågnar,
Brakar, brister för flodens svall.
I millioner och än millioner
Hvita, skimrande spillrors tåg
75Skingras väldiga vinterhären,
Att förgås uti hafvets våg.
Nejden andas. Böljorna sjunka.
Skummig går öfver brusten damm,
Fri och segrande, stolta floden
80Majestätisk sin bana fram.
Och nu, min ädla, höga Suomimoder,
Säg, är du nöjd med dina unga floder?
Mitt hjerteblod, har det betalt ditt lån?
Är jag nu värd att kalla mig din son?
|256|85Förstår du nu, att ingen vinterdrifva
Skall evigt lag för dina böljor skrifva?
Som du, med täckelset af is uppå,
Var jag i djupet fri och varm ändå.
|63|Dock, om mitt mod af farans njutning frossat,
90Och om min arm har alla bojor krossat,
För Vårens anlet klär jag lagern af
Och säger: det var Du, som segern gaf!
Det var Din sol, som isens murar bräckte;
Det var Ditt regn, som mina strömmar väckte;
95Det var Din kärlek, som har allt förmått,
Och jag – jag endast har min tid förstått.
Allt, som på jorden suckar högst och renast,
O, visste det, som jag, sin tid allenast,
Det skulle dricka kraft af ljusets märg,
100
Det skulle bryta mur och spränga berg.
Hvems träl är jag, att i min ungdomsstyrka
Jag skulle blindt en evig vinter dyrka?
Högboren son af Finlands blåa sjö,
Fri föddes jag, och fri så vill jag dö.
1856.