Hvem är din lefnads ljus?
Kommentaari
Kommentar
Ett manuskript är känt, daterat 1843 Sept. 25. Dikten trycktes i HT 30 september 1843, och ingår i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Dikten formar sig till en högstämd bön till den älskade, anslaget anknyter till kärlekens lov i 1 Kor. 13:1–3. Om dikten skriver Topelius till fästmön Emilie Lindqvist (30 september 1843): »Den skrevs en gång när jag riktigt afgudiskt höll af dig, och derföre påminde rösten om Gud i detta ögonblick.» Breven dem emellan ger tydligt uttryck för en vilja att sätta Gud främst i deras gemensamma liv. I synnerhet Emilie var influerad av pietismen som var utbredd i trakterna kring Nykarleby.
Versen är jambisk och tretaktig med rimflätningen ababxxcc.
Granér ser i dikten tydliga pietistiska influenser (1946, s. 165 ff.), och citerar Topelius dagbok från oktober 1839:
»Flamme des schwindenden Lichts – wie du da noch in dämmernde Ferne leuchtet hell aus der Höhe hinab, ich sehe nach dir – schon lange sah ich den Himmel in dir – Gott wird mir zürnen dass ich um deiner willen vergesse seiner – – – doch nein! du varst mir ein Engel nur . . . mein guter Engel wirdst du immer seyn, aber ich will mein Gott suchen ... du wirdst mich den Finsterniss hindurch leiten zum ewigen Licht.»
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
21 jordens dal är mörk,Jfr uttrycket »däldernas dunkel», komm. till »Julpsalm» v. 14.
Bibliografi
Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 165; Topelius, 120 dikter 1970, s. 54 f.; Vasenius II, s. 407–422, 518, 530 f.; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 110
Hvem är din lefnads ljus?
»Och hade jag allt godt
Och hade icke dig,
Hur bitter vor’ min lott
På jordens sorgsna stig!
5Och satt jag stolt och hög
Och hade gods och gull,
Och hade icke dig,
Hur arm jag kände mig!»
»Och vor’ jag god och vis
10Och ägde kunskap all,
Och hörde jag mitt pris
I tusen återskall,
Och såg mitt namn i glans
Klart strålande och stort,
15Och hade icke dig,
Hur glömd jag kände mig!»
»Hur blef min sällhet du,
Mitt hopp, min enda ro?
|62|Hur blef du mig så ljuf,
20Hur kunde jag det tro?
Se,
jordens dal är mörk,
En skugga är mitt lif,
Men ljus är blott hos dig –
O kom och blif hos mig!»
25Der i den skumma natt
De varma ord jag bad,
|39|Jag högt af häpnad spratt,
En röst invid mig sad’:
»Hvem älskar du allen?
30Hvem är din lefnads ljus?
Till hvem flög bönens ljud,
Till flickan eller – Gud?»
1843.