Villande vägar
Kommentaari
Kommentar
Två manuskript är kända: ms 1 är en renskrift daterad Nov. 2 [1840], och ms 2 en fri omarbetning av ms 1, daterat 12 Oktober 1844. Dikten ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen.
Dikten kan möjligen knytas till Topelius känslor för Greta Mattsdotter, som hade gift sig i augusti 1840, se inledn.
Nyberg förmodar (1949, s. 122 f.) att dikten har influerats av den händelse som Topelius i dagboken 2 november 1840 beskriver som en »romantiskt rörande olycka»: Ett fartyg hade gått på grund utanför Helsingfors, och ett nygift par hade tillsammans med besättningen räddat sig på en klippa. Besättningen simmade i land men det unga paret frös ihjäl. De låg sedan till allmänt beskådande i staden.
Versen är jambisk pentameter med korsrimmet ABABABA, strofens första och sista rimband är identiska. I det mer ghaselimiterande ms 2 framträder repeterrimmen tydligt.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
3 Min ande törstar, räck mig lifvets vatten,Jfr Upp. 21:6 där det sägs att den som törstar skall få dricka ur källan med livets vatten.
Bibliografi
Granér, Zachris Topelius’ kärlekslyrik 1946, s. 96; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 122 f.; Topelius, 120 dikter 1970, s. 27; Törnudd, Flickan från Kahra 1948, s. 134 f.; Vasenius II, s. 361; Vest, Zachris Topelius 1905, s. 56 f.
Villande vägar.
O Gud, min Gud, förbarma dig i natten!
Min själ har natt, fast lifvets morgon randas,
Ty jordens dryck med dödens floder blandas!
5Fast lifvet ler och skön är ungdomsskatten,
Till jorden trycker mig den luft jag andas,
Och himlens stjernor slockna bort i natten.
I töcken går jag; vägen jag ej finner,
Som till din kärlek går igenom verlden;
10Mig villar jordens glans, som snart förbrinner,
Jag kan ej trampa rosorna på färden,
|156|Och derför aldrig fram till dig jag hinner.
|166|En stjerna lik i djupet utaf fjärden,
Din herrlighet jag ser och aldrig finner.
15I dina armar, Gud! i dina armar
Jag hvila vill. Min själ är trött till döden,
Och lifvets lust mig outsägligt harmar;
Förbrunnen är den vilda ungdomsglöden,
Och jag vill dö, om du dig ej förbarmar.
20Om du mig flyr, skall jag förgås i nöden;
O Gud,original: Gud. min Gud! jag flyr i dina armar.
1840.