[134]

5. Menniskoanden.

En morgon, original: En morgon; när jorden ännu var ganska ung, sken solen klar öfver de varma ljusa österländer. Under kokospalmerna och bananas, mellan högstammiga cedrar och ofantliga ormbunkar rörde sig i sällsamt hvimmel dessa urverldens djur af ofantliga nu förgångna former, hvilka man ännu stundom finner förfrusna i isbergen eller förstenade i kalkklipporna. Jätteörnar genomströfvade luften, oformliga ödlor solade sig i flodernas gyttja och vidunderligt stora hvalar rörde sig oviga i de milsdjupa hafven. Allt lefvande var ännu i sin daning, ofulländadt, oformligt, och naturen syntes öfva sina jättekrafter i kolossala skapelser, framkastade liksom på försök, för att åter snart lemna rum för mera andliga och fulländade gestalter af lif.

Men fjerran vid stranden af verldshafvet der den hundramila floden utgjöt i hafssältan sin söta våg, sken solen underbart hett och klart på en enda punkt af den fruktbara dyn. Här möttes sältan och sötman af floden|135| och hafvet, båda befruktade jorden och båda brändes af solen, och i det ögonblick när den stora anden uttalade sitt varde! uppstod på denna punkt ett nytt och fulländadt väsende, för hvars strålande skönhet hela skapelsen ödmjukt böjde sig såsom för en herre och konung öfver hela denna verld af stoft.

|78|

Detta väsende, dittills okändt och sedan både skönt och sorgligt ryktbart på jorden, var menniskan. Om hennes storhet, hennes djupa fall och hennes upprättelse af nåden tala de heliga böcker, dem forntiden gifvit till lärdom åt kommande slägten allt intill jordens senaste tid. Men om menniskoandens första fråga, som föregick fallet, och hvilken ännu i dag städse föregår de förmätna andars affall till trots mot Gud, derom tala de heliga skrifter i dunkla och hemlighetsfulla ord. Om denna fråga finns likväl en saga, men hvem som först berättat den, vet ingen.

Sagan talar, äfven den, om menniskoandens första oskuld. Han var ett barn, den gudaborne, liksom han åter måste blifva ett barn, för att ingå i sitt hemlands saliga himmel. Han lekte oskuldsfull med jordens rosor och dagg, han jagade i lek öfver fältet för att fasttaga molnens skuggor, som i nyckfulla skepnader foro fram och åter öfver slätterna. Alla skapade varelser kring honom hade röst, lif och själ; de voro oskuldsfulla, äfven de, och uti dem var ingen synd.

I lustgården, säger sagan, vid foten af kunskapens träd på godt och ondt upprann en källas åder i klarhet.|136| Och Guds ovän flög i fjärilhamn från ros till ros, tills han lockat det jagande barnet till randen af källan; der satte han sig på en lotusplanta och lät sina vingar skimra i morgonrodnaden. Då lutade sig barnet i lek öfver källan och såg en gestalt, från hvilken det ej mer förmådde vända sina ögon bort. Och morgon blef middag, och middag blef qväll; men stumma, hänryckta, försjunkna i tillbedjan, sågo de båda gestalterna djupt i hvarandras odödliga ögon in. Sist när qvällen förblödde i skyn, flög fjäriln upp från lotusplantan och satte sig på barnets arm, och på gestaltens arm i källan fladdrade i samma ögonblick en fjäril likaså. Då började barnet jemföra: denna fjäril är min fjäril, denna arm är min arm, denna fot är min fot och ... denna gestalt är jag ... Jag? ... Hvad är då jag?

Och himmel och haf och jord och källor och lunder och alla lefvande varelser ryste vid denna fråga och drogo sig slutna och stumma tillbaka från Menniskan allt efter den stunden. Ty i samma stund hade menniskoanden affallit från naturen och all dess barndomsglädje, hade uppställt sig sjelf som sitt eviga mål och prisgifvit sig åt tviflet och kunskapens törst sitt lif igenom.

Omätliga afgrund i en enda fråga: hvad är menniskan? Otaliga skatter af ungdomsglädje och barndomsfrid har denna frågas bottenlösa djup för alltid uppslukat, hela tidehvarfs ro har den härjat grymt och ännu i dag hänvisar den anden oupphörligt på sig sjelf. Men till denna fråga kom Menniskan först efter att hafva lem|137| för lem sönderstyckat sig sjelf. Hvar|79| återfinner hon helheten? Skall hon, evigt försjunken i åskådande af sig sjelf, förgäfves anropa sin bild i källan om svar och fullkomning? Nej bort skall hon slita sig från den magiska trollkraften af denna förföriska toma skugga af henne sjelf, hvilken flyr hvarje vidrörande och gäckar hvarje fråga. Åter måste hon gå till sin barndomstro, till lustgården med dess rinnande vattensprång, till hela den lefvande naturen, och åter måste hon förstå dess röster och närma sig till dess hjerta och åter blifva barn igen, – dock annorlunda och fullkomligare, såsom man är när man vunnit en stor och herrlig seger öfver sig sjelf. Aktar hon detta för ringa, då må hon taga sig till vara, att icke nästa morgonsol finner henne förstenad vid anblicken af hennes egen bild i källan.

 

1845.