Menniskoanden

Lukuteksti

[134]

5. Menniskoanden.

En morgon, original: En morgon; när jorden ännu var ganska ung, sken solen klar öfver de varma ljusa österländer. Under kokospalmerna och bananas, mellan högstammiga cedrar och ofantliga ormbunkar rörde sig i sällsamt hvimmel dessa urverldens djur af ofantliga nu förgångna former, hvilka man ännu stundom finner förfrusna i isbergen eller förstenade i kalkklipporna. Jätteörnar genomströfvade luften, oformliga ödlor solade sig i flodernas gyttja och vidunderligt stora hvalar rörde sig oviga i de milsdjupa hafven. Allt lefvande var ännu i sin daning, ofulländadt, oformligt, och naturen syntes öfva sina jättekrafter i kolossala skapelser, framkastade liksom på försök, för att åter snart lemna rum för mera andliga och fulländade gestalter af lif.

Men fjerran vid stranden af verldshafvet der den hundramila floden utgjöt i hafssältan sin söta våg, sken solen underbart hett och klart på en enda punkt af den fruktbara dyn. Här möttes sältan och sötman af floden|135| och hafvet, båda befruktade jorden och båda brändes af solen, och i det ögonblick när den stora anden uttalade sitt varde! uppstod på denna punkt ett nytt och fulländadt väsende, för hvars strålande skönhet hela skapelsen ödmjukt böjde sig såsom för en herre och konung öfver hela denna verld af stoft.

|78|

Detta väsende, dittills okändt och sedan både skönt och sorgligt ryktbart på jorden, var menniskan. Om hennes storhet, hennes djupa fall och hennes upprättelse af nåden tala de heliga böcker, dem forntiden gifvit till lärdom åt kommande slägten allt intill jordens senaste tid. Men om menniskoandens första fråga, som föregick fallet, och hvilken ännu i dag städse föregår de förmätna andars affall till trots mot Gud, derom tala de heliga skrifter i dunkla och hemlighetsfulla ord. Om denna fråga finns likväl en saga, men hvem som först berättat den, vet ingen.

Sagan talar, äfven den, om menniskoandens första oskuld. Han var ett barn, den gudaborne, liksom han åter måste blifva ett barn, för att ingå i sitt hemlands saliga himmel. Han lekte oskuldsfull med jordens rosor och dagg, han jagade i lek öfver fältet för att fasttaga molnens skuggor, som i nyckfulla skepnader foro fram och åter öfver slätterna. Alla skapade varelser kring honom hade röst, lif och själ; de voro oskuldsfulla, äfven de, och uti dem var ingen synd.

I lustgården, säger sagan, vid foten af kunskapens träd på godt och ondt upprann en källas åder i klarhet.|136| Och Guds ovän flög i lemma startfjärilhamnkommentar från ros till ros, tills han lockat det jagande barnet till randen af källan; der satte han sig på en lotusplanta och lät sina vingar skimra i morgonrodnaden. Då lutade sig barnet i lek öfver källan och såg en gestalt, från hvilken det ej mer förmådde vända sina ögon bort. Och morgon blef middag, och middag blef qväll; men stumma, hänryckta, försjunkna i tillbedjan, sågo de båda gestalterna djupt i hvarandras odödliga ögon in. Sist när qvällen förblödde i skyn, flög fjäriln upp från lotusplantan och satte sig på barnets arm, och på gestaltens arm i källan fladdrade i samma ögonblick en fjäril likaså. lemma startDå började barnet jemföra: denna fjäril är min fjäril, denna arm är min arm, denna fot är min fot och ... denna gestalt är jag ... Jag? ... Hvad är då jag?kommentar

Och himmel och haf och jord och källor och lunder och alla lefvande varelser ryste vid denna fråga och drogo sig slutna och stumma tillbaka från Menniskan allt efter den stunden. lemma startTy i samma stund hade menniskoanden affallit från naturen och all dess barndomsglädje, hade uppställt sig sjelf som sitt eviga mål och prisgifvit sig åt tviflet och kunskapens törst sitt lif igenom.kommentar

Omätliga afgrund i en enda fråga: hvad är menniskan? Otaliga skatter af ungdomsglädje och barndomsfrid har denna frågas bottenlösa djup för alltid uppslukat, hela tidehvarfs ro har den härjat grymt och ännu i dag hänvisar den anden oupphörligt på sig sjelf. Men till denna fråga kom Menniskan först efter att hafva lemma startlem|137| för lem sönderstyckat sig sjelf.kommentar Hvar|79| återfinner hon helheten? Skall hon, evigt försjunken i åskådande af sig sjelf, förgäfves anropa sin bild i källan om svar och fullkomning? Nej bort skall hon slita sig från den magiska trollkraften af denna förföriska toma skugga af henne sjelf, hvilken flyr hvarje vidrörande och gäckar hvarje fråga. Åter måste hon gå till sin barndomstro, till lustgården med dess rinnande vattensprång, till hela den lefvande naturen, och åter måste hon förstå dess röster och närma sig till dess hjerta och lemma startåter blifva barn igenkommentar, – dock annorlunda och fullkomligare, såsom man är när man vunnit en stor och herrlig seger öfver sig sjelf. Aktar hon detta för ringa, då må hon taga sig till vara, att icke nästa morgonsol finner henne förstenad vid anblicken af hennes egen bild i källan.

 

 

 

    Kommentaari

    Kommentar

    Inget manuskript är känt. Parabeln ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen.

    I parabeln flätar Topelius samman olika litterära och mytologiska trådar: en evolutionär förklaringsmodell, den bibliska skapelseberättelsen och antika föreställningar, här representerade i myten om den självbespeglande människan (Narkissos), och fjärilen som en romantisk bild av människosjälen, här det rationella förnuftet, »Guds ovän». Temat behandlas redan i parabeln »Lifvet», se nedan.

    Parabeln utmynnar i en övertygelse att det inte är genom självreflexion utan genom sin barndoms tro som människan finner sig själv. Det avslutande stycket kan läsas som en polemik mot den hegelianska rationalismen som Topelius uppfattade som begränsande. Jfr parablerna »Verlds-torkan» (HT 20 januari 1844) och »Det Landet Victoria» (HT 17 februari 1844), samt komm. i Tigerstedt 1943, s. 74–86.

    Myten om Narkissos används flitigt av nyromantikerna, t.ex. bröderna Schlegel, Atterbom, Stagnelius. Pettersson pekar på motsatsen mellan Topelius parabel och Franzéns kända dikt »Menniskans anlete» (Pettersson 1952, s. 70 f.; Franzén, Samlade dikter I, 1867, s. 6). Hos Topelius är Narcissus ett varnande exempel, hos Franzén har motivet en positiv innebörd: »I som ropen: det är ingen, / Ingen själ fördold i tingen, / Allt är stoft, ej mer; / Dårar! blott till källan stigen, / Sen ert anlete, och tigen, / Rodnen, höljen er» (Pettersson 1952, s. 70 f.; Franzén, Samlade dikter I, s. 6).

    Om Topelius syn på reflexionen, se Blad ur min tänkebok 1899, s. 89.

    Jfr parabeln »Lifvet» som i HT föregår »Tårarnas makt» (HT 26 november 1842):

     

    Solen var nyss upprunnen i öster, löfven susade i skogen och fåglarna sjöngo. Lustiga andar lekte i topp, på gren, i morgonskyn och i bäckens bölja. Men i lunden invid bäckens klara barndomskälla, der höjden sänkte sig ned till dal och lät sin svalka flöda öfver djupens qvalm, der lekte en pilt med ängens blomsterfolk, och Menniskolifvet, det var piltens namn. Det var ett vackert barn, det lilla halfvuxna Lifvet, och när det sprang af alla krafter, för att fasttaga molnens skuggor, som foro öfver ängen, hur roligt, hur roligt!

    Hände sig så, att Lifvet satte sig vid källan och log och sjöng. Och det såg sin bild i källan och började tänka för sig sjelf, hvad den bilden kunde vara för en. »Är detta jag?» tänkte Lifvet.

    Då hviskade en ande sakta någonstädes ifrån: »säg mig, du vackra, glada Lif, hvad är du sjelf, hvart går ditt lopp, och hvadan stammar du?»

    Lifvet sade: »ack, det vet jag ej!»

    Och solen sken i källans bölja och böljan log. Men Lifvet log ej mer.

    Och bäcken sorlade muntert och fåglarne i skogen sjöngo sin morgonvisa. Men Lifvet sjöng ej mer.

    Och vinden kom susande ifrån höjden och började sin lek med toppar och grenar. Men Lifvet lekte aldrig mer.

    Punktkommentarer

    vers – textställe – kommentar

    fjärilhamni skepnad av en fjäril.

    Då började barnet [...] då jag?Jfr scenen i Paradise Lost där Adam blir medveten om sig själv och ställer samma fråga (Pettersson 1952, s. 69).

    Ty i samma [...] igenom.Jfr Bibelns berättelse om syndafallet.

    lem för lem sönderstyckat sig sjelf.dissekerat, analyserat.

    åter blifva barn igenJfr Mark. 10:15: »Hvilken som icke undfår Guds rike såsom ett barn, han kommer der aldrig in.»

    Bibliografi

    Pettersson, »Bildliga naturmotiv i Topelius’ lyrik» 1952, s. 65 ff.; Tigerstedt, »Topelius-studier» 1943, s. 74–86

    Parablerna

    Parablerna – Topelius använder den äldre formen paraboler – utgör en avslutande helhet i Ljungblommor I. Sex av dem trycktes i HT 1842, fyra 1843 och en 1844. Ordningsföljden i diktsamlingen har ändrats.

    Parabeln är en berättande framställning i form av en liknelse. Olaf Homén definierar parabeln som en allegori. Den ställer läsaren inför två förlopp: det manifesta och det latenta som bär själva idén eller tesen. Vidare är parabeln didaktisk till sin karaktär varvid författaren antingen uttyder eller bara antyder den lärdom den har att ge (1953, s. 219 f.). Den kristna kulturkretsen har genom Jesu liknelser en vana att tillgodogöra sig parabler.

    Topelius talar varmt för parabeln, som »i sin enkla skönhet» är en utmärkt berättarform i synnerhet för barn, eftersom den talar »lika anslående till förstånd, känsla och fantasi» (»Om läsning för barn», HT 1855); i hans barntidning Eos (fr. 1845) ingick parabler regelbundet. I manuskriptsamlingen finns en mängd parabler från tidig ungdomstid, 1833–1838, och i Ljungblommor II och III ingår några parabelliknande prosastycken från 1840-talet.

    På tyska introducerades parabeln av Herder: »Paramythien», »Blätter der Vorzeit» o.a. F. A. Krummachers parabler (i svensk övers. 1817), hörde till Topelius tidiga favoritböcker och blev en förebild för hans egna parabler. Många av Krummachers parabler beskriver i en enkel form naturen och det gudomliga för barnet, andra ger en mer komplex bild av en humanistisk världsåskådning (Vasenius V, s. 23–29; »Om läsning för barn», HT 1855; översatt parabel av Krummacher i Eos nr 15 1859).

    Krummacher, Herders elev, påpekar i sitt företal att parabeln har sina rötter i den hebreiska idévärlden. Enligt den traditionen tillhör människan en osynlig värld, och det översinnliga är det enda värdiga föremålet för hennes fantasi och hennes diktning. Den hebreiska parabeln framställer naturen som bild och symbol, inte för att människan skall »lära allmänna sanningar och erfarenhetsreglor, utan på det att hon må deri skåda en högre öfversinnlig verld och dess gudomliga och eviga ordning.» Om sina egna parabler uppger Krummacher att de är osökt uppkomna av sig själva, ur »någon allvarsam eller glad känsla och erfarenhet» (Krummacher, icke-paginerat företal).

    Pettersson noterar att den poetiska uppfattningsform som prosaparablerna företräder präglar en stor del av Topelius lyrik. Många av hans dikter är versifierade parabler: skalden berättar en saga eller skildrar ett realistiskt händelseförlopp, varpå skildringen överflyttas från bildens plan till idéns genom en tolkning i diktens slut (Pettersson 1952, s. 79).

    De litterära intrycken i Topelius parabler är hämtade från olika håll: de pastorala naturtavlorna, inte minst vattensymboliken, är framförallt inspirerade av Franzén. Gemensam för dem alla är naturbesjälningen. Topelius vaga naturbilder och »personifikationens skuggestalter» kan både förklara och motivera hans intresse för parabeln: hans natur-abc är ett teckenspråk som utmärkt väl passar parabelns transponeringsprincip (se Ruin 1941, s. 119).

    Faksimile