Veteranerne
Kommentaari
Kommentar
Ett odaterat manuskript är känt. Dikten utkom som separattryck och såldes till förmån för veteranerna.
År 1858 fick veteranerna från 1808–1809-års krig stor uppmärksamhet. Som en litterär fond bakom de uppvärderade krigsinsatserna fanns J. L. Runebergs Fänrik Ståls sägner I (1848). De flesta veteraner levde under knappa omständigheter, och deras villkor påtalades i tidningarna. Pengar samlades in genom baler och soiréer, och Topelius uppmanade till en landsomfattande insamling. De hyllades med en kalender, Veteranen, där åtskilliga finländska diktare medverkade, inklusive Topelius. Engman påpekar att veteranerna framställdes som samhällets mönsterindivider: tappra, anspråkslösa och ödmjuka. De framstod som autonomins verkliga upphovsmän, som skaparna av ett nationellt Finland (2009, s. 247–251).
Topelius skrev sin dikt som en prolog till Akademiska sångföreningens högtidskonsert för veteranerna den 7 december 1858. Festen, en av många, präglades av stark nationell entusiasm. Följande år uppfördes hans skådespel Veteranens jul.
Diktens första del riktas till 1850-talets sorglösa ungdom (v. 1–14) och det folk som stridit (v. 15–27), i den andra delen frammanas de döda krigarna och i den tredje upphöjs veteranerna till förebild för de unga.
Versen är jambisk pentameter med rimflätningen AbAbCCb.
HT 8 december 1858: »Akademiska Sångföreningens musikaliska soiré i går till förmån för 1808 års kämpar fyllde solennitetssalen ända till bräddarne med åhörare. Repertoirens glanspunkt var Runebergs ’Den 5 Juli’ (Dunckers dödsdag), deklameradt af grefve C. Mannerheim, ett stycke som, oberäknadt det fosterländska intresset, i fulländad skönhet täflar med de yppersta i alla tiders skaldekonst. Studeranden Mechelin deklamerade en för tillfället författad prolog *). Bland musiknumrorna hörde man nu för första gången Björneborgska marschen sjungas af en kraftig studentchör och begäras da capo. Mozarts herrliga symfoni i D dur gafs ånyo, och åhörarne voro under hela soirén i den lifligaste stämning.»
*) Denna prolog säljes från nästa fredag i bokhandeln till förmån för veteranerne.
Se Engman 2009, s. 257–263.
Topelius hade författat orden till den s.k. Björneborgska marschen, i körarrangemang av Pacius (se Vasenius IV, s. 97 f.):
Skuggor från de flydda dar!
Stån upp ur tidens natt och skyllren än med rostiga musköter!
Framåt! Smattra högt, fanfar!
Det är de finska fanor, det är Döbelns standar.
Trygg i den grå, den blodbestänkta uniformen,
går man med ärr på breda bröst mot stormen.
Framåt! Genom rök och damm
i slutna leder tåga björneborgarne fram.
Hjältars led, som längesen ditt hjärtblod för oss gaf!
Nattens stjärnor tindra tysta på din glömda graf.
Men dina bragders minne ej förgår,
din ära är dock evigt ung som vår.
Ang. marschmelodins historia, se Runeberg SS XIV: 2, s. 322.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
6 löjenleenden.
17 Borepersonifikation av vintern och nordanvinden, från (fornisl.) Bur, Odens far.
39 vrokvräkte.
43 Skyllraskyldra: hälsa med vapen ställt lodrätt framför kroppen.
50–56 Ur drifvorna vid [...] går deras tåg.Revolaks – Siikajokis (Siikajoki) – Lemos (Lemo) – Lappo – Alavo – Ruona – Juthas – Wirta, Oravais – Hörnefors – orter där viktiga slag utkämpades 1808–1809.
66 Och mönsterherrenhögre officer som förordnats att förrätta mönstring av trupp.
66 han med band om pannan,Georg Carl von Döbeln, som efter att ha fått ett skottsår i striderna vid Porrassalmi bar ett svart pannband. Jfr Runebergs »Döbeln vid Jutas», också på jambisk femtaktig vers (SS V, Fänrik Ståls sägner I, s. 119–131, komm. XIV: 1, s. 266–280).
75 vidmedan.
78–79 O Fosterland! Hvad gaf du dina söner, / Som gåfvo allt för dig? Hvad gaf du? Hvem?Jfr Runebergs dikt »Fänrik Stål»: »Hur kunde, arma fosterland, / Du dock så älskadt vara, / En kärlek få, så skön, så stark, / Af dem du närt med bröd af bark!» (SS V, Fänrik Ståls sägner I, s. 10).
78–84 O Fosterland! [...] rikt kring dem.I HT (20 oktober 1858) konstaterar Topelius att veteranernas insats visserligen har odödliggjorts i litteraturen, men att de själva har levt bortglömda i fattigdom: »[…] under det att fosterlandet genom skaldens mun har inlöst deras ära åt sig till evärdelig arfvedel, har det förglömt att betala sin skuld till dem med ett ringa dageligt bröd. Det har låtit dem svälta och frysa, likasom de fordom svulto och fröso, på deras lagrar; tusende ögon, som smultit i tårar vid berättelsen om deras bragder, ha kanhända liknöjda sett den ene eller andre bland dem gå förbi, bortblandad i hopen af rotfattige gråhårsmän, som stapplat till kyrkan på vägen om söndagsmorgonen.» – Soldaternas villkor var betydligt sämre än officerarnas, se Sundman 2008, s. 60–66.
104 Ehvadvad än.
Bibliografi
Alhoniemi, Isänmaan korkeat veisut 1969, s. 156 f.; Engman, »1808 års män. En nationell tolknings födelse» 2009, s. [227]–272; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 316 ff.; Sundman, »De nyländska studenterna och gravvården över korpralen Gustaf Glansberg» 2008, s. 60–66; Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 184 f.; 120 dikter 1970, s. 191; Vasenius IV, s. 97–101; jfr August Schauman i Papperslyktan 3 januari 1859
Veteranerne.
Prolog den 7 December 1858.
I.
Barn af den tid, som fjerran från orkanen
Af dagens fläktar böjs och sedan, trött
Af balens mödor, slumrar på divanen
Och ser i drömmen allting rosenrödt
5Vet du den sorg, som bådat dina nöjen?
Vet du den tår, som gret för dina
löjen
?
Vet du de offer, som för dig ha blödt?
Ditt sköna luftslott, nu så rosenfärgadt,
Det restes upp så outsägligt svårt.
10I vida norden finns ej land så härjadt,
Så blodbestänkt, så offerkrönt, som vårt.
Ej finns ett folk, så fosterbror med nöden,
Så ödelagdt af isarna och glöden,
Så härdadt – ack, – och derföre så hårdt!
15Du trängdes ej bland denna verldens store,
O våra fäders folk! Det var ditt brott.
Du nöjdes hellre, i din strid med
Bore
,
Med sångens, odlingens triumfer blott.
|272|Och dock – en gränsvakt mellan tvenne verldar –
20Du har förblödt vid dina brända härdar,
På tusen slagfält du ditt blod har sått.
Så djupt, så skarpt du fostrats vid den läran,
Att ingen fred på jorden unnas den,
Hvars mannakraft förgåtts i blek förfäran,
25Hvars veklingshand förglömt att brottas än.
|288|Välsignadt vare allt hvad du fått lida!
Du kan ej sjunga blott, du kan ock strida.
Din plog kan när som helst bli svärd igen.
II.
Sänk ned ett ögonblick din stolta fana,
30Du unga tid! Hör – seklets tornur slår!
Dess dofva klockslag minnets skuggor mana,
Timvisarn pekar på de flydda år.
Betänk din stund! Lär att förakta flärden!
Som det framfarna står för efterverlden,
35Du – också du – en dag för häfden står.
Gif akt! Det går en svallvåg genom tiden,
En sakta nattvind susar oss förbi.
Det är en dyning af den fordna striden,
Som
vrok
mot oss ett haf i raseri.
40Dess storm har tystnat – grafvens ro den söfver.
|273|Men minnets månsken lyser klart deröfver,
Och hjelteskuggor skymta fram deri.
Ur tusen grafvar tyst i qvällen gå,
45Med öppna sår, som länge slutat blöda,
Med hjertan, som hört länge upp att slå.
Det är, o land! din trogna hjelteskara,
Som fordom föll för dig i strid och fara ….
Vänd icke bort ditt våta öga då!
50
Ur drifvorna vid Revolaks; ur natten
Af Siikajokis vinterkalla våg;
Från Lemos strand; ur Saimas klara vatten;
Från Lappo, der i blommor döden låg;
Från Alavo; från Ruona; från Juthas;
55Från Wirta, Oravais, der sagan slutas,
Och allt från Hörnefors – går deras tåg.
|289|De nalkas. Deras mörka leder ljusna.
De mönstra sina skaror – dödens prof.
Se, vinternatten gaf igen de frusna,
60Fältlazarettet gaf igen sitt rof.
Och sorgen gaf dem, som hon dödat, åter,
Och fosterjorden gaf dem hon begråter,
Och hafvet gaf de offer det begrof.
|274|Dock – talet är ej fullt. Än en och annan
65Man saknar i de bleka skuggors led.
Han frågar bistert; »Äro de ej med?»
Och kämparne de räkna om och undra.
»Nej», svaras det, »vi sakna fyrahundra,
70För hvilka lifvets sol ej än gått ned.»*)De qvarlefvande veteranerne från 1808 uppskattas för närvarande (1858) till omkring 400.
Då ler han ädelt, sorgset, han med bandet:
»Vi måste vänta dem ännu en tid.
Vi måste unna dem åt fosterlandet,
Att bära vittne om dess sista strid.»
75Och
vid
han talar, mörknar det i vester,
Och grafven återfordrar sina gäster,
Och synen dunstar bort i nattens frid.
III.
Som gåfvo allt för dig? Hvad gaf du? Hvem?
80De främste mindes du i dina böner;
De ringare – gaf du dem ens ett hem?
Ett torp i skogen, eller tiggarstafven,
Ett lif i armod och ett kors på grafven!
Blott sångens guld du strödde rikt kring dem.
|275|85För dem, som lefvat länge nog att skåda
Det sena minnet af sin efterverld,
|290|Det är ej nog att dem en skänk bebåda;
De ha förtjent en bättre minnesgärd.
Räck dem din hand! Tryck dem intill ditt hjerta!
90Gif dem en dag af fröjd för år af smärta,
Och ära så dig sjelf och var dem värd!
De voro dock den sista kämpaskaran
Af Finlands sagoålder. Sagolikt
De trotsade försakelsen och faran,
95I sorg och seger lika ärorikt.
Ett svärdshugg klöf i stycken tidehvarfvet:
De buro hugget och vi bära arfvet;
Med deras hjelteblod var det invigdt.
Och när de alla slumrat bort i griften
100På Finlands sköna, evigt dyra strand;
Då skall hvar pilt, som stafvar minnesskriften,
Då skall hvar tärna högt, med kind i brand,
Vid deras urna stolt och hänryckt svära,
105Att lefva och att dö för fosterland.