Höst-taflor
Kommentaari
Kommentar
Tre manuskript är kända: ms 1 är ett odaterat utkast, ms 2 ett arbetsmanuskript daterat 1837, nov. och ms 3 en renskrift daterad d. 1 Nov. 1838. Härutöver är några verser nedtecknade i dagboken: de tio första verserna 31 augusti 1837, och v. 11–31 som motto för september 1837 (ms 4). Dikten ingår inte i de senare upplagorna av diktsamlingen.
I den första delen av dikten målar Topelius en romantisk naturtavla, i den andra en familjeidyll, bägge utmejslade med realistisk skärpa. De två delarna har delvis parallella motiv och formdrag, med ett horisontellt och ett vertikalt perspektiv. Kvällens stillhet återspeglas i den fromma familjens hem. Bonden begrundar årstidernas välsignade växlingar. I motsats till detta oavslutade kretslopp avslutas människans jordevandring, varefter hon uppväcks till evigt liv.
»Tavlor» av detta slag som skisserar bilder ur livet hade under 1840-talet etablerats som skönlitterär genre. Den måleriska metoden använder Topelius i flera dikter i Ljungblommor.
Versen är daktylisk-trokeisk och tretaktig med korsrim, spegelrim och avslutande balk (parrim). Rimorden i v. 1–4 upprepas i v. 32–35, varvid parallelliteten mellan diktens två delar understryks. I ms 1 och 2 är delarna omsvängda.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
48 med bark ej mängdtsom inte uppblandats med bark.
Bibliografi
Söderhjelm, »Topelius’ tidigaste lyriska diktning» 1931, s. 15; Topelius, 120 dikter 1970, s. 14 f.
Höst-taflor.
1. Somnat har dagen nyss,
Solen har sjunkit ren,
|102|Döende strålens kyss
Färgar med rosigt sken
5Randen af aftonskyn.
Susande vindens fläkt
Slumrar med vingen bräckt;
Stilla vid skogens bryn
Går öfver furans topp
10Gyllene månen opp.
Frid är i djupet ock,
Neder med domnad makt
|21|Böljornas lätta flock
Lockiga hufvun lagt.
15Lekande löjans dans
Ringlar ej ytan mer,
Bländad af månens glans
Sam hon till djupet ner.
Enslig på ljusgrön strand
20Nickande björken ser
Tankfull i vågen ner.
Djupt uppå bottnens sandrättelse i originalet
Darrar dess skugga skum.
Men genom löfven ler
25Himmelska stjernans brand;
Helig och ljuf och stum
Ser hon från höjden ner,
Fridens och månens land,
Spiller i vågens natt
30Glänsande strålars skatt
Så silfverhvit …
2. Qvällsmål var slutadt nyss,
Lekande barnet ren
|22|Slumrat vid modrens kyss,
35Slocknande brasans sken
Lyste alltmera matt,
Stilla mot fönstret böjd
Vördige gubben satt,
|103|Blickade ut och nöjd
40Talade fromma ord:
»Gud vare lof! I år
Bittida höst jag spår.
Skörden är redan gjord,
Nyss ha vi tröskat ut,
45Sådden är redan slut,
Jordens yppersta skatt,
Brödet, oss Herren skänkt,
Brödet med bark ej mängdt.
Barn, det blir kallt i natt,
50Hösten för dörren står,
Vintern kommer, och sen
Blir det väl åter vår,
Sommar och solens sken.
Herren är nådig än,
55Skiftar de vexlande år;
|23|Menniskolifvets vår,
Den kommer aldrig igen,
Efter dess vinternatt
Vakna vi dock så gladt».
1837.