Bengt Erland Fogelberg
Kommentaari
Kommentar
Inget manuskript är känt. Dikten trycktes i HT 17 januari 1855 med anledning av Fogelbergs död 22 december 1854.
Skulptören Bengt Erland Fogelberg (f. 1786), verksam i Rom från 1821, uppmärksammades främst för sina gestaltningar av nordiska myter och motiv, se fotnot i HT nedan. År 1833 blev han professor i teckning vid Konstakademien i Stockholm, och 1848 utsågs han till Kungl. statybildhuggare.
Dikten tematiserar kontrasten mellan krigets verk och konstnärens skapande, jfr »Gustaf III» och »Prins Gustaf».
Versen är jambisk, åttataktig och parrimmad aabb.
Punktkommentarer
vers – textställe – kommentar
2–4 Stod norden i sin vinterskrud [...] solar som gå opp.Jfr personifikationen i minnesdikten över M. A. Castrén, där Finland står i sorg vid graven (s. 231, v. 9–12).
5–8 Der stod historiens majestät, [...] manande på Sverges kungaborg.År 1854 färdigställde Fogelberg en bronsstaty av Birger Jarl, som placerades på nuvarande Birger Jarls torg på Riddarholmen i Stockholm, med utsikt mot Stockholms slott.
9 Och nordens gudar trädde fram i söderns marmorskrud,Syftar på marmorskulpturerna av Odin, Tor och Balder som Fogelberg skapade i Italien.
11–12 Och invid dem i fint behag [...] den klassiskt sköna rad.Under 1830-talet arbetade Fogelberg främst med antika motiv, bl.a. Amor och Venus i marmor på beställning av Karl XIV Johan.
13 hjeltehamnhjälteskepnad.
30 lod(gevärs)kula.
Bibliografi
Melin, »Fogelberg, Bengt Erland» 1964–1966; Mörne, »Studier i Finlands press 1854–1856» 1912, s. 156
Bengt Erland Fogelberg.
†
Blek som den hvita marmorvård på fallne hjeltars graf,
Och rufvade på minnets glans och såg med sorg och hopp
På solar som gått ned i natt och solar som gå opp.
5
Der stod historiens majestät, i kungamantel prydt,
Ej mer en saga sagd i dag, i morgon glömd på nytt,
Men kopparklädt med svärd och sköld, på Mälarstadens torg,
Och såg odödligt manande på Sverges kungaborg.
10Men lugna, väldiga, alltsom det höfs en nordisk gud.
Utaf Olympens gudaslägt den klassiskt sköna rad.
Och mästaren, utur hvars själ hvar bild, hvar
hjeltehamn
Har sprungit som en stjerna fram ur blåa himlens famn,
15Han stod bland sina verk och såg med fadershuldhet der
Förenade den nord han mins, den söder han haft kär.
Och rundtomkring i jubel stod hans folk. Och rundtomkring
Ljöd icke blott den gamles pris allt i den vida ring,
Men Sverges ära hade rest en dubbel minnesvård
20Af häfdens och af konstens glans vid sina kungars gård.
|239| |277|Och mästaren gick bort. Och snart i bister vinterqväll
Så kom en storm med snö och is från höga nordanfjäll.
Och stormen for och for allt bort till fjerran Medelhaf;
Der smalt dess drifva i en tår på fallne mästarns graf.
25Den blinda marmorn gråter ej. Den hårda malmens bröst,
Förstelnadt under mästarns hand, förstår ej saknans röst.
Men långt i nordens snö och långt i söderns rosenfärg
Hvart hjerta, som har konsten kärt, skall minnas Fogelberg.
Ty malm och klippor ha vi nog, och hatet smider dem
30Till dödens
lod
och hårda svärd och mur för hotadt hem,
Men hvar är den, som anderik och kärleksfull förstår
Att locka fram ur klippans famn en evig ungdoms vår?
Hård, hård som klippan randas än en ny och bister tid,
En jernets tid och hatets tid, som skrämmer konstens frid.
35Men, fallne mästare, var lugn! En starkare än du
Skall mejsla fram ur klippans famn en nyfödd vår ännu.
1855.